För 20 år sedan skrev jag ett politiskt reportage till SAS-tidningen Upp & ner, vilket medförde att jag fick lyssna till en intern diskussion i Mufs ledning. Diskussionen var nog en smula arrangerad för mina öron. Men ändå. Ulf Kristersson var en öppen och okonventionell Muf-ordförande. Om än svårartat nyliberal.
Jag minns särskilt en kille från Täby som muttrade i ett hörn. Han lät lite som Percy Nilegård. Hans inlägg var kritiska på ett sofistikerat sätt, likt inlindade nålstick. I dag vet vi att de var ämnade för just Kristersson – och killen ifråga hette Fredrik Reinfeldt. 1993 utmanade han Kristersson om ordförandeposten och vann omröstningen på Muf-stämman i Lycksele med ynka tre rösters marginal. Resan mot Rosenbad var inledd.
Reinfeldt är en skicklig maktpolitiker. Att utmanövrera Kristersson var i sig en machiavellisk prestation. Vägen till partiledarskapet var inte heller spikrak. Carl Bildt placerade honom i sitt stora kylskåp. Ändå blev han partiledare och statsminister.
Två segerval senare håller Reinfeldts koalitionsbygge på att krackelera. De tre mindre partierna krymper. M har fördubblat sitt stöd och dominerar borgerligheten. KD är på väg ur i riksdagen och behandlas som borgerlighetens svarta, aparta får. C efterlyser en nyliberal politik på sin kant. Jan Björklund kör sitt eget egorace.
Att vara politiker på högsta nivå är påfrestande. På M-mötet i helgen påpekade Reinfeldt att Tage Erlander var statsminister i 23 år. Var det en förhoppning? Makt är beroendeframkallande. Men den som läst Erlanders dagböcker vet vilka kval han genomlevde med trilskande partivänner, interna misshälligheter och bångstyriga oppositionspolitiker. Och i dag är tempot rejält uppskruvat.
En lång rad debattörer efterlyser radikalare borgerliga tag. Men Reinfeldt har vunnit två val på att ge intryck av att förvalta en socialdemokratisk tradition. De gamla Moderaterna höll sig på sin högerkant. När de rödgröna under förra mandatperioden presenterade sin politik la sig Reinfeldt så nära som möjligt. När försämringarna av a-kassan och sjukförsäkringen försvann ur fokus hämtade Reinfeldt tillbaka de väljare som i början av mandatperioden övergav Moderaterna. Lätt fånget, lätt förgånget.
Allt detta vet M fullt väl. Om de skulle gå till val på Annie Lööfs politik begär de i praktiken ”walk over”. Därför försöker Per Schlingmann göra den svenska modellen moderat. Partisekreterare Sofia Arkelsten hävdar att M drev igenom den allmänna rösträtten och hoppas att ingen minns att partiet motarbetade demokratin. Men samtidigt skakar det i den borgerliga regeringens fogar. M söker parallellt efter en räddningsplanka och hoppas att MP ska vara redo efter nästa val.
2006 vann Reinfeldt mot en trött Göran Persson, som mest påminde om en gammal cirkushäst. Mona Sahlin lyckades aldrig axla statsmannamanteln. Men Stefan Löfven är en motståndare av en annan kaliber. Den borgerliga nervositeten är inte obefogad. Reinfeldt kan mycket väl själv sitta vid sidan om cirkusmanegen efter nästa val. I så fall kommer han säkert sitta och muttra.
Ungefär som den där gången för 20 år sedan.
facebook: 49 twitter: 17 
Alliansen kom till av en enda anledning, nämligen den, att putta bort (s) från makten, vilket lyckades, och det var nog, trots allt, på tiden. Dessutom lyckades man hålla sig kvar ytterligare fyra år, vilket får anses anmärkningsvärt, men hur kunde detta ske?
Knappast berodde det på egen politik, utan istället på ett, tidigare statsbärande, parti utsatt för totalt sönderfall, som efter valet dessutom råkade i fritt fall, som dessbättre stoppades av att man äntligen blev varse, att man knappast skulle kunna återta makten, eller t.o.m. riskerade att bli frånåkta av (mp) med en pajas vid rodret.
Att Löfven återtagit så stor del av valmanskåren, som visar sig i opinionsundersökningarna är helt naturligt, och tämligen normalt. Oppositionen brukar nämligen vara som störst mellan valen. Det onormala var, att regeringen kunde hålla sina siffror uppe så länge, men förklaringen var ju, som nämnts tämligen naturlig utifrån de förutsättningar (s) lyckades skapa.
