Professor Ruth Mannelqvist. Bild: Umeå universitet
Professor Ruth Mannelqvist. Bild: Umeå universitet

sjukförsäkringen Sjukreglerna som de tillämpas i dag är rättsosäkra, tycker juridikprofessor Ruth Mannelqvist. Hon är mycket kritisk till att Försäkringskassan arbetar mot ett politiskt mål om att få ned sjuktalen. Kön och klass blir väldigt tydligt här, säger hon.

Juridikprofessor Ruth Mannelqvist, professor i juridik vid Umeå Universitet, har ofta höjt sin röst i debatten om sjukförsäkringen, som förra veckan blossade upp efter nya siffror som visar att avslagen på sjukpenning ökar i snabb takt.

Hennes främsta kritik går ut på att Försäkringskassan arbetar aktivt med att minska sjuktalen för att nå regeringens mål om maximalt 9 sjukdagar per person och år. Det målet blir nästan överordnat allt, säger hon.

– Man börjar i fel ände: man börjar med att dra in pengar och säger att människor ska gå ut i arbete. Men hur då? Om det fanns arbeten man verkligen kunde ta med begränsad arbetsförmåga vore det en sak, men i dag finns ingen arbetsgivare som vill anställa någon med nedsatt arbetsförmåga om de har tio andra att välja på, fortsätter hon.

Hon ser även problem med rehabiliteringskedjan. Begreppet har blivit synonymt med de tidsgränser i sjukpenningen som anger när den sjukskrivne ska prövas mot en allt vidare definition av arbeten. Men även innan alliansregeringen införde tidsgränserna för rehabilitering 2008, fanns en rehabiliteringsprocess som skedde steg för steg, men utan begränsningar om hur lång tid varje etapp skulle ta.

– Man tog bort kraven på rehabiliteringsinsatser för att få gå vidare till nästa steg, säger Ruth Mannelqvist om alliansregeringens förändringar av rehabiliteringskedjan.

Tidssgränserna som infördes av den tidigare regeringen har den nuvarande regeringen valt att behålla.

Och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) är i nuläget inte beredd att ompröva varken tidsgränserna eller målet om max antal sjukdagar per år, enligt kommentarer till Svt Nyheter.

Till Dagens Arena svarar ministern skriftligt på en fråga om hur tidsgränserna i sjukpenningen bör förändras, genom att ta upp en annan tidsgräns:

»Arbetsgivare är centrala här och kan göra mycket för att stödja en återgång till arbete och hälsa. Jag har lagt fram ett lagförslag om att förstärka och tydliggöra ansvaret för individen, genom att arbetsgivare inom 30 dagar ska ta fram en plan för rehabilitering.«

Tidsgränserna innebär att under de första 90 dagarna av sjukskrivning ska arbetsförmågan hos den som är sjukskriven prövas jämfört med det arbete den tidigare haft, eller fortfarande har. Under de följande 90 dagarna ska arbetsförmågan prövas gentemot en omplacering på arbetsplatsen av något slag, med andra typer av arbetsuppgifter.

– Vi kan se i studier att man väldigt sällan erbjuder omplacering, man erbjuder det under en begränsad tid, säger Ruth Mannelqvist.

När 180 dagar har passerat ska den som är kvar i sjukförsäkringen kunna prövas mot i princip vilket arbete som helst på arbetsmarknaden. Försäkringskassan talar i sitt regelverk om »arbete som normalt förekommer på arbetsmarknaden«.

– Det är i steg 3, vid 180-dagarsgränsen, som vi har utslagningen i dag, säger Ruth Mannelqvist.

Det finns möjlighet till förlängd sjukpenning även efter 180 dagar, men det kräver att Försäkringskassan gör bedömningen att den sjukskrivne med stor sannolikhet kommer att kunna återgå till någon form av arbete hos sin ursprungliga arbetsgivare före 365 dagar med sjukpenning. Fortsatt sjukpenning kan också beviljas om att det av andra anledningar anses oskäligt att bedöma arbetsförmågan i förhållande till hela arbetsmarknaden.

