MEDIEHISTORIA 1939 sade Publicistklubben nej till antinazisten Torgny Segerstedt som ordförande. Hans närmaste man Knut Petersson valdes dock till PK-bas tre år senare. Men det var ett val som då skakade föreningen. Det visar Tora Byströms studie som också skildrar hur ansatt det fria ordet är i orostider, och där det går att urskilja en retorik från de inblandade som även syns i dagens mediedebatt. 

Signaturen K.P. står för Knut Petersson i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, GHT (L), i fortsättningen benämnd Handelstidningen. PK betyder Publicistklubben, och denna text handlar om när Knut Petersson blev vald till dess ordförande 1942, mitt under andra världskriget.

I litteraturen har det valet jämförts med ordförandevalet 1939, då PK:s valnämnd lanserade Ivar Österström, chefredak­tör för Västernorrlands Allehanda (L), som ny ordförande, sam­tidigt som en grupp inom klubben föreslog och propagerade för Torgny Segerstedt, Handelstidningens huvudredaktör. Dis­kussionen på det årsmötet gällde bl.a. ”den mycket utrerade ståndpunkt” Segerstedt hade intagit i utrikespolitiska frågor. Han var då Sveriges mest kände och omtalade antinazist.

I omröstningen segrade Österström, och därmed blev han Publicistklubbens ordförande fram till 1942. Då valdes Knut Petersson, enligt standardverket Den svenska pressens historia, ”utan diskussion”. Författaren stöder sig troligen på Ivar Sundvik, som använder samma uttryck i sin historik över Publicistklubben. Han beskriver först valet och kontroversen 1939, därefter ordförandevalet 1942, som han menar tydde på en sinnesändring. ”Utan diskussion utsåg då klubben Segerstedts närmaste man på GHT Knut Peters­son till ordförande, och han omvaldes även 1943”.

Men valet av K.P. skedde inte utan diskussion, tvärtom, det blev både diskussion på själva årsmötet, insända protestskrivel­ser samt fortsatt debatt i tidningarna efteråt. Den här artikeln ska undersöka den konflikt som uppstod i samband med valet av Knut Petersson 1942. Genom K.P:s efterlämnade papper blir det också möjligt att få en inblick i vad han själv ansåg om det hela.

Knut Petterson som korrespondent i London på 20-talet. Foto: privat

 

Vem var då Knut Petersson? Liksom många av sina kolle­gor den här tiden var han både publicist och riksdagsman. Han blev anställd på Handelstidningen redan 1916, och från 1923 var han tidningens andreredaktör. Det var den positionen, som Torgny Segerstedts närmaste medarbetare, som låg bakom protesterna mot honom som ny ordförande i PK. Han arbetade också partipolitiskt, åren 1935–45 som riksdagsman för folk­partiet. Under de långa riksdagsperioderna i Stockholm skrev han regelbundet brev hem till sin hustru Elsa. När Segerstedt avled våren 1945 tog K.P. över som tidningens huvudredaktör, och avslutade samtidigt sitt uppdrag i riksdagen.

Tryckfrihetsfrågan
Tryckfrihetspolitiken i Sverige under andra världskriget är för­modligen ganska välkänd för läsarna, och ska här bara beskri­vas översiktligt. I Tryckfrihetsförordningen, TF, fanns en para­graf som beskrev under vilka omständigheter en skrift kunde konfiskeras. Det handlade om uttalanden som var smädliga, förgripliga eller syftade till osämja med främmande makter. Före kriget konfiskerades också skrifter, men de fick alla sin sak prövad i domstol.

Det nya under andra världskriget var att man använde en formulering i den aktuella paragrafen, som angav att skrif­ten kunde konfiskeras utan rättegång ”om missförstånd med främmande makt sig yppat”. Framför allt var det tyskarna som anmälde missförstånd, och det blev också vanligt att konfiskation skedde innan missförstånd hade yppats.

