krönika Frågan är om det finns en utrikesministerkandidat inom alliansen som skulle kunna kompensera luckorna hos deras statsminister, skriver Thomas Hammarberg.

En av Stefan Löfvens starkare sidor är utrikespolitiken. Det har varit viktigt; en svensk statsminister måste numera kunna värna våra intressen också på den europeiska och internationella arenan.

Vårt land är mer än någonsin beroende av omvärlden för vår säkerhet och ekonomi. Gränsöverskridande konflikter och klimatkriser gör det särskilt viktigt att vi är representerade med kompetens på högsta nivå.

Den utmaningen har Stefan Löfven klarat väl. Hans gedigna erfarenhet från multilaterala förhandlingar och bilaterala möten har varit av stort värde för vårt land. Vi har blivit hörda i centrala frågor. Löfvéns trygga agerande har väckt respekt.

Allianspartiernas huvudmål i denna valrörelse är att få bort Löfven från posten som regeringschef. Vad skulle det betyda för svensk utrikespolitik?

Vem skulle i så fall företräda oss på högsta nivå i de internationella sammanhangen? Och med vilken politik?

Ingen av de borgerliga partiledarna har varit särskilt aktiva inom utrikespolitiken. De har förstås kontakter med partikollegor i några andra länder men verkar sakna ett nätverk av internationell expertis. De utrikespolitiska inlägg de gjort har sällan lämnat ytplanet.

Mycket tyder på att Ulf Kristersson som statsminister i EU-sammanhang skulle vara en klar försvagning jämfört med Löfven.

Det gäller inte minst alliansens statsministerkandidat. Ulf Kristersson verkar märkligt nog inte ens ha prioriterat frågor och processer inom den Europeiska Unionen. Mycket tyder på att han som statsminister i de sammanhangen skulle vara en klar försvagning jämfört med Löfven.

Frågan är om det finnas en utrikesministerkandidat inom alliansen som skulle kunna kompensera luckorna hos deras statsminister. I jämförelse med Margot Wahlström framstår Annie Lööf och Ebba Bush Thor som otillräckliga. Jan Björklund har visserligen något mer erfarenhet i sitt bagage men har visat dåligt omdöme i vissa krissituationer, exempelvis i samband med Irakkriget.

Moderaterna själva har haft uppenbart svårt att fylla luckan efter Carl Bildt. Som ny utrikespolitisk talesperson utsåg de vid årsskiftet en riksdagsledamot som inte tidigare suttit i utrikesutskottet och som dessutom kommer att lämna riksdagen efter valet. Han har inte hunnit eller kunnat presentera ens början på en sammanhängande utrikespolitik.

I stället för ett seriöst programarbete kring utrikespolitiken har företrädare för alliansen ägnat energi åt att förhåna regeringens strävan att vinna inträde i säkerhetsrådet. De betydande insatser som sedan gjorts inom rådets ram har ignorerats och den feministiska betoningen i regeringens utrikespolitik har förlöjligats.

När M beskriver sin egen utrikespolitik på hemsidan är det NATO-anslutningen som är det tydliga kravet. Andra punkter är påtagligt vaga: EU-politiken ska vara aktiv, FN ska reformeras och biståndet ska vara resultatorienterat. ”Luddigt så det förslår”, som en ledarskribent på Dagens Industri skrev i en kommentar.

Undantaget är alltså hållningen till NATO. Den är tydlig och bakom den står en samlad allians: de vill alla att Sverige ska söka fullt medlemskap.

Att det nu är Donald Trump som leder den helt dominerande medlemsstaten tycks inte ha föranlett någon tvekan bland de fyra allianspartierna.

Tvärtom, alliansen vill att Sverige ska ge vika för påtryckningarna från den amerikanska regimen och avstå från att ratificera FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Det skulle innebära en radikal kursändring av svensk utrikespolitik. Hittills har våra representanter varit pådrivande i internationella fora för nedrustning och förbud av massförstörelsevapen.

Ett avhopp från den linjen skulle förstås uppfattas negativt av krafter som globalt försöker motverka den nukleära upprustning som nu tyvärr inletts på nytt.

De här frågorna är alltför allvarliga för att ställas åt sidan under valrörelsen. Väljarna har rätt att få del av en verklig debatt om utrikespolitiken som helhet.

Varför inte börja med en duell mellan Löfven och Kristersson om just utrikesfrågorna? Och fortsätta med en debatt mellan Wallström och …ja, vem (?).

Thomas Hammarberg är före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter.