Arbetarrörelsens stora strid

ESSÄ Allt började en vårdag 1903 när åtta gjuteriarbetare knackade på hos fabrikören och ville ha tre öre mer i timmen. Författaren Harald Gatu skriver om kravet som ledde till en konflikt som skakade Sverige – och i förlängningen till den svenska modellen. 

Hitlers arméer trycktes tillbaka och en mörk tid gick mot sitt slut. Optimismen återvände och på arbetsplatserna växte strejkviljan. Men utgången av den längsta striden befäste samförståndsandan.

Vid lunchtid lördagen den 3 februari 1945 lämnade verktygsmakaren Kalle Lundkvist sina verktyg, packade ihop sina saker och gick ut i snöyran för att cykla hem. Inte bara för helgen utan för fem långa månader framöver. Det skulle dröja till juli innan han och hans arbetskamrater kunde komma tillbaka till Gustaf Erikssons Metallfabrik i Eskilstuna. Efter helgen gick han och 123 000 andra metallarbetare ut i det som kom att kallas Metallstrejken.

Den skulle gå till historien som landets mest omfattande konflikt. Den kostade 11,3 miljoner förlorade arbetsdagar. Att jämföra med 7 miljoner förlorade arbetsdagar under storstrejken 1909 och 4,4 miljoner under storkonflikten 1980.

Inte för att Kalle Lundkvist kunde tro att det skulle dröja fem månader innan han skulle komma tillbaka, men han hade nog haft på känn att det skulle dröja. Han visste en hel del om stämningarna i förbundet.

Kalle Lundkvist var fackligt aktiv och hade valts till ombud till Metalls avtalskonferens i Stockholm. Där hade han hört tongångarna. Folk var trötta på det lönestopp som gällde under krigsåren. Han hade hört argumenten för att arbetarna äntligen skulle ta tillbaka förlorad mark.

Den svenska industrin hade trots allt klarat trettiotalskrisen förhållandevis väl. Visserligen hade den drabbats hårt när världshandeln och det internationella betalningssystemet i det närmaste brutit samman i början av 1930-talet. Men svensk industri kunde ändå återhämta sig och till och med expandera av flera olika skäl. Dels drog den nytta av en ökad inhemsk efterfrågan. Efter den socialdemokratiska valsegern 1932 stimulerades ekonomin på olika sätt. Bland annat genom att arbetslösa fick marknadsmässiga löner när de utförde beredskapsarbeten och inte som tidigare hänvisades till en nödhjälp som det knappt gick att leva på.

Metallstrejken skulle gå till historien som landets mest omfattande konflikt.

Industrin gynnades också av penningpolitiken. Sverige gjorde som Storbritannien och övergav guldmyntfoten, den fasta växelkursen. Följden blev att värdet på kronan sjönk, kronan blev billigare, vilket i sin tur gjorde svenska exportvaror mer konkurrenskraftiga på den skakiga världsmarknaden. Därtill var både inflationen och räntan låg, vilket gynnade en investeringsdriven tillväxt.

Men det fanns ännu ett skäl till att svensk industri trots allt hade klarat sig så pass bra under 1930-talet: tillgången på ledig arbetskraft. Många hade blivit arbetslösa under det tidiga trettiotalets nedgång och arbetslösheten bland fackförbundens medlemmar låg hela tiden över 10 procent. Samtidigt som många gick arbetslösa tillfördes arbetsmarknaden nya stora ungdomskullar födda runt 1910, som Kalle Lundkvist. Industrin kunde nyanställa utan att behöva locka med höga löner.

Gynnad av ökad efterfrågan både på hemma- och exportmarknaden stod industrin väl rustad när kriget bröt ut. Då tillkom även regeringens pris och lönestopp som lade band på alla löneökningar. Regeringen ville stabilisera ekonomin, allt för att inte riskera samma ekonomiska obalanser som under första världskrigets inflationsår. Den gången blev krigsinflationen ”en verklig vinstinflation för industrin som helhet och naturligtvis för de exportföretag som gynnades av de extrema marknadsförhållandena. Lönerna följde inte alls med i den snabba prisutvecklingen”, enligt Lennart Schön i Sveriges moderna ekonomiska historia.

Den gången, under det första världskriget, hade kombinationen varubrist, svartabörsmarknad och brist på politisk demokrati fått landet till att närma sig en explosiv, revolutionär situation åren 1917–1918. Minnena från den dramatiska tiden levde i högsta grad hos de regeringsledamöter som införde pris- och lönestoppet under andra världskriget i hopp om att kunna tygla svårbemästrade ekonomiska krafter.