Under åren 1940–43 utfärdades också förordningar om transportförbud för vissa periodiska skrifter som ansågs kunna skada rikets förhållande till främmande makt och som hade fällts av en tryckfrihetsjury. Själva förordningen var tidsbe­gränsad till tolv månader och blev därmed föremål för riks­dagsdebatt när den måste godkännas på nytt, allt som allt fyra gånger under perioden. Det var sex kommunistiska, en nazis­tisk och en antinazistisk tidning, Ture Nermans Trots allt!, som drabbades av transportförbudet.

Det allvarligaste ingreppet i tryckfriheten var nog grund­ lagsändringen 1940–41, då den så kallade censurlagen inför­des. Den kom aldrig att användas i praktiken, men den låg som ett latent hot och bidrog troligtvis till självcensur bland skri­benter. Grundlagsändringarna orsakade en omfattande debatt för och emot. I alla dessa riksdagsdiskussioner tillhörde Knut Petersson de ledande bland dem som försökte försvara tryck­ friheten och förhindra de tryckfrihetsinskränkande ingreppen.

Han hade också 1941 publicerat en skrift med titeln Pressen och tryckfriheten. Dessa omständigheter bör ha gjort honom intres­sant – åtminstone bland vissa grupper – som ny ordförande för Publicistklubben.

Förutom de juridiska ingreppen under kriget inrättades också en pressnämnd, samt krisorganet Statens informations­styrelse. Den senare informerade bland annat tidningarna om vad som inte fick publiceras. Pressnämnden, som skulle utgöra ett frivilligt kontrollsystem, var på sina håll mycket illa tåld. Den bestod av pressens egna som skulle sitta till doms över sina kollegor, så uppfattades saken. Pressnämnden försvarade regeringens politik när den föll undan för tyska klagomål och tyska krav på den svenska pressen, och den utfärdade varningar till olika tidningar, efter begäran från utrikesdepartementet.

Inför årsmötet 1942
Enligt stadgarna skulle Publicistklubbens årsmöte hållas den sista sammankomsten i februari, och när det gällde val av ordförande måste förslag lämnas in skriftligt i förväg, senast den 31 januari. Endast i förväg föreslagna kunde väljas, så det var alltså inte möjligt att på själva årsmötet komma med förslag på nya kandidater.

Valnämndens ordförande, Karl Ewald Beckman (TT), beskrev vid årsmötet tämligen noggrant hur nämnden hade arbetat, uppenbarligen för att bemöta den kritik som från vissa håll hade riktats mot själva valproceduren. Vid valnämndens första möte den 22 januari, hade det framkommit vissa önske­mål gällande den nya styrelsen, och det viktigaste var att man ville ha en ”förnyelse”. Detta innebar bland annat att man ville föryngra styrelsen.

Det svåraste var att hitta en ny ordförande, men detta till trots hade valnämnden varit enig om att ett ordförandeskifte borde ske. Ett krav hade också varit att den nya ordföranden inte skulle hämtas bland pressnämndens ledamöter. Några tilltänkta kandidater tillfrågades, och den 29 januari fanns ett positivt svar från Knut Petersson. Detta offentliggjordes i tid­ningarna den 30 januari, och eventuella ytterligare förslag på ordförandekandidater måste då – enligt stadgarna – lämnas senast dagen därpå, den 31 januari.

Samma dag som han hade tackat ja, skrev K.P. i brev hem till sin fru Elsa att han hade accepterat kandidaturen. ”Det känns som om jag gjort det jag kommer att få ångra” (29/1 1942). Han hade rådgjort både med Segerstedt och med Anton Lindberger, ledarskribent i Dagens Nyheter (L) och PK:s vice ordförande, innan han bestämde sig. ”Jag var som sagt ytterst tveksam men ville inte riskera att valnämnden satte upp en ledamot av pressnämnden som kandidat.” Uppenbarligen ville både Publicistklubbens valnämnd och K.P. själv undvika en pressnämndsledamot som klubbens nye ordförande. Två dagar efter att han tackat ja skrev K.P. åter till hustrun.

