Screen Shot 2018-04-09 at 19.50.31

Arbetares löner har ökat mindre än tjänstemännens under de flesta avtalsperioder sedan 1998. Arbetares månadslöner år 2017 hade kunnat vara 1300 kronor högre i genomsnitt. En färsk rapport undersöker sambanden mellan industrins normerande avtal och löneutvecklingen för arbetare och tjänstemän.

Industrin bestämmer alla branschers löneökningstakt i Sverige. Så har det varit sedan avtalsrörelsen 1998, efter att fack och arbetsgivare inom industrin träffade Industriavtalet 1997 (förnyades 2011).

Avtalet tillkom efter att okontrollerade löneökningar lett till ökad svensk inflation och försämrad konkurrenskraft. En av grundidéerna bakom Industriavtalet var att hålla den svenska inflationen låg och konkurrenskraften hög.

Men arbetsmarknaden och den svenska ekonomin i dag och för 20 år sedan ser väldigt olika ut. I dag står tillverkningsindustrin i Sverige för cirka 20 procent av BNP:s värde och tjänstesektorn för omkring två tredjedelar. De strukturomvandlingarna återspeglas inte i avtalsrörelsen och allt fler ifrågasätter om det är industrin som ensamma ska styra den svenska lönebildningen och sätta normen för vad samhället tål för löneökningstakt.

6F – fackföreningar i samverkan efterfrågar möjligheten till inflytande över lönenivån och släpper på tisdagen den första av de underlagsrapporter som ska ligga till grund för organisationens bedömning av nuvarande lönebildningsmodell.

– 6F har länge varit kritiska till att industrinormeringen inte lyckats utjämna löneskillnader, men ska man vara kritisk är det också bra att ge förslag på lösning och alternativ. Det är det vi försöker göra med de här rapporterna som, tillsammans med många fler rapporter, ska generera ett slutbetänkande om ett år ungefär, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng, projektledare 6Fs lönebildningsprojekt »Lönebildning för jämlikhet«.

Innan Industriavtalet kom till var de nominella löneökningarna ofta väldigt höga, men på grund av hög inflation blev det i realiteten inte speciellt mycket mer pengar i plånboken. Industriavtalet, tillsammans med inflationsmålet på 2 procent ändrade på den utvecklingen och har bidragit till reallöneökningar under många år.

Men fördelningen av dessa reallöneökningar har inte varit jämlik. Det finns en tydlig vinnare – tjänstemännen. »Löneskillnaden, i kronor räknat, har mer än fördubblats mellan arbetare och tjänstemän sedan Industriavtalet tecknades«, skriver 6F.

– Historiskt sett har lönemärket satts under det löneutrymme som funnits och det har lett till att högavlönade tjänstemän har dragit ifrån. När arbetare inte tagit ut det löneutrymme som funnits så har tjänstemännen istället gjort det. Om lönemärket som gällde 1998, 2001 och 2010 hade satts på samma nivå som löneutrymmet skulle arbetarnas månadslöner i snitt år 2017 kunna varit 1300 kronor högre.

Arbetares löner bestäms i större utsträckning av det normerande avtalet, som styr de följande centrala avtalen, medan tjänstemännens löner i större utsträckning bestäms av den lokala lönebildningen. De relativt låga normerande avtalen och centrala avtal utan låglönesatsningar skriver 6F »verkar leda till att arbetarnas löner kommer öka mindre än tjänstemännens.«

Rapporten pekar på att en lösning på problemet kan vara att använda två typer av avtal. Dels normerande avtal där lönemärket inte är satt under löneutrymmet, för att begränsa tjänstemännens lokala lönepåslag. Dels ett centralt avtal om låglönesatsningar, satsningar som i genomsnitt gagnar arbetare mer än tjänstemän.

– Låglönesatsningar lyfter de i botten så de med låga löner får hjälp att komma ikapp. Om alla får 2 procent så gynnas de som har hög lön. Låglönesatsningar kompenserar för det, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.

Men 6F är inte de enda som vill se en modernisering av industriavtalet. Bland annat Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och tidigare ordförande i det nu nedlagda Arbetsmarknadsekonomiska rådet, har argumenterat för att möjliggöra högre löneökningar i de sektorer som skriker efter arbetskraft, som bygg, offentlig sektor och privat tjänstesektor.

Andra, däribland IF Metalls ordförande Marie Nilsson, har sagt att det i sig inte är något fel på avtalet. Men att tolkningen av det samma måste bli mindre stelbent. Något som även Arbetsmarknadsekonomiska rådet menar stämmer. I sin rapport  Tudelningar på arbetsmarknaden visar rådet att industrimärket följts allt striktare gällandes de avtalade löneökningarna.

– Vi delar den synen och det är bitvis därför vi startade den här satsningen. Det är många delar som spelar in och det är för tidigt att säga vad lösningen är. Det här är en del av många som kommer presenteras innan slutrapporten kommer om ett år ungefär.

Rapporten »Lågt lönemärke gynnar högavlönade«  är en del av 6Fs lönebildningsprojekt »Lönebildning för
jämlikhet«. Rapporten släpps på tisdag 10 april. Klockan 13-14.30 hålls ett släppseminarium på Kompassen i Stockholm.

Läs även: Rapport: Den nya arbetaren är en kvinna