Hur långt är det från direktörerna på Svenskt Näringslivs högkvarter på Storgatan i Stockholm till mullorna i Teheran? Mentalt kanske kortare än de själva förstår.
Ända sedan fackföreningsrörelsen var med och bildade Arbetarepartiet Socialdemokraterna i slutet av 1800-talet har samarbetet mellan Socialdemokraterna och LO-förbunden starkt präglat den svenska arbetarrörelsen: Varje valår har LO jobbat för att få in löntagarnas frågor i politiken.
Lika regelbundet har samarbetet retat en del, inte minst företrädare för företagen och deras organisationer. I synnerhet under de senaste decenniernas valår.
Häromveckan slog Svenskt Näringsliv till och rekommenderade sina 60 000 medlemsföretag att säga nej till politiskt påverkansarbete på arbetsplatsen. »Vi anser att betald arbetstid ska ägnas åt arbete«, deklarerade Carina Lindfelt, i utskicket.
Enligt organisationen finns inte någon laglig rätt för anställda eller facket att verka politiskt på sin arbetsplats. Politiska trycksaker, affischer och dylikt bör inte delas ut eller anslås inom företaget.
Utspelet är häpnadsväckande och utgår helt felaktigt från att politiker trängs på verkstadsgolven så att de anställda försummar sina arbeten. Detta är inte tillåtet, och självfallet inte problemet.
Istället var det ett tillfälle att försöka flytta fram sina positioner samma dag som LO presenterade sin satsning på det fackliga valarbetet. En maktdemonstration från den part som just nu själv i högsta grad agerar politiskt. För om inte detta är politik, vad är då politik?
Med denna snäva tolkning av yttrandefriheten på jobbet backar de tillbaks mer än hundra år, till Fröken Frimans tid.
Med avdragsgilla avgifter kan Svenskt Näringsliv själva lobba för skattesänkningar, lönesänkningar och fri dragningsrätt på offentliga pengar i välfärden.
För några månader sedan bjöd för övrigt en styrelsemedlem i Svenskt Näringsliv in alliansen för att lobba mot vinsttak på ett vårdboende, och material om att »stoppa hotet mot valfriheten« delades ut av partiledarna.
En av de större skolkoncernerna, Academedia, använder skattepengar till att uppmana sina anställda att rösta på alliansen eller SD.
Så vad vill Svenskt Näringsliv då kommunicera till omvärlden?
- Handlar det om att politiska affischer på fackliga anslagstavlor bör rivas ner? (Sådant har förekommit exempelvis på arbetsplatser där IF Metall organiserar medlemmar.)
- Eller att påbjuda mötesförbud – eller ämnesförbud vid fackliga möten i matsalen? Får politiska diskussioner utbryta vid en fikapaus?
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har avfärdat utspelet. Både att säga sin åsikt, och att sprida politiskt material ingår i den grundlagsfästa yttrandefriheten, och gäller också anställda på deras arbetsplats.
Men om arbetsgivarnas syfte varit att skapa debatt om vad demokrati är så har de lyckats.
Petandet i de anställdas tankevärld och åsikter gör att det mentala avståndet mellan Svenskt Näringslivs huvudkontor på Storgatan och mullornas Teheran känns obehagligt kort.
Man kan hävda att arbetsgivaren bara köper en människas arbete, och att politiken därmed bör stanna utanför företagets och fabrikens dörrar. Men folk måste få prata om samhällsfrågor vid fikabordet och i lunchrummet.
I en vidare mening handlar demokrati om att medborgare från alla samhällsgrupper ska få sina frågor på den politiska dagordningen, få dem undersökta och kunna delta i ett samtal.
Och med tanke på att de offentliga rummen krymper är det illavarslande för det demokratiska samtalet om politiken ska stängas ute från jobbets sociala delar.
Mötesplatserna blir allt färre, när gallerior och torg privatiseras, och stora mediejättar avgör hur och på vilket sätt saker ska sägas och exponeras. Och där bubbelfaktorn effektivt utesluter alla argument man inte redan från början höll med om.
Svenskt Näringslivs agerande kan därmed sättas in i en historisk ram,
Med denna snäva tolkning av yttrandefriheten på jobbet backar de tillbaks mer än hundra år, till Fröken Frimans tid. https://www.svtplay.se/froken-frimans-krig.
Valåret 1982, då en gardinfabrikör i Sjuhäradsbygden var bland de första att gratulera en socialdemokratisk partiordförande till en valseger är inte så avlägset.
Men historien om Olof Palme och gardinfabriken känns ändå långt borta. Som i en annan tid i en annan, bättre värld, med fler respektfulla samtal.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