”Jag gruvade mig rätt mycket över ordförandefrågan, men fin­ner mig lättare till sinnes sedan jag väl bestämt mig. Det var svårt att säga nej, inte minst med hänsyn till tidningen. Det är ju dock en utsträckt hand. Och den som räcker fram näven är pressens mest representativa sammanslutning. Det hade icke varit riktigt att vända ryggen till. (…) Nu får det gå som det kan. Kanske blir det protest från tyska legationen. Kanske blir jag nedvoterad. Båda delarne skulle jag taga med mycken ro efter[som] jag inte på något sätt eftertraktar befattningen.”
(Brev, 31/1 1942)

Protestskrivelserna
Under nästan hela februari skedde ingenting angående ordfö­randefrågan, men strax innan årsmötet kom det in tre protestskrivelser till Publicistklubben. Det var inte alla som gillade förslaget till ny ordförande. Två av skrivelserna kom från två av PK:s regionala kretsar, den södra och den östra, och den tredje var undertecknad av 41 enskilda medlemmar i den södra kretsen. Skrivelserna föredrogs alla på årsmötet och de hade ett likartat innehåll. (Skrivelserna finns inklistrade i årsmötesprotokollet 28/2 1942.)

Publicistklubbens medlemmar ute i landsorten hade inte i tid fått vetskap om att den sittande ordföranden, Ivar Öster­ström, skulle avgå. Det blev känt först när valnämndens förslag på ny ordförande offentliggjordes, och då var tiden för knapp för att hinna komma med ett motförslag. Medlemmarna, sär­skilt de utanför Stockholm, hade därför inte haft möjlighet att påverka förberedelserna inför valet, och det fanns nu bara en enda kandidat att rösta på. ”Det skenbart enhälliga ordföran­devalet kommer därför att ge en felaktig uppfattning om den allmänna opinionen inom klubben”, skrev östra kretsen. Skri­velsen från södra kretsen avslutades med kraven:

att valet av ny ordförande i Publicistklubben uppskjutes
att hittillsvarande ordföranden anmodas fungera till efterträ­dare valts
att ny kandidatnominering till ordförandeposten utlyses, samt att resultatet av denna kandidatnominering meddelas minst en vecka före den för nyval utsatta dagen.

Efter att dessa skrivelser föredragits på årsmötet föreslog ord­föranden – då valförberedelserna formellt sett hade skett enligt stadgarna – att skrivelserna skulle läggas till handlingarna.

Årsmötesdebatten
Därefter började debatten och den förste som tog till orda var Allan Vougt, chefredaktör för tidningen Arbetet (S) i Malmö. Han var också riksdagsman, vice ordförande i socialdemokra­tiska riksdagsgruppen, ledamot i Pressnämnden och en av dem som mest aktivt försvarade regeringens eftergiftspolitik gent­emot Nazityskland. Dessutom var han södra kretsens representant i PK.

Den valprocedur som hade ägt rum ansåg han otillfredsstäl­lande, särskilt för landsortskollegorna. Efter att ordförande­skiftet hade tillkännagetts hade de bara haft något dygn på sig att föreslå en annan kandidat. Som representant för den södra kretsen yrkade därför Vougt att årsmötet skulle ajourneras och att styrelsen skulle ta saken under omprövning – även om det ”i viss mån innebär en pressning av stadgarna”.

Det var efter Vougts yrkande som Beckman, valnämndens ordförande, redogjorde för valnämndens arbete. Han avslutade sitt inlägg med att yrka att valet skulle ske enligt stadgarna och enligt gällande praxis. Debatten fortsatte därefter med ytter­ligare 31 inlägg, det var många som ville göra sin röst hörd.

Näste i talarordningen var Rickard Lindström, chefredak­tör för tidningen Social-Demokraten (S) i Stockholm. Han var riksdagsman och tillhörde även den socialdemokratiska parti­styrelsen, och liksom Vougt försvarade han energiskt samlingsregeringens utrikespolitik. Lindström ansåg det orimligt att fullfölja valet, eftersom två av PK:s kretsar hade protesterat och eftersom journalisterna i landsorten i princip blivit uteslutna från att kunna delta i valet. Årsmötet borde därför ajourneras. Vougt och Lindström var de mest tongivande bland dem som var kritiska till förslaget till ny ordförande, men det var flera årsmötesdeltagare som yttrade sig med liknande krav och pro­tester.