När andra världskriget gick mot sitt slut var det som om den annalkande freden gav ny luft åt dem som bar upp arbetarrörelsens idéer och ideal på arbetsplatserna, de fackligt aktiva. Att bara ta ordet strejk i sin mun tydde på att en lång mörk tid snart var till ända. Samma februaridag som Kalle Lundkvist cyklade hem i snöstormen kunde man läsa om vad Dagens Nyheter beskrev som ”den första öppna konflikten på arbetsmarknaden på många år”, en tio veckors slakteristrejk som nu var över. På tur stod nu en konflikt på landets tapetfabriker. Efter krigsårens lönestopp väcktes stridshumöret på arbetsplatserna.

Till och med i krigets England strejkade arbetarna, gick att läsa i tidningarna. Miljontals arbetsdagar hade gått förlorade 1944, de allra flesta av dem i kolgruvorna.

Kalle Lundkvist kom ihåg stämningarna på Gustaf Erikssons Metallfabrik i Eskilstuna. De hårda orden på klubbmötena. Alla de unga, nyanställda arbetarna som var missnöjda med de låga lönerna. Visst kunde man se att företaget gick bra. Det var mycket att göra och företaget planerade till och med att flytta in i nya, större lokaler.

En ny tid, en ny optimism, en annan luft att andas. Men det var ingen enad arbetarklass som mobiliserades i verkstadsindustrin. Metallstrejken var inte den där enkla svartvita konflikten där ett enigt fackförbund stod mot arbetsgivarna. Den långa strejken bar på en infekterad konflikt inom själva fackföreningsrörelsen. En konflikt med politiska förtecken.

Striden utkämpades mellan en socialdemokratisk ledning och en kommunistisk opposition. På avtalskonferensen hösten 1944, som formulerade förhandlingskraven, fick oppositionen majoritet. De tre största Metallavdelningarna – Stockholm, Göteborg och Malmö – dominerades av kommunister.

Den långa strejken bar på en infekterad konflikt inom själva fackföreningsrörelsen.

Hur var detta möjligt? Bara några år tidigare hade det kommunistiska inflytandet på arbetsplatserna hållits tillbaka. När Sovjetunionens ledare Stalin slutit en ”ickeangreppspakt” med Nazitysklands Hitler fick det förödande konsekvenser för kommunistpartier världen över. Över en natt förvandlades den forna dödsfienden plötsligt till en allierad. Runt om i världen förmodades de kommunistiska partierna tona ner sin antifascism. Dagarna innan andra världskrigets utbrott skriver de svenska kommunisternas huvudorgan Ny Dag att Sovjet inte vill bli Englands kanonmat och att Tyskland i själva verket är på reträtt. Sedan rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen. Världskriget var ett faktum.

Uppslutningen bakom Stalin och Moskva fick ännu svårare följder för det svenska kommunistpartiet när Sovjet anföll Finland. Partiet förlorade snabbt över en tredjedel av sina med lemmar. Kommunisternas försvar av det sovjetiska anfallet fick LO att agera. Kommunisterna brännmärktes som demokratins dödgrävare och socialismens förrädare. Förbunden uppmanades att inte välja kommunister till fackliga uppdrag. Men Metall går ett steg längre.

I sitt omdiskuterade Cirkulär 3 förklarade Metalls ledning att kommunisterna inte ens fick ställa upp i fackliga val. Och om medlemmarna ändå valde dem skulle rösterna ogiltigförklaras. Ett minst sagt kontroversiellt beslut som togs efter långa och hårda diskussioner i Metalls förbundsstyrelse.

I bräschen gick förbundsordföranden Oscar Westerlund som på 1920-talet själv varit aktiv kommunist och som sådan blivit utsedd till vice förbundsordförande. Nu, i skuggan av världskriget, gick han som socialdemokrat i strid mot sina forna partikamrater. Det gällde att slå ner på alla slags extremister, hur få de än var. ”Erfarenheterna från andra länder visa ovedersägligt att även ett fåtal nazisters och kommunisters ostävjade verksamhet utgör en fara för demokratin”, argumenterade han. Han kunde till och med tänka sig att utesluta kommunisterna ur förbundet.

Men Westerlund fick mothugg av sina närmaste. Vice förbundsordföranden Axel Svensson ansåg att Westerlunds uppfattning var både osmaklig och rättsvidrig. Man kan inte ha två sorters medlemmar, ansåg han. Men den hårdare antikommunistiska linjen segrade och det var som att öppna ett sår i förbundet.

Många klubbar och avdelningar dominerades av kommunister. Många tvingades lämna sina uppdrag och somliga uteslöts till och med ur Metall. Som i Hofors där tre kommunister tvingades lämna förbundet på mycket lösa grunder. En hade på avdelningens årsmöte 1941 sagt ”fy fan” när det stod klart att en vald kommunist inte fick tillträda sin post. En annan uteslöts för att han hävdat att förbundsordföranden Westerlund ljugit och kallat denne och avdelningsstyrelsen för landsförrädare. En tredje uteslöts när han på drageri- och pressverksklubbens möte sagt att de som drivit igenom cirkulär 3 en dag skulle få stå till svars för sina handlingar.

Något år senare, efter att Tyskland anfallit Sovjet skiftade stämningarna. Kritiken mot cirkulär 3 växte inom förbundet. Många ansåg att det motverkade sitt syfte och snarare stärkte kommunisterna. Rörarbetarna i Stockholm klagade på att cirkuläret blivit kommunisternas bästa agitationsvapen. Ett ombud vid Metallkongressen 1941 sa: ”Sovjets pakt med Hitler och överfall på Finland gjorde kommunisterna tysta. Men med LO:s cirkulär fick de några droppar medicin och med Metalls cirkulär 3 fick de det piller som gjorde dem fullt friska.”

En representant från den stridbara Separatorklubben i Stockholm hävdade: ”När demokratins krafter har segrat i denna gigantiska kraftmätning som nu pågår, när nyordningens medeltida häxnatt är ett mörkt minne i mänsklighetens historia och arbetarklassen i alla länder bygger upp en värld på demokratisk grund, kommer cirkulär 3 att kvarstå som ett mörkt blad i den svenska arbetarrörelsens historia.”

I februari 1944 drar Metall tillbaka förbudet mot att välja kommunister till förtroendeposter. Men det förutsätter ”skärpt observation av kommunisternas och deras sympatisörers verk samhet inom förbundet”.

Kommunisterna var tillbaka. I 1944 års riksdagsval fick de rekordhöga 10 procent av rösterna och de kände medvinden, att de nu var ett med tiden. I Stockholm, där Metall samlades till kongress, kunde ombuden från landet ta en promenad i staden och råkade de passera biografen Roxy kunde de se att den sovjetiska filmen Partisankvinnan ingick i repertoaren. Svensk filmindustris obligatoriska journalfilm utlovade bilder från hur Röda armén banade vägen för den jugoslaviske partisanledaren Titos återkomst till Belgrad.

Kommunisternas agitation mot lönestoppet var framgångsrik. Allt fler arbetare ställde sig bakom kommunisternas krav på rejäla lönelyft.

På Metallkongressen utgjorde kommunisterna en tredjedel av alla valda ombud. Vid höstens avtalskonferens var de i majoritet.

På Metallkongressen utgjorde kommunisterna en tredjedel av alla valda ombud. Vid höstens avtalskonferens var de i majoritet, vilket skulle få stor betydelse för den kommande avtalsrörelsen.

Tage Erlander, på den tiden biträdande socialminister, sa till tidningen Metallarbetaren långt senare:

”För att förstå omsvängningen måste man komma ihåg att kommunisterna då var väldigt nära lierade med Sovjetunionen. Och Sovjet hade ju räddat friheten i Europa. Genom omänskliga lidanden och offer hade man besegrat Hitler.”

Banden till Sovjet var inget sänke längre.

”Det är inte så svårt att förstå att ett parti i förbund med Sovjet i det läget hade en väldig prestige”, fortsatte Erlander. ”Jag tycker det nästan är konstigt att de inte fick mer stöd än vad som var fallet.”

En av de ledande kommunisterna inom Metall hette Roland Tyrell, en stockholmare som 1944 hade valts till ordförande för Stockholmsavdelningen, förbundets största. Att kommunisterna snabbt fick ett så starkt stöd i facket förklarade han med missnöjet med lönestoppet.

