ledare Att brandväggen mellan delar av borgerligheten och SD nu smulas sönder är både sorgligt och destruktivt. Just därför behövs organisering och motkrafter från politikens progressiva planhalva.

Han flackar med blicken. Berättar att det är jobbigt just nu, möts med tystnad. Blir stående ensam med skiftande grad av stress och ångest.

SVT-dokumentären ”Mattias Karlsson – året fram till valet” är en glimt in i sverigedemokratisk partikultur och ett porträtt av en av dess ledande företrädare. Karlsson, som, kallats SD:s ledande ideolog, meddelade under veckan att han avgår som partiets gruppledare för att i stället starta en tankesmedja. Syftet är att ”sticka in en pinne i det kulturmarxistiska getingboet” och skapa en ”konservativ motkraft”, utvecklar han i en intervju för SD-trogna Samtiden.

Dokumentären och nyheten kommer i ett slags brytningstid för höger och ytterhöger. I torsdags förklarade Ebba Busch Thor att Kristdemokraterna öppnar upp för samtal med alla partier,inklusive Sverigedemokraterna. I Sverige, liksom på annat håll, klarnar en politisk karta som vrider sig i reaktionär och nationalistisk riktning.

Att SD satsar på idépolitisk och ideologisk verksamhet förvånar inte. Mattias Karlsson betonar att den nya tankesmedjan ska nysta i ”det metapolitiska” och uttrycker en frustration över den rådande hegemonin i Sverige. Liksom radikalnationalister och extremhöger i Europa och USA inser partiet att ideologiska, systematiska segrar över tid är viktigare än kortsiktiga vinster.

Frågor om klass, makt och jämlikhet måste hamna i förgrunden.

Siktet är inställt på att förskjuta det som den italienske filosofen Antonio Gramsci kallade kulturell hegemoni, de normer och värderingar som styr samhällsdebattens konturer. I The Atlantics reportage om ytterhögerns långsiktiga opinionsbildning beskrivs ”den stora segern för högerextrema aktivister” som ”skiftet i den allmänna diskursen och förskjutningen högerut”.

Exemplen på hur nätverken och smedjorna, med olika ideologiska tyngdpunkter, söker intellektualisera rasismen och radikalnationalismen är flera: Groupement de Recherche et d’Etudes pour la Civilisation Européenne, GRECE, i Frankrike, Generation Identitet i Tyskland, som kallats ”fascism för millenials”, och National Policy Institute i USA.

För Sverigedemokraternas del betonas den konservativa identiteten och partiet tycks vilja lägga grunden för vad Alain de Benoist kallat ”en konservativ revolution”, i kontrast till vänsterns och liberalernas politiska projekt. Samtidigt är partiet ideologiskt vildvuxet, både bland företrädare och gräsrötter. Med rötter i fascism och nazism ryms flera, ibland konkurrerande, strömningar – från radikalkonservatism till ett slags etnonationalism.

Egentligen är det inte konstigt. Som Federico Finchelstein utvecklar i ”From Fascism To Populism In History” har fascismen och populismen gemensamma rötter och extrem- och ytterhögerns rörelser överlappande kronologier.

Utmaningen för Mattias Karlssons tankesmedja blir att förena nationalistiskt och konservativt tankegods, samtidigt som partiet söker förfolkliga islamofobi och invandringsfientlighet. Målsättningen är förstås att både förskjuta debatten och att införliva SD i den borgerliga stugvärmen, skapa ett blåbrunt block till höger.

I ett avsnitt i dokumentären resonerar Mattias Karlsson om ”arbetarklassens dåliga självförtroende” och ställer ”eliterna i Stockholm” mot vanligt folk. Ordvalen borde hålla vänstern vaken om nätterna. För vad händer om Sverigedemokraterna lyckas omdefiniera klassbegreppet, ge det ett etniskt raster?

Beslutet att genom januariöverenskommelsen hålla SD utanför politiskt inflytande var det enda anständiga. Att brandväggen mellan delar av borgerligheten och partiet nu smulas sönder är både sorgligt och destruktivt. Just därför behövs organisering och motkrafter, liksom ideologiskt och idépolitiskt artilleri från politikens progressiva planhalva. Frågor om klass, makt och jämlikhet måste hamna i förgrunden – både sak- och idépolitiskt.

En sak är säker: slaget om hegemonin har bara börjat.