Även de som gärna ville se K.P. som den nye ordföranden kom till tals. De påpekade att valproceduren hade skett enligt stadgarna, och hävdade att ingen kunde vara förvånad över att det förekom styrelseval vid den här tiden på året. Det hade inte heller funnits något som hindrat att medlemmar – inom föreskriven tid – lämnade in egna förslag på ny ordförande. Anton Lindberger tillade att ingenting kunde vinnas genom att ajournera årsmötet. Då skulle PK stå utan styrelse, och vid ett fortsatt årsmöte skulle situationen vara precis densamma. Det fanns bara en föreslagen kandidat till ordförandeposten, och något ytterligare förslag kunde inte läggas, ”det skulle strida mot stadgarnas uttryckliga bestämmelse”.

När det gällde stadgarna visade det sig finnas olika inställ­ning till hur man skulle förhålla sig. Var det möjligt att tänja på stadgarna, utsätta dem för en viss ”pressning”, som Allan Vougt hade föreslagit, eller måste man följa stadgarna absolut? Erik Pallin, välkänd sportjournalist, ansåg att man borde kunna skjuta upp valet, eftersom det inte var nödvändigt att följa stad­garna slaviskt. ”Vi stå dock över stadgarna, herr ordförande, mina herrar.” Och även enligt Nils Elowsson, chefredaktör för Kristianstads Läns-Demokraten (S) och riksdagsledamot för socialdemokraterna, var det – för att få något uträttat – nöd­vändigt att bryta mot stadgarna och ge valnämnden i uppdrag att göra om valproceduren.

På detta svarade Anton Lindberger, vice ordföranden, med att fråga

”… till vilket ändamål man har stadgar i en församling. Har man dem bara för de tillfällen, då de inte sättas i fråga, eller har man stadgarna just för det tillfälle, då det kan råda menings­skiljaktigheter om en sak, och där stadgarna skola utpeka den enda väg, som är den lagliga och rätta?

Jag menar alltså, att vilka meningar vi än ha här i skilda läger om själva realinnehållet i det val, som stadgeenligt skall försiggå nu i dag, måste vi, om vi vilja fortsätta att existera som sammanslutning, respektera våra egna stadgar.”

Politik i en opolitisk klubb
En kärnpunkt i konflikten var åsikten att K.P. som ny ordfö­rande för Publicistklubben kunde uppfattas som ett politiskt val. Publicistklubben skulle vara opolitisk och öppen för med­lemmar från alla politiska läger, men i det starkt polariserade ideologiska klimatet under andra världskriget, var det svårt att bortse från var till exempel en ordförandekandidat stod poli­tiskt. De som inte sympatiserade med dennes åsikter, proteste­rade därför och försökte omintetgöra valet.

I februari–mars 1942 befinner vi oss också fortfarande före de händelser som brukar betecknas som vändpunkter i kriget; slaget vid el­-Alamein i Nordafrika utkämpades i november 1942, och tyskarnas kapitulation vid Stalingrad skedde först den 31 januari 1943.

När det gäller inrikespolitiken och mer specifikt tryckfri­hetspolitiken kom det beryktade massbeslaget just i mars 1942. Då beslagtogs 17 tidningar som alla hade publicerat samma artikel som innehöll vittnesmål om tortyr i norska fängelser. Det beslaget rev upp en stormig debatt både i riksdagen och i pressen, och enligt historikern Kent Zetterberg innebar det en vändpunkt, regeringen blev därefter försiktigare när det gällde beslagspolitiken. Så andra tider och ett annat politiskt och ideologiskt klimat var på väg, men i februari/­mars 1942 låg det fortfarande i en okänd framtid.

