Elin Gustafsson, Carina Ohlsson

Över hela landet vittnar kvinnor och kvinnojourer om våld mot kvinnor och brist på stödbostäder. Kvinnofridsbarometern visar att många kommuner måste ta frågan på väsentligt större allvar, skriver Carina Ohlsson förbundsordförande och Elin Gustafsson ordförande S-kvinnor, Skåne.

25 november är FNs internationella dag för att motverka mäns våld mot kvinnor. Under hösten har vi fått ta del av en rörelse som protesterar mot våldet, #metoo talar sitt eget tydliga språk. S-kvinnor ser de skildrade enskilda berättelserna som ett bevis på en maktstruktur som måste upphöra för att vi ska nå jämlikhet.

Inför valrörelsen 2018 är en av S-kvinnor i Skånes prioriterade frågor att stoppa våld mot kvinnor.

Våld finns i alla delar av samhället. Både män och kvinnor är både förövare och offer. Men det våld som drabbar kvinnor är annorlunda, det är grovt, upprepat och förövaren är nästan alltid en man som hon lever med, som kvinnan älskat och litat på.

De kvinnojourer i landet som är anslutna till riksorganisationerna ROKS och Unizon, rapporterar varje år över 100 000 stödkontakter. Närmare 2000 kvinnor och ännu fler barn bor varje år i deras skyddade boenden. Nästan lika många kvinnor och barn nekas varje år hjälp, ofta för att kommunernas stöd brister.

För två år sedan uppmärksammade vi S-kvinnor Kvinnofridsbarometern – den första undersökningen som kartlägger kommunernas kvinnofridsarbete. i Kvinnofridsbarometern 2017 undersöker Unizon för andra gången kommunernas arbete mot mäns våld mot kvinnor.

Den visar bland annat att mäns våld är ett problem i alla kommuner från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Unizons över 130 jourer hade under 2016 över 92 000 stödkontakter och på kvinnojourernas skyddade boenden bodde över 1100 kvinnor och 1400 barn.

Vår organisation har länge drivit krav på en nollvision för mäns våld mot kvinnor. En självklarhet kan tyckas, men Kvinnofridsbarometern visar tyvärr att i många kommuner saknas oerhört viktiga delar.

Det handlar både om att prioritera och avsätta resurser. Det handlar också om bristande kompetens, att kommunerna inte vet vilka möjligheter och skyldigheter de har.

  • Varannan kommun har ingen analys av hur situationen ser ut i den egna kommunen och vet inte vilka behov som finns.
  • Många erbjuder inte kvinnor och barn hjälp till permanent bostad, fast de enligt Socialtjänstlagen ska göra det.
  • När det gäller barn som tvingas bo i skyddade boenden, är det särskilt sorgligt att så många kommuner brister i stöd. Var sjunde kommun arbetar inte alls med frågorna.

2015 valde 202 av 290 kommuner i landet att delta i undersökningen, i år svarade 162.

Att över 100 kommuner inte ens svarar är oacceptabelt. Bland Skånes 33 kommuner så har 10 valt att inte delta.

Varannan kommun har ingen analys hur det ser ut och vet inte vilka behov som finns.

Bland dem som svarar är variationerna stora. Många har ingen kvinnofridshandläggare, saknar mätbara mål och viktigt grundläggande stöd. Å andra sidan finns också några av de kommuner som gör mest i landet i Skåne – på topp tio finns Hörby, Kristianstad och Örkelljunga som har fler insatser både för våldsutsatta kvinnor och deras barn, både akut skydd och förebyggande arbete.

Utöver ökat stöd till våra kvinnojourer samt en nollvision om mäns våld mot kvinnor behövs också andra åtgärder för att eliminera våldet så som stopp av sexualiserad reklam och införande av samtyckeslagstiftning.

2017 borde vi kommit så långt att alla förstår att det här är ett strukturellt problem och att vi alla är ansvariga för att lösa det.

Vi kommer fortsätta driva på för att samtliga kommuner ska prioritera frågan och gå från ord till handling samtidigt som vi kommer trycka på regeringen för fortsatt starkt arbete för att bidra till kvinnors rätt till sin egen kropp.

De uttalanden som kvinnor i samband med #metoo delat med sig av visar att den feministiska kampen långt ifrån är över! Nu krävs handling för förändring.

Elin Gustafsson är ordförande S-kvinnor Skåne.
Carina Ohlsson är förbundsordförande S-kvinnor,