Sara Appelgren

Gå inte i fällan att mäta människor i ekonomiska termer. Otäcka följdfrågor radar då genast upp sig. Hur många kronor går samhället plus eller minus på funktionshindrade? På sjuka?

Nyligen offentliggjorde de rika ländernas samarbetsorganisation OECD en rapport som visar att invandring är en vinstaffär. Organisationen jämförde vad invandrarhushåll betalade i skatter och avgifter med vad de kostade i form av bidrag, pensioner och andra välfärdstjänster. I 22 av 27 undersökta länder, inklusive Sverige, blev nettot ett plus på i genomsnitt 26 000 kronor per hushåll. OECD kunde även konstatera att invandrare utan medborgarskap var ännu mer lönsamma än de invandrade medborgarna – framför allt på grund av lägre pensionskostnader.

Så kunde Dagens Nyheter rapportera att invandringen gav en nettovinst i samhällets skattkista. Och nyheten spreds förstås som en löpeld i sociala medier, med glada antirasisters triumferande utrop: ”Ha! Där fick du, Jimmie!”

Men hur glädjande är det egentligen?

Visserligen är OECD:s rapport ett tungt argument mot Sverigedemokraternas budgetresonemang och ekonomiska politik. Men Sverigedemokraterna är riksdagens minst trovärdiga parti i ekonomiska frågor. Det finns heller ingenting som tyder på att den som röstar på ett rasistiskt parti gör det på grund av statsfinanserna.

OECD:s slutsatser är dessutom enkel matematik. Personer som kommer till Sverige i vuxen ålder belastar inte statskassan med en enda krona i barnomsorg och skola. Om de bara skaffar sig försörjning och betalar skatt, vilket de flesta gör – såvida de inte hindras från detta av rasistiska attityder och dålig arbetsmarknadspolitik – är de alltså en ren vinstaffär.

Men det finns naturligtvis undantag. Och rasisterna är ju inte dummare än att de siktar in sig på undantagen. På analfabeter som kommer från länder utan utbildningssystem, på krigsskadade flyktingar med tungt psykiskt bagage. Och så fort rasisten attackerar en noga utvald grupp invandrare – ”Ja, men somalierna då?” – står den antirasist som lutar sig mot kostnadsargument svarslös.

Och inte bara det. Hen har dessutom lockats i fällan att mäta människor i ekonomiska termer. Underförstått: Bara de grupper av människor som ger samhället en ekonomisk nettovinst är önskvärda. Otäcka följdfrågor radar genast upp sig på kö. Hur många kronor går samhället plus eller minus på funktionshindrade? På sjuka? På gamla som har jobbat färdigt? Och vad ska vi göra med dem?

Vill man bygga ett hållbart argument mot idéer om ”kostnaden för invandringen”, måste man förstå varför idéerna finns. De handlar inte alls om ekonomi. ”Kostnaden för invandringen” är inte etablerad nationalekonomi, det är ett politiskt förslag som ursprungligen ställdes av Ny Demokrati. Anledningen är inte att man månar om statens finanser, utan att man vill peka ut just invandrare som en börda för samhället.

Det är ingen som ställer sig frågan vad värmlänningar kostar samhället, trots att de säkert är minst lika ”dyra” som invandrarna. Det är ingen som efterlyser sanningen om kostnaderna för männen, trots att vi alla vet att män är en ren förlustaffär sett till hur många brott vi begår och hur mycket högre lönekostnader vi har. För vi är alla överens om att värmlänningar och män hör hemma här, kosta vad det kosta vill.

OECD:s rapport innehåller mycket matnyttigt för politiker och byråkrater. Men den är inte mycket att luta sig mot för den som vill bekämpa rasism. En argumentation som mäter människor i pengar kommer aldrig att vara ett bra argument mot dem som vill göra skillnad på folk och folk.

Marcus Priftis är författare till boken ”Främling, vad döljer du för mig?”