Några av årsmötesdeltagarna säger i debatten att det är en politisk färg över detta ordförandeval, Knut Petersson är ett namn som splittrar, och det Publicistklubben behöver är i stället ett namn som enar. ”För tre år sedan var det en lika­dan splittring”. Här antyds en jämförelse med ordförandevalet 1939. En annan talare instämmer och säger att det då var nära att klubben gjorde ett politiskt val – det vill säga valde Seger­stedt – men klubbens majoritet avvisade det valet. Och det borde man göra även den här gången.

Problemet var att de olika sidorna i konflikten hade var sin uppfattning om vad som kunde uppfattas som ett politiskt val. Gustaf Stridsberg, medarbetare i Svenska Dagbladet (H) och hängiven antinazist, ställde saken på sin spets: ”Vilket kom­ mer att mest verka politik – om klubbens stadgar följas och vi välja ordförande vid denna tid på året, eller vi inte göra det.” Han försäkrade att om det skulle göras ett allvarligt försök att riva upp vad som skett enligt stadgarna, och ”trassla bort” det stadgeenliga val som nu skulle äga rum, då ”kommer detta att i mycket vida kretsar uppfattas såsom ett resultat av påtryck­ningar utifrån.”

Tidningsdebatten
Efter att årsmötesdebatten var avslutad sade ordföranden Öst­erström att han inte kunde ställa proposition på yrkandet om ajournering, utan de kandidater som valnämnden hade föresla­git förklarades också stadgeenligt valda. Och därmed var Knut Petersson vald till PK:s nye ordförande.

Men detta innebar inte slutet på debatten, nej, den fortsatte i pressen. Där ägnades mycken trycksvärta åt själva valproceduren som ansågs odemokratisk. Dessutom förklarades K.P. olämplig som ordförande på grund av hans ställning i Handelstidningen, som var den – på visst håll i utlandet – mest misshagliga av alla tidningar. Den påstods arbeta för öppna entligheter mellan Sverige och Tyskland, den förde en tydligt västmaktsorienterad politik, och den hade på ett illojalt och utmanande sätt sabo­terat regeringens önskemål och varningar. Ordförandevalet borde göras om och K.P. ställa sin plats till förfogande.

Bland de mest kritiska fanns Skånska Dagbladet (BF), Sydsvenska Dagbladet (H), Kalmar Läns Tidning (BF), Östgöta Correspondenten (H) och Nord-Sverige (BF). Hjalmar Berlin, chefredaktör på Skånska Dagbladet, intog uppenbarligen en ledande roll. Han var även ordförande för den protesterande södra kretsen, samt ledamot av pressnämnden.

Den andra sidan i debatten försvarade ordförandevalet som stadgeenligt genomfört, och K.P. som en utmärkt representant för det fria ordet. Publicistklubben var en opolitisk organisa­tion, och valet en rent intern angelägenhet. Därmed var det också helt ovidkommande hur det uppfattades i utlandet. Det var i själva verket de som blåste upp frågan till en stor debatt, som gav främmande makter anledning till missförstånd.

Till dem som på detta sätt försvarade det genomförda ordfö­randevalet hörde bland andra Svenska Dagbladet (H), Ny Tid (S), Örebro-Kuriren(S), Karlstads-Tidningen (L), Svenska Morgonbladet (L), Sundsvalls Tidning (L) och Bohusläningen (L).

Från K.P:s horisont
Knut Petersson hade – efter en del funderande – tackat ja till att kandidera som ny ordförande för Publicistklubben. I början av februari fick han också veta att saken i princip var klar, efter­som det då var för sent att föreslå någon ytterligare kandidat. Men några dagar efter årsmötet den 28 februari var pressdebat­ten i full gång, och han skriver hem till sin hustru:

”Det har blivit ett förfärligt kackalorum om ordförandevalet i Publicistklubben. Hela Skånepressen är i fullt uppror och ford­rar, att jag skall avsäga mig. Så gör även Social­Demokraten i dag. De förebära att det hela är en överrumpling, en konspi­ration av en klick i Stockholm. Och nassepressen med Afton­bladet i spetsen instämmer. Det hela är ytterst obehagligt. De flesta människor råda mig att låtsas om ingenting. (…) Styrelsen vill nog i grunden detsamma.”
(Brev, 4/3 1942)