”Många jobbare som röstade på oss i fackvalen hade säkert röstat på sossarna i riksdagsvalet. I Malmö, till exempel, där fanns ju knappt några kommunister men ändå fick vi majoritet i avdelningen. Det var ju sossar som röstat på oss för att vi var emot lönestoppet.”

När verkstadsarbetarnas valda ombud samlades till avtalskonferens i september 1944 kom det knappast som en överraskning för förbundsstyrelsen att dess försiktigare linje hamnade i minoritet.

Förbundsledningens förslag om ett utgångsbud på 8 öres höjning av minimilönerna röstades ned. I stället krävde majoriteten 15 öres höjning av de lägsta lönerna plus 5-procentiga generella tillägg som återställde reallönerna till 1938 års nivå. Avtalskonferensen valde en förhandlingsdelegation dominerad av oppositionen och kompletterad med förbundsledningen. Det var denna splittrade delegation som kom att förhandla med Verkstadsföreningen. Överläggningarna kör omedelbart fast. Regeringen tillsätter en medlingskommission som inte förmår bryta dödläget.

In på det nya året beslutar sig förbundsstyrelsen att låta medlemmarna rösta. I ett förmodat försök att undvika strejk och därigenom återta initiativet formulerar förbundsstyrelsen frågorna i omröstningen så att den som ”vill fortsätta för handlingarna i syfte att nå bästa möjliga uppgörelse röstar ja”. Den som vill att ”strejk ska tillgripas” uppmanas att rösta nej. Oppositionen protesterar och menar att det mycket väl går att förespråka både strejk och fortsatta förhandlingar.

”Majoriteten bestämmer. Har de jäklarna röstat för konflikt så ska de också få den!” Metallordföranden Oscar Westerlund

Omröstningen blir en kalldusch för förbundsledningen. 71 procent av verkstadsarbetarna röstade för strejk. Förbundsstyrelsen ser sig tvungen att varsla om total arbetsnedläggelse i verkstadsindustrin. Metall stod inför sin första stora kraftmätning på förbundsnivå på ett par årtionden och Oscar Westerlund våndades över att behöva leda ett förbund i en konflikt han hade gjort allt för att stoppa.

Han utbrast: ”Majoriteten bestämmer. Har de jäklarna röstat för konflikt så ska de också få den!”

Westerlund, den forne vänstermannen från Domnarvets Jernverk och Nyhammars bruk, representerade en äldre generation arbetare som varit med från genombrottet 1905, över den förödande storstrejken 1909 och sedan in i de oroliga och stormiga 1920- och 1930-talen då Sverige blev det mest strejkdrabbade landet i världen. En segsliten och dramatisk utveckling som till slut landat i ett huvudavtal, Saltsjöbadsavtalet 1938, som centraliserade förhandlingsordningen på arbetsmarkna den. Ett avtal som slog fast att villkoren för de anställda skulle regleras i kollektivavtalsförhandlingar, att politikerna skulle hålla sig borta. Ett avtal där arbetsgivarna äntligen förband sig att inte använda sig av strejkbrytare. Hur skör var inte den ordningen för den äldre generation som varit med på denna långa fackliga färd?

I samband med strejkens utbrott rapporterar tidningen Metallarbetaren om stämningarna bland förbundets medlemmar. ”Den äldre verkstadsarbetargenerationen har med några få undantag beskrivits som allvarlig och eftertänksam, medan de yngre i det stora hela tagit konflikten som ett äventyr.”

Kanske fångades den nya äventyrslustan och den optimistiska tidsandan av förhandlingsdelegationens Knuth Svensson: ”Jag tror att arbetsgivarna är ängsliga för en konflikt. Det är 1945 nu och inte 1938. Det är inte så säkert att det blir så många arbetsgivare kvar i Europa.”

Många var för att gå ut i konflikt men strejklinjen gick inte hem överallt. Hemma hos Kalle Lundkvist i Eskilstuna röstade en knapp majoritet av de drygt fem tusen medlemmarna mot strejken. Men det hindrade inte att uppslutningen var total från första strejkdagen. Kalle Lundkvist själv hade röstat mot strejk men han tyckte ändå inte att det kändes motigt att gå ut i konflikt. ”Kampviljan var god när man väl kommit ut. Vi hade bara en föresats och det var att göra det bästa av situationen.”

För att hålla ihop de strejkande anordnades klubbmöten varje vecka. Mötena var välbesökta. Här fick medlemmarna fortlöpande information om strejkläget, ofta i kombination med underhållning av lokala artister. Här kunde man delta i studiecirklar i ”industriell demokrati” eller anmäla sig till ett studiebesök på Konsums bageri & charkuteri. Och det var på klubbmötet som medlemmarna fick det viktigaste av allt: konfliktunderstödet.

