Staten måste bidra mer till kommunernas investeringskostnader för badhusen.
Nu närmar sig sommaren med stormsteg och folk längtar efter att lägga sig på badklipporna. Men hur gärna vi än skulle vilja det är det inte norm att året om kunna ta ett avkopplande dopp i närmaste sjö eller hav. Större delen av året är det istället badhusen som står för rekreation och motion i vatten.
Badhusens historia vittnar om Sveriges resa från lortigt och fattigt till rikt välfärdsland. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var varmbadhusen en sanitär åtgärd, i syfte att öka hygienen och minska smittspridning. Det var en anläggning man besökte för att bli ren och bestod av stora badkar. Först på 1930-talet börjar det byggas badhus såsom vi känner dem idag, med ett tydligt syfte att också bidra till simkunnighet.
Det är inte längre självklart med badhus i alla kommuner, eftersom staten inte längre bidrar till investeringskostnaderna på samma sätt som man gjorde tidigare
Fram till de moderna badhusens genombrott var drunkning det vanligaste skälet till våldsam död. Flera tusen svenskar på en befolkning som var hälften så stor som dagens dog varje år till följd av att de trillade i vattnet någonstans där de inte bottnade. Förutom viss militär som lärde sig simma var simkunnighet en extremt tydlig klassfråga. Först 1934 lanseras Simborgarmärket, och simning blir ett naturligt inslag i barns utbildning.
Under efterkrigstiden på 1950-, 60- och 70-talen blev det norm för de flesta kommuner att ha en egen simhall och det finns många vackra ståtliga badhus runtom i Sverige med stora ljusinsläpp, konst och arkitektoniska detaljer som vittnar om denna period. Att lära sig simma och numera även använda badhusen som ren rekreation, ses idag som en självklarhet. Äventyrsbaden, som började byggas på 80-talet, kan betraktas som kulmen av badhusens utveckling.
Men det är inte längre självklart med badhus i alla kommuner, eftersom staten inte längre bidrar till investeringskostnaderna för badhus på samma sätt som man gjorde tidigare. Många av de gamla badhusen har för längesedan passerat sin tekniska livslängd. Badhus är en komplex anläggning och bland det dyraste en kommun kan investera i som fastighet betraktad. Det konkurrerar med andra trängande kostnader för välfärd och infrastruktur, där kommunernas förutsättningar för att finansiera det på egen hand ser radikalt olika ut över landet.
Samtidigt är badhus kanske en av de mest uppskattade välfärdsreformerna vi har. Som barnfamilj i detta nordliga land finns det två inomhusaktiviteter man kan ägna sig åt som är ekonomiskt överkomliga: bibliotek och simhallar. Utbudet skulle snarare behöva vidgas. Varför inte kommunala lekland? Alla som sett en rödmosig svettig unge efter två timmar på lekland vet att det sannolikt inte skulle finnas en effektivare reform för rörelseglädje bland barn. Äventyrsbad ska vi inte ens tala om – där peakar livet!
Fortfarande idag drunknar drygt hundra svenskar varje år. När det gäller drunkning bland barn är bristande simkunnighet det vanligaste skälet, och barn med utomeuropeisk bakgrund är särskilt drabbade. Pandemin blev en smärtsam påminnelse om vad badhusen betyder för folkhälsan. Då drunknade fler barn till följd av att simhallen höll stängt och simskolorna ställdes in.
Det har blivit något av en nöjessport från högerdebattörer att använda simhallar som exempel på kommunalt slöseri. Kirunas äventyrsbad har fått bli flaggsymbol för detta, där kostnaderna för badet skenat och tvingar kommunen att skära i annan verksamhet. Men badhusen fyller en oerhört viktig funktion både för att skapa en meningsfull fritid och ytterst för att rädda liv. Ska inte alla ungar i ett av världens rikaste länder ges möjlighet att bada och lära sig simma? Det borde, precis som när det begav sig på 1930-talet, betraktas som ett statligt ansvar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