Sedan enkammarriksdagen infördes har tre borgerliga partier varit överlägset störst vid tre olika tillfällen. Vi kommer ihåg Fälldin och kärnkraften, Westerbergseffekten och nu slutligen Reinfeldt. Det intressanta är alltså, att vi inte har något borgerligt parti, som är överlägset de andra över tid.
Men det, som nu sker, är att moderaterna håller på att äta upp sina alliansvänner, samtidigt som de närmast lägger sig i ”skedställning” med (s).
Att (kd) är döda sedan länge torde väl stå fullständigt klart, men risken för (c) är snart lika överhängande. Däremot borde (fp) kunna klara sig ytterligare en stund, men då förutsätts en tydligare allmänpolitik och inte enbart skolpolitik, annars går de samma väg, och kvar finns bara (m), vilket skulle vara ”namnam” för vänsterblocket.
För att de borgerliga skall kunna sitta kvar vid regeringsmakten även efter nästa val, är det viktigt att de små alliansvännerna får framföra en egen politik, som de också något mera högljutt än i dag kan framföra, utan att snegla på de andra allianspartierna.
Detta innebär alltså, att allianssamarbetet redan har fått sin slutliga dolkstöt.
Mitt tips, om än hypotetiskt, är att (kd) åker ut vid nästa val, och (c) vid valet därpå. (Fp) lär kunna klara sig lite längre, men då fordras nog en partiledare med samma egenskaper som Löfven och Reinfeldt, men som sagt, frågan är hypotetisk.
Risken är emellertid, att de små alliansvännerna redan har försatt sig i en så taskig situation, att reparationen och återställningen av partiernas politik kommer att ta mycket lång tid, samtidigt som (m) kommer att återgå till att vara ett parti, där det hör hemma, alltså med max 15 % av valmanskåren.
Det är onekligen strålande tider för landets vänsterblock, och oddsen på att nästa statsminister heter Löfven torde vara obefintliga.
Den svenska modellen har varit framgångsrik, det tycker folk och M erkänner detta (oavsett verklig övertygelse och tidigare politik). Men bara för att något var bra då, betyder det inte att man inte nmåste utveckla det för den nya tiden. Det kan vilken socialdemokrat som helst skriva under på, och det förstår M och gör därför om sina förslag för att erkänna det som varit men komma med förslag som leder in i framtiden. Det måste S förstå, oavsett hur mycket man än förstår att det bara är retorik från M:s sida. Fastnar man i nostalgi är det nämligen slut.
Doc L – du skriver ”lägger sig i ”skedställning” med (s).” Ja det är vad moderaterna gör och när det gäller försvaret så ligger dom sked med varann – hur man nu gör det*ler* Ett scenario där M och S samarbetar – ska inte uteslutas … tyvärr – energi försvar utrikespolitik EU Euro FRA ACTA NATO osv (jag skulle vilja se en vitbok från S ang NATO)
Sb – Jag hoppas att man hos S ska fatta att man inte kan dra loss stenar i en redan befintlig grund ord som vision solidaritet rättvisa – dessa grundstenar i S politik måste finnas – det ideologiska perspektivet MÅSTE finnas – och verkligheten bjuder på upprepningar av gamla förlegade orättvisor i ny skepnad – bara som exempel FAS3
S måste stå för sin grund och putsa fönstren så de ser hela sammanhang och göra vettiga tillbyggnader tex på vapenexportområdet – utbildning/fortbildning – allmännytta – miljö. Den ideologiska grunden är fortfarande användbar om man menar allvar med sin politik
Löfven intervjuades i TV4 i arla morgonstund och utlovade innovations politik som skall möjliggöra att näringslivet kan producera moderna tjänster och produkter. Vilken kille! Och går inte det som han tänkt sig så skall ungdomarna gå en omgång till i gymnasiet. Repetion är kunskapens moder.
Inte kan Reinfeldt ställa sig i ett hörn och muttra när han möter så kvalificerat motstånd.
Löfvens förslag innebär att arbetslösheten skall pressas ned mot nollpunkten när dagens arbetslösa har producerat de nya moderna tjänsterna och produkterna som skall säljas till våra vänner inom EU och övriga världen.
Politiker pratar mest och förstår givetvis att deras prat inte kommer att resultera i annat än tomma löften och att allt kommer att i stort sett vara beroende av hur omvärlden utvecklar sig vilket i sin tur beror av kreativa personers förmåga att utveckla nya produkter och tjänster. Jämför Steve Jobs och vår egen möbel innovatör m fl.