Olle Törnquist

debatt Vänsterpopulismen är en öppning, men ingen lösning, skriver Olle Törnquist, professor i politik och utveckling i en replik i debatten om De gula västarna.

De gula västarnas protest i Frankrike kan inte vara ett vänsterns hopp, skrev Jenny Andersson på Dagens Arena före jul.

Hennes argument är att proteströrelser med folk som förenas i kritik av orättvisorna och etablissemanget, men som har helt olika värderingar och prioriteringar, riskerar att tas över av högerkrafter.

Om det stämmer, håller inte Chantal Mouffes ikoniserade rekommendation till spanska Podemos och La France insoumise – vilken även förfäktas i Sverige – att »god populism« kan omvandla protester som de Gula västarnas till omdanande socialdemokrati.

Frågan är viktig, nu måste vi ta diskussionen. Gäller Anderssons argument även på annat håll?

De jämförande studierna i det Globala Syd som jag medverkat i sedan 70-talet tyder på det.

Ett exempel är hur den populistiska rörelsen mot orättvisor och oligarki i Indonesien nyligen kapades av högerdriven muslimsk populism.

Ex-generalen Prabowo Subianto, »Indonesiens Trump«, tog 2016 andan ur reformisterna Joko ”Jokowi” Widodo, som två år innan vunnit presidentvalet, och Basuki TjahajaAhok” Purnama, som efter honom blivit guvernör i huvudstaden.

Prabowo är allt utom religiös, men inför lokalvalen i Jakarta finansierade han högerextrema muslimer som basunerade ut skruvade anklagelser mot den kristne och etniskt kinesiske Ahok för blasfemi och (med viss rätt) för att han prioriterade globaliserad medelklass framför vanligt folk.

Det muslimska etablissemanget slöt upp, för att inte bli omkört. Fler människor mobiliserades på gatorna än när diktaturen störtades för 20 år sedan.

Ahok förlorade valet alla trott han skulle vinna – och fängslades. Populismen bakom Jokowi flagnade, och inför valen i april tyr han sig till generaler och ulamas.

Hur var det möjligt att vrida kritik mot orättvisor och oligarki åt höger?

Den progressiva populismen bakom Jokowi hade ju förtjänstfullt förenat enfrågerörelser och klassbaserade grupper. Ungefär som när våra socialdemokrater på 30-talet vidgade sin bas i arbetarklassen till bredare grupper (och nu måste modernisera sig igen). Sådan bredd är speciellt viktigt i Syd. Dess ojämna utveckling och begränsade industrialisering har skapat en komplicerad arbetsmarknad med ett otal intressen.

Men utan demokratisk representation kunde inte de progressiva rörelserna och deras ledare förhandla fram fler reformer.

I så måtto är populismen progressiv, men den har två hakar.

  • Den första är att populistiska fronter mot etablissemanget och diverse orättvisor är lättare att kapa än breda allianser för alternativa reformer.

Detta hade progressiva indonesiska politiker, aktivister och fackliga ledare faktiskt löst redan i början av 2010-talet. De utvecklade ett förslag till allmän sjuk- och hälsovårdsförsäkring som också skulle vara bra för tillväxten.

Bakom detta förslag kunde de bygga en bred allians av både politiker och sociala och fackliga rörelser, även bland medelklassen och städernas fattiga utan fast anställning.

På så vis förverkligades reformen, mot alla odds. Och så kunde man gått vidare.

  • Om man inte stupat på populismens andra hinder: oviljan mot liberal representativ demokrati och socialdemokratisk intresserepresentation.

Det förknippas nämligen med etablissemanget. Istället önskas majoritetsinriktad direkt demokrati och ”starkt ledarskap”.

Men utan demokratisk representation kunde inte de progressiva rörelserna och deras ledare förhandla fram fler reformer – och det var enkelt för populistiska politiker att söndra och härska.

Medan Jokowi och Ahok avstod från att bygga alternativ representation och privilegierade egna närstående vänner, lockade Prabowo till sig bland annat metallarbetarfacket och städernas fattiga med pengar och löften.

Sedan spädde han på med stöd till muslimska extremister. Därmed var det, som vi sett, fritt fram för högerpopulismen att ta över.

Detta är enskilda fall, men de är typiska. Vi kunde också ha talat om Filippinerna, Burma, Brasilien … Vänsterpopulismen är en öppning, men ingen lösning.

Olle Törnquist är professor i politik och utveckling vid Universitetet i Oslo.

Läs även: Det folkliga missnöjet väcker medelklassens förakt

De Gula västarnas svar är snart det nya normala