Ledare Det är hög tid att den naiva och falska svenska självbilden att vi i Sverige inte har problem med rasism och antisemitism får ett slut och att vi tar FN:s kritik på allvar och förbjuder rasistiska organisationer. 

Det är mycket som klarnar under fredagens konferens som Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) anordnade på temat »Räcker lagstiftningen till för att motverka hets mot folkgrupp, rasism och rasistiska organisationer?«. Inte minst att det juridiska läget visserligen är komplext, men långt ifrån tillräckligt nyttjat av rättsväsendet.

Men särskilt fastnar historikern Heléne Lööws konstaterande om den falska svenska självbilden ett blottläggande av den naivitet som ligger som ett raster över inställningen till det hat och hot som allt mer öppet riktas från rasistiskt och extremistiskt håll.

För plötsligt blir det begripligt varför vi i Sverige tror att det inte behövs större krafttag mot rasistiska och antisemitiska uttryck och handlingar. För vi är ju inte rasister. Vi är ju inte antisemiter. Den tankekonstruktionen har götts sedan 1940-talet.

Men, påpekar Heléne Lööw, antisemitism har varit och är ett svenskt problem och finns överallt. I den politiska högern liksom inom vänstern, bland muslimer och bland kristna.

Det måste vara höjden av naivitet att inte bara tillåta en terrororganisation som har som målsättning att med våld störta vårt demokratiska samhälle, utan också skydda den när den sprider sitt budskap

1966 antogs FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering och Sverige anslöt sig till den 1972. Hade vi tagit konventionen på allvar borde vi redan ha förbjudit rasistiska organisationer, medlemskap i rasistiska organisationer och rasistisk propaganda.

FN kritiserar också Sverige för att vi inte agerar tillräckligt och i den årliga skrivelsen från Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering kunde man i juni i år läsa att »Kommittén är oroad över rasistiska och extremistiska organisationers närvaro i konventionsstaten och över deras offentliga demonstrationer« och man »upprepar sin oro över att konventionsstaten fortsätter tillåta bildande av organisationer som främjar och uppmanar till rashat, i strid med artikel 4 i konventionen«.

Det rekommenderas därför att Sverige »ändrar sin lagstiftning så att organiserandet av grupper som främjar och uppmanar till rashat förbjuds, i enlighet med artikel 4 i konventionen«.

Pinsamt nog för Sveriges del påminner kommittén också om att detta påpekats förut, men att Sverige inte lyssnat på det örat.

Varför då, kan man fråga sig. Ett av motargumenten är gränsdragningen för vad som är en extremistisk eller rasistisk organisation. Varför inte börja med det enklaste; förbjud nazistisk organisering.

Ett annat motargument är yttrandefriheten. I Sverige har vi en mycket stark yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det är något att vara stolt över och värna. Vi ska däremot inte vara stolta över att stora polisresurser sätts in när till exempel Nordiska motståndsrörelsen (NMR) marscherar på gatorna eller sprider sin ideologi på offentliga platser.

Det måste vara höjden av naivitet att inte bara tillåta en terrororganisation som har som målsättning att med våld störta vårt demokratiska samhälle, utan också skydda den när den sprider sitt budskap.

Tack och lov vidhöll justitieminister Morgan Johansson (S) i ett av panelsamtalen att våra befintliga lagar måste skärpas och att ett förbud mot rasistiska organisationer behövs. Låt oss hoppas att det kommer snart.