Fler barn i Sverige behöver få den chans som en gemensam, integrerad skola ger. Men då kan vi inte samtidigt ha regler som drar undan mattan för alla försök att minska sorteringsskolans segregerande effekter.

Svenska elevers skolresultat handlar numera i hög grad om vilken skola de går i. Skillnaderna mellan kommunerna förklarar mer än hälften av skillnader i resultat.

För barnen i det segregerade området Kronogården i Trollhättan har det gått bra. Men då krävdes att barnen fick ta del av den goda effekt som en blandad skola innebär.

Med strategin att eleverna skulle träffa barn med svenska som modersmål och höja sina studieresultat så att fler blev behöriga till gymnasiet stängde kommunen områdets två grundskolor. Eleverna »bussades« till ett antal andra kommunala skolor med mer gynnsamma förutsättningar, däribland elever från andra sociala miljöer.

Redan efter ett år har både åttor och nior i gruppen höjt sina resultat jämfört med tidigare skolår 

Sverige har förändrats från ett samhälle med någorlunda jämlikhet i möjligheter och utfall till ett där elever diskrimineras för livet beroende på vilken kommun de bor i, deras föräldrars inkomster eller var de är födda, konstaterar ekonomerna Helena Holmlund, Anna Sjögren och Björn Öckert i rapporten Jämlikhet i möjligheter och i utfall i den svenska skolan.

Den som hör om Kiruna, där barnen är utan undervisning efter två skyddsstopp på lika många veckor, inser att läget är akut. Sverige saknar en plan så att alla elever får utbildade lärare.

DN-reportaget (24 september) om flytten av barnen från Kronogården till ett antal andra kommunala skolor med mer blandad elevsammansättning är därför ett ljus i mörkret.

Redan efter ett år har både åttor och nior i gruppen höjt sina resultat jämfört med tidigare skolår. De mottagande skolornas elevers betyg har inte sjunkit.

Med andra ord ett gott exempel på kamrateffekten, att prestationerna, både neråt och uppåt, påverkas av vilka klasskompisar man har.

Barnen har fått vänner. Oron inför flytten visade sig obefogad. Malak Warshaga, som går i 8:an, säger:

”Jag har varit hemma hos mina klasskompisar och de har också hälsat på mig i Kronogården. Jag var inte så van att hänga med svenskar tidigare. Jag trodde de skulle vara annorlunda på något sätt. Men det var de inte. De var samma.”

Femteklassaren Amir Ali Rezai tycker att han ”förändrats helt och hållet” sedan han började på sin nya skola: ”Det är högre förväntningar här. Vår lärare säger att han vill göra oss till stjärnor. Han vill att vi ska ha A på allt. Det passar mig. På min gamla skola var det ofta bråk, alla skulle leka coola genom att tuffa sig. Här är man cool bara om man är bra på något ämne. Eller om man är snäll”.

Egentligen är det inte överraskande. Forskning visar att allmänna skolor med blandad elevsammansättning ger bäst resultat för flertalet elever. Särskilt för pojkar i arbetarklassen. Alla barn blir förlorare när skolan inte längre är gemensam. Även väletablerade Brommabarns matte- och läskunskaper har påverkats i marknadsskolans spår. Istället hamnar elever som behöver mest stöd i grundskolor med sämst förutsättningar.

Karin Pettersson, utbildningschef i Trollhättan, vänder sig med rätta emot att kalla skolstängningar och elevflytt för experiment.

”Det är ett större experiment att man låter det gå år efter år av dåliga resultat och att inte försöka hitta något som fungerar.”

Men Trollhättans och alla andra kommuners problem är att den stat som både bekänner sig till skollagen och marknadsskolan ger de kommuner som försöker ett omöjligt uppdrag:

  • Kommuner kan inte neka fri etablering av privat drivna skolor.
  • De kompenseras inte för de merkostnader som följer i friskolornas spår.
  • Men måste ha det fulla ansvaret och beredskap för alla elever som behöver plats.

Om Kristersson och likasinnade inte vill se barnen i Trollhättan misslyckas måste de ändra på det här.