Men i praktiken är det många som tvingas lämna sjukförsäkringen efter 180 dagar.

Och den här tidsgränsen gäller oavsett om arbetsgivaren har satt igång rehabiliteringsåtgärder i tid. I många fall, menar Ruth Mannelqvist, är det svårt att bedöma framtida arbetsförmåga efter 180 dagar, efterom den sjukskrivne inte har hunnit få tillräckliga insatser vid det laget.

Även de rehabiliteringsinsatser som faktiskt görs är ofta bristande, enligt professorn.

– Tidigare kunde man bland annat få prova på olika typer av arbetsuppgifter och så kunde man dra slutsats efter det. I dag gör man bara en kontorsbedömning. Våra studier och andra studier visar att läkarna inte har en aning om vad vanligt förekommande arbete är.

Det här är inte jobb som du hittar på Arbetsförmedlingen idag. Men det finns en föreställning om att de här jobben finns.

Ruth Mannelqvist tar upp ett rättsfall från 2008, som anger en definition av arbeten som man ska prövas mot efter 180 dagar, men som i dag inte tillämpas, enligt henne.

– Rättsfallet säger att man ska titta på arbeten som det finns många av och som vem som helst i från gatan i princip ska kunna gå in och ta. Det anger också ett krav på att arbetet inte ska behöva anpassas till någon med nedsatt arbetsförmåga, säger hon.

Domstolarna och Försäkringskassan gör i sina bedömningar i dag dock sällan tydligt vad det är för slags arbete som man väntas ta, enligt Ruth Mannelqvist.

– De kan säga att det inte ska innehålla stress, ge möjlighet till anpassning vad gäller vila, arbetstider och så vidare, och ibland sägs att det vara utan fysiska krav. I verkligheten är det en beskrivning av ett anpassat arbete. Det här är inget jobb som du hittar på Arbetsförmedlingen idag. Men det finns en föreställning om att de här jobben finns.

Det som händer många efter 180 dagar är att de förlorar sin sjukpenning utan att vara tillräckligt friska för att gå tillbaka till sina ordinarie arbeten, enligt Ruth Mannelqvist. Om den anställde ändå går tillbaka till jobbet – i den mån det är praktiskt möjligt – drabbar det ofta kolleger som får täcka upp för den anställde som inte har kvar samma arbetsförmåga som innan sjukskrivningen.

Men vanligare är att den anställde säger upp sig för att söka andra jobb på Arbetsförmedlingen, vilket är väldigt olyckligt enligt Ruth Mannelqvist.

– All forskning visar att bästa förutsättning för återgång till arbete är om man har kvar sitt arbete. Om det verkligen fanns rehabiliterande åtgärder, initialt på arbetsplatsen, tror jag att fler människors arbetsförmåga skulle kunna tas tillvara.

I dag är de flesta som sjukskrivs kvinnor, och ökningen sker främst inom psykisk ohälsa. Och många fler kvinnor än män arbetar i kontaktyrken inom vård och omsorg, en sektor där det ofta är svårt att anpassa arbetet för någon med försämrad arbetsförmåga. Det gäller inte minst de som arbetar fysiskt med att vårda andra, det vill säga i huvudsak arbetaryrken.

– Kön och klass är väldigt tydligt här, säger Ruth Mannelqvist.

Hon jämför med sitt eget fria, akademiska kontorsarbete, där möjligheterna är stora att styra och anpassa sina egna arbetstider, att arbeta hemma, och även att gå ned i tid då grundlönen är tillräckligt hög för att ha råd.

– De flesta kvinnor, många inom förskola och vård och omsorg, har inte den möjligheten. Den frenesi med vilken man idag ägnar sig åt att sänka sjuktalen drabbar kvinnor.