K.P. resonerar i brevet om vad som skulle hända om han lät ”de skånska skrikhalsarna” få sin vilja fram genom att avgå. Då skulle de båda lägren nominera var sin kandidat, och det skulle bli ”en våldsam kampanj efter politiska eller rättare utrikespo­litiska linjer. Den andra villan blir värre än den första.” För att försöka reda ut konflikten hade K.P. sammankallat ett styrelse­möte där även representanter för de olika regionala kretsarna var inbjudna. ”Där få de sedan göra upp saken bäst de kunna, med eller utan min medverkan. Jag hoppas att på så sätt åtmin­stone för ögonblicket kunna tysta skallet i pressen.”

Han skriver vidare i brevet: ”Trots alla skriverierna tar jag det hela rätt lugnt. De personliga utfallen ha varit rätt få om de ens förekommit.”

Det stämmer även bland dem som var mest kritiska till ord­förandevalet, de tycks alla hyst respekt för Knut Petersson som person. På årsmötet beskrevs han av meningsfränderna som en av de allra bästa och lämpligaste representanterna för svensk press, ”en rättrådig karl, som vet sin mening och kan företräda klubbens intresse på ett förstklassigt sätt”. Även de som mot­satte sig valet hade ingenting att anmärka på hans formella meriter, han beskrevs som en duktig tidningsman, representa­tiv och kunnig. Det var inte det saken handlade om.

Claes Lindskog, chefredaktör för Sydsvenska Dagbladet, beto­nar i ett brev till K.P. att det inte handlade om hans person.

”Den enda ljuspunkten torde Du finna däri, att Du personligen är höjd över varje klandertalan. Vid de många diskussioner, som förts om denna affär, har Ditt namn alltid nämnts med den största aktning. Man finner det uteslutande beklagligt, att en person med Dina utomordentliga kvalifikationer skall ha råkat ut för ett sådant oväder – helt utan Din egen förskyl­lan. Det harmfulla – inte minst för oss andra – är ju detta, att Du oförskyllt får lida dels för valnämndens dumheter, dels för Segerstedts dumheter”
(Brev, 5/3 1942)

Men Lindskog hade ändå tillhört undertecknarna av en av pro­testskrivelserna och han vill samtidigt inte sticka under stol med att stämningen bland journalister ur alla läger är ”mycket irriterad”, och det handlar främst om tillvägagångssättet, att inget egentligt val har ägt rum. Han kan också berätta att många talar om en utbrytning ur Publicistklubben.

En dryg vecka efter årsmötet samlades så den utökade styrel­sen. Men av de inbjudna oppositionella kretsrepresentanterna var det endast Allan Vougt som infann sig, och det först efter att halva mötestiden hade gått. Den nye ordföranden, Knut Petersson, sade att han noga hade övervägt de krav på hans avgång, som framkommit i många tidningar. Han hade kom­mit fram till slutsatsen att han bäst tjänade klubben genom att inte tillmötesgå ett krav som måste anses vara av huvud­sakligen politisk art. Klubben måste stå utanför alla politiska strider.

Från styrelsemedlemmarnas sida möttes K.P:s beslut med tillfredsställelse. Så menade till exempel Nils Boman, medar­betare i Svenska Dagbladet, att om K.P. hade avgått skulle det ha inneburit en risk för ”verklig politisering av klubben”.

Avslutning
Inför årsmötet 1943 kom återigen krav på Knut Peterssons avgång från några tidningar, grundat på liknande argument som året innan, men vid årsmötet skedde omvalet av K.P. i princip utan diskussion. Det hade dock – även detta år – kom­mit en protestskrivelse från södra kretsen.

Styrelsen för södra kretsen hade övervägt att framföra en alternativ ordförandekandidat, men man hade beslutat att avstå, ”enär en strid om ordförandeposten kunde framkalla en i nuvarande läge mindre lämplig pressdiskussion, i vilken även utrikespolitiska spörsmål kunde befaras bli indragna.” (Skri­velsen ligger tillsammans med årsmötesprotokollet 27/2 1943.)

