Ta striden mot det systemskifte S varit dåligt på att möta. Det skulle liva upp en Almedalsvecka som i år känns lite trött.
Det är inte lätt att förhålla sig till Almedalsveckan. Å ena sidan:ett unikt forum med demokratisk och folklig potential. Å andra sidan: ett rätt kletigt jippo som än mer grumlar förhållandet mellan politiker och lobbyister.
På något sätt känns årets Almedalen som ett vägskäl, inte minst för socialdemokratin. Enligt de senaste opinionsundersökningarna samlar Magdalena Anderssons parti uppemot 40 procent av väljarkåren. Med moderna mått mätt är detta smått overkliga siffror. Ändå. Något skaver i maskineriet. Socialdemokraternas oppositionspolitik känns ofta som en lite trött upprepning av valrörelsens välkalibrerade budskap. Den senaste tiden har partiet dragit igång kampanjer för att mobilisera väljarkåren kring regeringens förslag om att strypa partilotterierna. Visst, det är viktigt. Men hur många bryr sig, egentligen?
Socialdemokratin är i opposition. Snarare än tätare kontakter mellan politik och näringsliv behövs en offensiv. Mot klassamhället, för jämlikheten.
I grunden handlar det om att förflytta konfliktlinjen
Det är dags att säga som det är. Under alltför många år var socialdemokratin alltför naiv. Marknadens intåg inom välfärdens allra heligaste delar sprängde det gamla folkhemmet i bitar. Folket fick betala priset när riskkapitalisterna och välfärdsoligarkerna höll gästabud.
Och då räcker det inte att lägga förslag som förändrar på marginalen. Radikal samhällsutveckling kräver radikala förslag. Förbjud oseriösa friskolor. Kräv näringsförbud för oseriösa aktörer inom välfärden. Lansera en serie skatter som omfördelar från finansiell spekulation och kapital som staplas på hög. Ställ spekulativ, parasitisk tillväxt mot långsiktig och hållbar.
I grunden handlar det om att förflytta konfliktlinjen. Från Sverigedemokraternas och regeringens kulturkrig, där infödda svenskar ställs mot inflyttade, till de allra flestas välstånd mot fåtalets frosseri.
Sverige är det land i västvärlden där klassklyftorna, mätt i inkomster och förmögenheter, ökat som snabbast de senaste decennierna. Det märks. I en skola där barns livschanser ofta avgörs av postnummer – inte förmågan och drömmarna. I en välfärd med så stora revor att vi inte längre kan lita på den. Och inte minst i brottsligheten. Gängkriminalitet och skjutningarna har sin spegelbild i skarpare klassklyftor som urholkar livschanser och vrider upp motsättningarna.
Magdalena Andersson borde säga som det är. Vi var för fega, vi vågade inte stå emot när systemskiftet väl var i rullning. Nu är det upp till socialdemokratin att vända utvecklingen. Vilken politisk kraft ska annars göra det?
Ett samhälle som inte håller och lever upp till löftet om allas lika möjligheter är en häxbrygd för kriminalitet. Att vända utvecklingen handlar självklart om att bekämpa brottsligheten här och nu, liksom att prioritera förebyggande åtgärder. Men vi måste också till brottens orsaker: ojämlikheten.
En gång i tiden var det socialdemokratisk politik som gjorde Sverige till världens jämlikaste land. Reformerna som byggde välfärden och knäckte klassamhället var kontroversiella, konflikterna mellan partierna stenhårda. Det gick för att arbetarrörelsen tog strid. Annorlunda uttryckt: socialdemokratin byggde det jämlika Sverige. Och kan göra det igen.
I början av valåret 2022 började Magdalena Andersson hamra in frasen ”Sverige ska bli mer som Sverige”. Men vad är Sverige, egentligen? Vi har blivit bäst i världen på att odla klassklyftor. Det en gång så avundsvärda folkhemsbygget är tuktat och krympt. Sverige har blivit ett paradis för välfärdsprofitörer, riskkapitalister och lobbyister. Kanske är det dags att våga säga som det, droppa det lite luddiga ”mer som Sverige” och gå rakt på sak: Sverige måste bli mer socialdemokratiskt igen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
