Ledare 10 år efter finanskrisen har förbluffande lite förändrats. Bonusarna är tillbaka på samma nivåer som innan krisen, räntorna är rekordlåga och hushållens skuldsättning är oroväckande höga – inte bara i Sverige. Behovet av progressiv politik har kanske aldrig varit mer akut. 

När den finansiella euforin stod på sin höjdpunkt åren innan den stora kraschen 2008 brukade mäklare från olika banker vid arbetsdagens slut träffas på några av Stockholms innekrogar.

Vad grabbarna då beställde in var vad som kallades en »mäklarbricka«, som bestod av två flaskor champagne, ett helrör vodka och läskedrycker att blanda med. De stora beloppen de under dagen bollat med vid sina datorer gjorde att någon kallat handlarna för »världsalltets härskare«, och det hade de ingenting emot.

Den finansiella ekonomin härskade över tänkandet. De som gick mot strömmen och trodde att det kunde bli bankkrascher avfärdades som festförstörare och bakåtsträvare.

På ett par punkter har landskapet ändrats på de tio år som det i dag har gått sedan amerikanska Lehman Brothers konkurs, vilket öppnade dammluckorna för finanskrisen.

Vad händer om våra politiker ännu en gång vill undsätta fallfärdiga banker med skatte- betalarnas pengar, för att, som de sa förra gången, det finansiella systemet är själva smörjoljan i ekonomin?

Om det då var få som varnade, går det nu knappast en dag utan att vi kan läsa om farhågor för en ny kris. Ingen tror heller längre på vad ledande ekonomer sa då, att finansmarknaderna kunde reglera sig själva och att det inte skulle bli några fler kriser.

Det går inte heller idag att inbilla sig att marknadsekonomin premierar de dugliga och straffar de ansvarslösa.

Detta sedan miljonbonusar och fallskärmar utgått också till de amerikanska direktörer som åkte och spelade golf och stängde av mobiltelefonen samtidigt som deras banker kollapsade.

Bortsett från att vi blivit av med sådana illusioner har förbluffande lite förändrats på de tio åren som gått.

Större banker i Europa stresstestas numera med jämna mellanrum, men små banker som ofta är bräckligast slipper.

Kravet på eget kapital i bankerna, som ett slags buffertar, har höjts. Men väldigt mycket av detta känns som kosmetika.

Flera avgörande svagheter finns kvar: hushållens skuldberg, uppblåsta börsvärden som när som helst kan rasa och fortsatt höga bonusar både i USA och Europa som bäddar för risktagande.

Nya hot har tillkommit: rekordlåga räntor gör att riksbankerna knappast har kraft att kunna mota en depression, Trumps handelskrig, och EUs gradvisa sönderfall med Italien som vägrar genomföra den anbefallna besparingspolitiken och Brexit.

Vad händer om våra politiker ännu en gång vill undsätta fallfärdiga banker med skattebetalarnas pengar, för att, som de sa förra gången, det finansiella systemet är själva smörjoljan i ekonomin? Trots att det påståendet inte är sant, varken då eller nu.

Bara några få procent av bankernas transaktioner går till den verkliga ekonomin, till investeringar och jobb. Den allt överskuggande delen används till att flytta runt pengar, i olika spekulativa operationer. Senast nu Danske Bank, som sägs ha låtit penningtvätta motsvarande över 200 miljarder kronor i kriminella inkomster, mycket från ryska maffian.

Det centrala målet för en progressiv politik borde därför vara att minska beroendet av finanssektorn, och se till att våra sparade medel går till verkliga jobb.

Så även om tioårsdagen av den stora finanskrisen inte firas med några mäklarbrickor med champagne och vodka, är det svårt att tänka sig att en försvagad regeringsmakt efter valet på allvar kan utmana de finansiella marknaderna.