Den längsta striden på svensk arbetsmarknad blev lugn. Inga oroligheter, inga ridande poliser, inga provokatörer, inga strejkbrytare. Arbetsgivarna höll sitt ord. Det närmaste strejkbryteri man kom rapporterades från Orsa sågbladsfabrik där ”en del fruar till ingenjörer och övriga personer i befälsställning tagit hand om både stämpling och paketering”, enligt Dala-Demokraten. Det var allt.

Skotten i Ådalen låg bara halvtannat decennium bort. Oroligheterna och hungerkravallerna, de revolutionära stämningarna från 1917–1918 fanns i de äldre arbetarnas minne. Nu några årtionden senare kunde tidningen Arbetet i Malmö berätta om hur strejkande metallarbetare ”under sakkunnig ledning” gjorde studiebesök på regementet i Malmö och de var nöjda med ”det utomordentliga trivsamma bemötande som de rönte av dagofficer och övriga militärer”.

De ekonomiska uppoffringarna var kännbara och blev värre för varje vecka som gick.

Frånvaro av dramatik, men knappast av umbäranden. De ekonomiska uppoffringarna var kännbara och blev värre för varje vecka som gick. Metalls konfliktfond minskade med över 3 miljoner kronor i veckan (i dagens penningvärde över 60 miljoner kronor). Strejkkassan beräknades räcka till bara åtta veckors konflikt, alltså långt ifrån de 22 veckor som strejken pågick.

Ute i avdelningarna led många svårt, i synnerhet de med stora familjer att försörja. Många strejkande tog påhugg i skogen, hos statliga Domänverket eller hos skogsägare som stod utanför arbetsgivarföreningarna. I skogen fanns gott om jobb, särskilt som staten lockade skogsägarna med bidrag för att klara landets bränsleförsörjning under den sista krigsvintern.

Den långdragna konflikten plågade regeringen. Tage Erlander mindes, när han intervjuades våren 1985, hur oron spred sig i kanslihuset. Metallstrejken störde framtidsplanerna som skulle sättas i verket direkt som freden var ett faktum. Socialdemokratin låg ju i startgroparna för att påbörja välfärdsbygget. Strejken var en ”väldig olycka som kunde bryta sönder möjligheterna att forcera det stora välfärdsprogrammet”, sa han många år efteråt.

Men trots riskerna var regeringen fast beslutsam att inte ingripa. Avtalsrörelser var i enlighet med Saltsjöbadsandan parternas ensak. Statsminister Per Albin Hansson hade gett Metall klart besked inför strejken att staten inte skulle ingripa. ”Nej inte så länge vi sitter”, hade statsministern förklarat med eftertryck.

”Men om strejken pågår i flera år då”, undrade Metallordföranden Oscar Westerlund.

”Ja då kan man bara konstatera att Sverige går mot en ekonomisk katastrof. Vi lägger oss inte i det!” lär Per Albin ha sagt. Tage Erlander kom ihåg hur orden föll. Beskeden var viktiga. ”Börjar man ingripa får man fortsätta och därmed är fackföreningsrörelsen satt ur spel. Det gällde helt enkelt om man ville ha en stark och livaktig fackföreningsrörelse i fortsättningen”, enligt Erlander.

Samtidigt som strejken fortskred pågick förhandlingar på andra avtalsområden. Uppgörelser blev klara för järnbruks-, smides- och bilarbetarna som alla fick mellan 4 och 6 öre påökt i timmen. Efter de avtalen utlyste Metalls ledning en ny medlemsomröstning. Ett ja om man vill återuppta förhandlingar med 8 öre som krav. Ett nej om man vill fortsätta strejken. Av medlemmarna röstade 58 procent för fortsatt strejk, medan 42 procent ville blåsa av den.

En majoritet av medlemmarna fortsatte alltså att ta ställning till fortsatt strejk, trots att den ekonomiska situationen blev allt mer ansträngd. Förbundet blödde ekonomiskt och förbundskassören tvingades hitta på alla möjliga sätt att få in pengar. Bland annat lyckades han ordna strejkpengar genom ett lån i Wallenbergägda Enskilda banken.

