Skönheten i lagsport förlorades i helgen

LEDARE Devisen »en för alla, alla för en« håller på att gå förlorad. Inte blott i fotbollen utan även i landet Sverige.

»Jag har alltid hat på mina sociala medier från folk. Det är ingen fara. De får fortsätta hata«, sammanfattade Jimmy Durmaz de reaktioner han fick efter fotbollslandslagets förlust mot Tyskland i helgen.

»Om man har haft det hela livet så är det ingen fara. Det är inget jag bryr mig om. Jag står här, stolt över att representera mitt land. Det är ingen fara. Jag kör på« var hans luttrade och pragmatiska hållning.

Det är sorgligt och fruktansvärt, men dessvärre vardag för fler än Jimmy Durmaz.

Det är mycket bra att hoten har polisanmälts av Svenska Fotbollförbundet och det var stort att se hur hela VM-truppen stod bakom Jimmy Durmaz när han i söndags innan träningen drog igång höll ett egenskrivet tal framför den samlade pressen.

I talet vägrar han acceptera att han och hans familj hatas och hotas och han vägrar acceptera att bli kallad blattejävel och självmordsbombare.

Dina ord och dina handlingar värderas olika beroende på om du passerar det svenska nålsögat eller inte.

»Jag är svensk och med stolthet bär jag vår tröja och vår flagga« sa han med vänstra handen mot hjärtat och det hela avslutades med att alla bakom honom utropade »Fuck rasism!«.

Det för tankarna ofelbart till ett annat känslosamt tal av en annan svensk som markerade mot den rasism som öppet drabbat honom.

När hiphopartisten Jason Timbuktu Diakité i december 2013 skulle få pris från Fem-i-tolv-rörelsen, höll han ett tal i riksdagen med sitt svenska pass i handen, som han tagit med »för att säga att detta är mitt bevis i alla fall, på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet, det är och förblir rasism. Och ni behöver inte vara toleranta mot mig. Jag ber inte om att få bli tolererad, och eran nåd är inte någonting jag kräver. Däremot kräver jag, med all kraft jag kan uppbåda, att bli bedömd på mina handlingar och min personlighet/…./Och jag kräver att bli sedd som en del av detta samhället«.

Skönheten i lagsport är att man vinner ihop och man förlorar ihop. Det är en för alla, alla för en. Men hatet och hoten mot Jimmy Durmaz visar, precis som för Jason Diakité, att gemenskap och inkludering är sköra, villkorade ting.

Ditt namn och ditt utseende avgör hur svensk du anses vara. Dina ord och dina handlingar värderas olika beroende på om du passerar det svenska nålsögat eller inte.

Samtidigt som det behövs en nyanserad bild av vad som faktiskt hände (3000 hatkommentarer är mycket, men är ändå en liten procentuell del av vad som hade kunnat vara, hur mycket hat och hot spreds från nättroll och botar, etc), får det ändå inte skymma bilden av att hatet och intoleransen inte handlar om isolerade händelser.

Det är vackert när kärleken är större än hatet och varianterna på #jagärjason och #backadurmaz kommer fortsätta spridas när det behövs.

Men nästa gång det händer att rasismens vidriga skepnad visar sig ska den utsatte inte behöva manifestera någon kärlek till den svenska nationen och flaggan eller hålla ett försvarstal för en svenskhet som ifrågasätts för vissa, men aldrig för andra.