Däremot upprepades att fjolårets val inte hade genomförts på ett tillfredsställande sätt. I skrivelsen fanns alltså inget yrkande, men väl en vidhållen protest. Intressant nog var det en deltagare på årsmötet, som även var medlem i södra kretsen, som ville understryka att styrelsen företrädde endast sig själv i skrivelsen. Den hade, i detta fall, ingen fullmakt att tala för hela södra kretsen.

Knut Petersson omvaldes därmed för ytterligare ett år, men 1944 avböjde han omval. Han fortsatte dock sitt enga­gemang för tryckfriheten, inte minst som sakkunnig i den utredning, 1944 års tryckfrihetssakkunniga, som tillsattes för att göra en fullständig översyn och även revision av tryckfri­hetslagstiftningen. Deras betänkande låg sedan till grund för den nya Tryckfrihetsförordningen, TF 1949, som fortfarande idag är den gällande.

Texten om Knut Petersson utgör ett kapitel i Mediehistorisk årsbok 2019 som utkommer i början av maj. Årsboken ges ut av den ideella föreningen Svensk Mediehistorisk Förening, www.mediehistoria.se.

 

 

Referenser

Otryckta källor

Publicistklubben. Årsmötesprotokoll, 25/2 1939, 28/2 1942, 27/2 1943, Styrelseprotokoll 11/3 1942. Publicistklubbens arkiv, A1A:18, A2A:13, Riksarkivet.

Huvudredaktör Knut Peterssons Papper. Brev från Knut Peters­ son till Elsa Petersson 29/1, 31/1, 4/3 1942. Brev från Claes Lindskog till Knut Petersson 5/3 1942. H1996:6, Göteborgs universitetsbibliotek, Handskriftsavdelningen.

Tryckta källor

Tidningar
Aftonbladet (1942). Ett ordförande­”val”, 1/3.
Arbetarbladet Gävle (1942). En ordförandefråga, 28/12. Bohusläningen(1942). Misslyckad attack, 29/12.
Dagsposten (1942). Publicistklubben demonstrerar, 12/10. Karlstads-Tidningen(1942). Publicistklubbens val, 5/3.
Mellersta Skåne (1942). Ordförandevalet i Publicistklubben, 2/3. Nord-Sverige(1942). En valskandal, 3/3. P.K.­valet än en gång,

7/3.
Ny Tid (1942). Ett ordförandeskifte, 2/3.

Skånska Dagbladet (1942). Ett ordförandeskifte, 22/2. P.K.­”valet” än en gång, 27/3. Inför P.K:s ordförandeval, 21/12. Hr Seger­ stedts livvakt, 28/12.

Sundsvalls Tidning (1942). För främmande ögons skull, 30/12. Svenska Dagbladet (1942). Ett ordförandeval, 4/3.
Svenska Morgonbladet (1942). Handelstidningen och Publicist­klubben, 23/12.
Örebro-Kuriren (1942). Storm kring ett vattenglas, 5/3.

Böcker och tidskrifter

Edberg, Rolf (1947). Är skriften ej smädlig… En studie i tryckfri­hetspolitik I. Tiden, 6, 344–352.

Sandlund, Elisabeth (2001). Beredskap och repression (1936– 1945). I: Gustafsson, Karl Erik & Rydén, Per (red.). Den svenska pressens historia, del III. Det moderna Sveriges spegel (1897–1945). Stockholm: Ekerlid, s. 266–381.

Sundvik, Ivar (1974) 100 år för ordets frihet: Publicister i samhällsom- daningen 1874–1974. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Zetterberg, Kent (2005). Tryckfrihet och neutralitet: Den libe­rala pressen, tryckfriheten och kampen mot Hitlertyskland och nazismen 1933–1945. I:Stridsfrågor och stilbildare: Liberal press i 100 års samhällsdebatt. Uppsala: Uppsala Publishing House, s. 163.