Samtidigt pågick insamlingar runt om i landet. Stockholmsavdelningen byggde stadens största dansbana i Eriksdalslunden där det förutom danskvällar anordnades boxningsmatcher med den tidens stora boxningsstjärna Olle Tandberg. Barnfester med tävlingar i pannkaksätning och säcklöpning, fotbollsmatcher mellan de strejkandes ”all star team” och Hammarby – bara i Stockholm samlades en miljon kronor in under strejken, i dagens penningvärde över 20 miljoner kronor.

Sammanhållningen och uthålligheten bland de strejkande gjorde starkt intryck på förbundsledningen. Lennart Eckerström, förhandlingsombudsman på förbundet, åkte land och rike runt och läste av stämningarna medan förbundsordföranden Oscar Westerlund föredrog att hålla ställningarna på kontoret och ta dusterna med den kommunistledda förhandlingsdelegationen. Lennart Eckerström häpnade av vad han mötte ute i landet. Fullsatta lokaler, högljudda diskussioner, upprörda känslor och en glöd han hade svårt att glömma. Han kunde konstatera ”att när det finns en sådan anda som under strejken då är fackföreningsrörelsen stark”.

”En sak lärde strejken mig”, sa han långt efteråt. ”Om det skulle ha behövts ännu en konflikt så finns det folk som håller ut väldigt, väldigt länge.”

När strejken gick in sin fjärde månad gick kriget över i fred. Världskriget var slut, Hitler död och biografernas journalfilmer visade fredsyran på Kungsgatan i centrala Stockholm sedan Tyskland hade kapitulerat. Kanske gick det också att skönja fred på svensk arbetsmarknad?

De medlare som hade kopplats in presenterade i maj att avtalsförslag som innebar en höjning av minimilönerna med 6 öre. Förbundsledningen utlyste en tredje medlemsröstning, den här gången med förvissningen att medlemmarna skulle säga ja med tanke på de ekonomiska uppoffringarna. Resultatet blev ännu en kalldusch för förbundsledningen. 76 procent röstade mot 6-öringen och i praktiken för fortsatt strejk, bara 23 procent röstade för.

Även i Eskilstuna, hemma hos Kalle Lundkvist, röstade nu majoriteten för fortsatt strejk. Men i förbundets ledning spred sig irritationen. En av ledamöterna i Metalls överstyrelse sa att ”trots alla de kurser och all den upplysning som sprids bland medlemmarna, syns det som om dessa ännu icke lärt sig att tänka. På strejkmötena har unga medlemmar som tillhört förbundet i två tre månader kritiserat allt och alla.”

Några veckor i juni – en månad efter den chockartade omröstningen där en stor majoritet sagt ja till fortsatt strejk – började påfrestningarna att märkas på bägge sidor förhandlingsbordet. Missmod märktes hos många strejkande. Allt fler upprop och resolutioner från avdelningar och verkstadsklubbar kräver att förbundet gör upp. På arbetsgivarsidan börjar den hittills så eniga fronten att spricka. En del företag lämnar Verkstadsföreningen och gör i stället upp direkt med sina anställda om höjda löner. Saf och Järnbruksförbundet är öppet kritiska till Verkstadsföreningens omedgörliga hållning.

Därför är det upplagt för en kompromiss när förhandlingarna återupptas några dagar innan midsommarafton. Efter tre dagars och tre nätters slutförhandlingar är parterna överens. Minimilönerna höjs med 8 öre. Alla undertecknar, inklusive kommunisterna i förhandlingsdelegationen.

I kanslihuset, i LO-borgen och bland arbetsgivarna på Blasieholmen dras en lättnadens suck.

Men då händer det igen. För fjärde gången säger en majoritet av Metalls medlemmar nej. 8 öre är för lite. Det var inte det man kämpade för i fem månader, sägs det. 55 procent röstade nej till avtalet och i praktiken för fortsatt strejk, resten ville däremot anta budet.

Paniken sprider sig och Saf hotar omedelbart med att lockouta 42 000 järnbruksarbetare – som just hade fått ett nytt avtal – om inte Metall går med på 8-öringen. Spökbilderna från 1909 års nederlagsstrejk dyker upp. Metall har inga pengar kvar i konfliktfonden och kan inte räkna med ytterligare stöd från LO.

Förbundsstyrelsen väljer att gå emot majoriteten och trots allt säga ja till avtalet.

