Sverige är världsledande när det gäller åtal och domar för hiv-relaterade brott.

”Man blir tvungen att plasta in möblerna, och allt sköterskan kan få tag på är ett blommigt plastöverdrag, så där sitter de sedan, de sjuka killarna, på antika möbler överdragna med blommig plast.”

Materia på fel plats. Så lyder en klassisk definition av smuts, etablerad av den brittiska socialantropologen Mary Douglas. På 80-talet var det sjuka homosexuella män som utgjorde den materian. Avvikande smitthärdar, bärare av bögpest, smuts att städa bort. Smuts som bekvämt nog städade bort sig själv. Jonas Gardell, romanaktuell med Torka aldrig tårar utan handskar (Norstedts) har beskrivit det som hände som ett ”krig i fredstid” där unga män bara dog utan att omvärlden tog någon som helst notis om det.

Gardells fina bok är till stor del skriven i presens, men utspelas i olika lager av dåtid. På liknande sätt tycks även samhället i stort hantera sin skam kring hiv; som ett minne från en närhistoria då vårdpersonal i rymddräkter slog in kroppar i svarta sopsäckar och forskare ville isolera smittade i särskilda samhällen. Vi högtidlighåller årsdagar, vi ser kanske ”Angels in America” på Stadsteatern. Det är över nu, va?

Medicinskt är det i vår del av världen i någon mån ”över”. Enligt forskare vid Karolinska institutet har en hivsmittad person under rätt behandling en ”dödlighet som endast marginellt skiljer sig från friska patienters”. Nio av tio hiv-patienter i Sverige har så låga virusnivåer att dessa inte kan upptäckas med de tester som används i sjukvården.

Vi befinner oss i dag rymder ifrån det som beskrivs i Jonas Gardells kärleksfulla dödsmässa, men förändringen återspeglas inte i juridiken. Sverige är rentav världsledande när det gäller åtal och domar för hiv-relaterade brott, åtminstone i relation till antalet hiv-positiva.

FN har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för våra hiv-lagar, där den som har oskyddat sex utan att berätta om sin status riskerar flera års fängelse – oavsett om hiv har överförts eller inte. Oavsett om man har så låga virusnivåer i kroppen att smitta inte kan överföras. Sverige gör helt enkelt ännu skillnad på de rena och de andra, där helt andra regler gäller för den som fått sin hiv-status konstaterad än för den som väljer att sväva i ovisshet. Det som följer i informationspliktens spår lär följaktligen vara en falsk trygghet, snarare än att människor tar steget och testar sig.

För genom att göra vissa människor synonyma med den infektion de bär på, till en egen kategori, avsäger sig alla andra ansvaret både för den egna hälsan och för att stoppa spridningen av hiv. Dagens lagstiftning är utformad så att de rena ska kunna lita på att staten straffar dem som smyger omkring med sin smuts – i stället för att låta varje individ agera för att skydda sig vid sex.

Det ska sägas; blotta tanken på smittsamma virus, sjukdomar och död kan göra vem som helst panikslagen – mig också. Men panik är ingen god grund för lagstiftning och prevention. Eller för ett anständigt samhälle.

Kristina Lindquist är kulturskribent och en av Ottars chefredaktörer