Stefan Löfven är nu kongressvald partiledare. Det gamla arbetarpartiet har några turbulenta år bakom sig. Löfven är den fjärde partiledaren sedan 2006, om man räknar in Göran Persson. En facklig ledare har tagit över stafettpinnen. Den första i historien. Ett antal personer som skolades i SSU i skarven mellan 70- och 90-tal har lämnat scenen eller fallit ifrån: Mona Sahlin, Pär Nuder, Anna Lindh, Margot Wallström, Håkan Juholt och Tomas Östros. Med flera. En yngre politikergeneration intar redan positioner i verkställande utskottet.
Stefan Löfven var ett överraskande val och ett politiskt oprövat kort, men har axlat ledarrollen på ett framgångsrikt sätt. Så här långt. Inte genom himlastormande utspel eller ideologiska brösttoner. Nej, framför allt har Löfven skapat lugn i rörelsen efter alla inre konvulsioner och ledarskapsproblem. Han har successivt knappat in på Fredrik Reinfeldts förtroendeförsprång. Och har agerat skickligt och försiktigt för att bygga bilden av sig själv som en trovärdig statsministerkandidat.
Under sitt linjetal på S-kongressen visade han också upp en tydligare feministisk och antirasistisk profil än sina manliga föregångare. Tydliga markeringar i Mellanösternkonflikten knöt snarare an till Palme än Persson. Han ställde sig bakom SSU:s krav på en ungdomsgaranti på 90-dagar, undvek en potentiell prestigeförlust, skapade intern goodwill och fick dagens längsta applåd. Han markerade att han ville skapa ordning och reda i välfärden. Men Löfvens fokus har från dag ett legat på jobbpolitiken. Redan vid kongressens öppning lanserade han målet att halvera arbetslösheten och att Sverige ska bli bäst i klassen i EU.
Många inspel inför S-kongressen är fluffiga och försumbara. Johannes Lindvalls och David Ruedas DN-debattartikel ”Motsättning mellan arbetande och arbetslösa dilemma för S” tillhör emellertid de intressantare i sin genre. De pekar på spänningen mellan de som har en stark ställning på arbetsmarknaden och de som har osäkra anställningar eller är utanför arbetsmarknaden. Historiskt sett har Socialdemokraterna lyckats skapa en brygga mellan ”insiders” och ”outsiders”. Socialförsäkringarna skapade trygghet vid arbetslöshet och sjukdom. Hög sysselsättning minskar dessutom denna spänning.
Moderaternas arbetslinje (kampen mot ”utanförskapet”) har medvetet gynnat de som har arbete och försämrat för de som är arbetslösa eller sjukskrivna. Moderaterna ”belönades” i valet 2006 genom att vinna väljare bland de som har jobb. Socialdemokraterna förlorade en del av dessa väljare. Det omvända inträffade i slutet av 1990-talet. Under den ekonomiska krisen skar S-regeringen i de sociala transfereringarna. Socialdemokraterna förlorade väljare som var arbetslösa eller sjukskrivna till Vänsterpartiet i valet 1998.
Varje samhällsmodell rymmer en konflikt mellan ”insiders” och ”outsiders”. Frågan är hur den hanteras. Moderaternas arbetslinje bygger på att skapa en ökad klyfta mellan de som är ute och de som är inne. Löfvens jobbstrategi representerar ett annat recept. Det behöver både konkretiseras och kryddas. Men är under alla omständigheter nyckeln till en bred väljarkoalition. Och till Rosenbad.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