Att som ombudsman åka runt i landet efter strejken och försvara uppgörelsen blev ett otacksamt uppdrag. Förhandlingsombudsmannen Lennart Eckerström mindes hur ”folk använde alla möjliga vokabulärer mot oss”. Ofta blev han utbuad, som på ett stort möte i Göteborg där kommunisterna var i majoritet.

”Då gick jag upp och talade om att deras avdelningsordförande, som ju var kommunist, också hade skrivit på uppgörelsen. Då buade de ut honom i stället.”

Lennart Eckerström tyckte sig ändå märka att de flesta ändå insåg att strejken inte hade kunnat fortsätta. Pengarna var slut. Många var trötta. ”Om arbetsgivarna i det läget hade lockoutat järnbruksarbetarna, det hade aldrig gått.”

Med det nya avtalet och den återkomna arbetsfreden återstod bara en strid: slaget om makten inom förbundet.

”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”
Tage Erlander

Alla de medlemmar som hade röstat mot förbundsledningen var naturligtvis inte kommunister. De som gick längst i kritiken mot förbundet var i själva verket socialdemokrater. Därför var det knappast överraskande att det var den socialdemokratiskt ledda avdelningen i Helsingborg som startade en riksomfattande namninsamling för kravet på extrakongress. Avdelningen ville väcka misstroendeförklaring mot förbundsstyrelsen.

Insamlingskampanjen lyckades och Metall kallade till sin allra första extrakongress. Innan extrakongressen hade förbundsledningen pratat ihop sig med kommunisterna i den för handlingsdelegation som hade lett strejken. Roland Tyrell, den ledande kommunisten, ”upplevde det där som en fredstrevare och vi ställde ju upp”.

På extrakongressen röstade Stockholms- och Göteborgsavdelningarna – förbundets två största och därtill kommunistdominerade – mot förslaget att fälla förbundsstyrelsen. Ridån hade gått ner för den sista akten i Metallstrejken.

Var strejken ett misslyckande eller trots allt en framgång? Materiellt var utfallet knappast häpnadsväckande. Av ursprungskravet på 15 öres höjning av minimilönerna lyckades man bärga 8 öre. Att jämföra med de 6 öre som järnbruksarbetarna fick utan en kostsam konflikt. Kravet på 5 procents generell ökning av ackorden stannade vid noll. Däremot fick förbundet igenom en del förbättringar vad gäller ortsgrupperingar, ackordsättningsmetoder och lärlingslöner. Men priset var högt: förbundets ekonomi låg i spillror.

Hade strejken andra effekter som möjligen långsiktigt stärkte facket? Förhandlingsombudsmannen Lennart Eckerström tyckte visserligen att strejken var ”det ödesdigra resultatet av en kommunistintrig”. Men den satte ändå respekt hos motparten. Efter konflikten överraskades han av att arbetsgivarna gick med på krav som de tidigare sagt blankt nej till. ”Nog tyckte jag att de blev lite bättre efter strejken.”

Långt senare kunde Tage Erlander summera strejken och sätta in den i ett större perspektiv.

”Det kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”, sa han till Metallarbetarens reportrar några månader innan han avled.

Kalle Lundkvist kunde komma tillbaka till Gustaf Erikssons Metallfabrik i Eskilstuna med större självrespekt. Ryggarna var rakare, självkänslan större, kunde han märka.

Framför allt gav konflikten ökat självförtroende hos den socialdemokrati som nu på allvar tog kommandot över fackföreningsrörelsen.

Kommunisternas frammarsch i fackföreningsrörelsen hade stoppats. ”Utgången av konflikten säkrade reformismen som ledande princip för omvandlingen av det svenska samhället”, skriver Svante Nycander i sin bok Makten över arbetsmarknaden: ett perspektiv på Sveriges 1900-tal. Han citerar hur statsvetaren Pär-Erik Back värderar strejken i sin historik Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1940–1956: ”Den säkrade arbetsfreden för lång tid och medverkade till att skapa det klimat, i vilket den svenska modellen av det blandekonomiska samhället förverkligades under 1950- och 60-talen.”

Lika anmärkningsvärt var att Metall, de hårda motsättningarna till trots, lyckades hålla ihop i ett samlat förbund. Det ingav styrka och självförtroende inför rekordårens skördetid.

***

Essän är ett utdrag ur boken Lönen, makten och värdigheten – fem nedslag i industriarbetarnas historia (Premiss förlag 2018)

***

Följ Arena Essä på Facebook