Endast reformer som gett ett positivt alternativ till tiggeri har gett resultat. Kanske kan vi lära av den romska nationaldagens budskap – att det går att nå samhörighet och gemenskap i en positiv anda.

Att människor måste tigga för att klara sig är ett tecken på att något i samhället är allvarligt fel.

Under århundraden var tiggare en vanlig syn på svenska gator, och efter decennier av bortavaro är nu tiggeriet tillbaka. Men det är inte längre det egna samhällets utslagna vi ser. I dag möts vi av Europas utslagna, fattiga romer från Östeuropa. Men trots att utmaningen är stor och lösningen långt borta, är en kriminalisering av tiggeriet helt fel väg att gå.

I dag den 8 april är det romernas nationaldag. En dag som firas i ett fyrtiotal länder genom åminnelse över det som varit, men också i glädje över det som är. Dagen symboliserar både fröjd och sorg. Den symboliserar samhörighet. För trots att romer är geografiskt utspridda, tillhör olika kulturella grupper och talar olika språk, samlas man ändå under samma paraply. Särskilt i dag. Nationaldagen symboliserar framförallt stolthet över det unikt romska. Det är en positiv bemärkelsedag.

Men det är varken stolthet, glädje eller samhörighet som den svenska eller europeiska debatten om romer associeras med i dagsläget. Nämn ordet rom och de flesta svenskar svarar tiggare, hitresta från framförallt Rumänien. Tiggare som i bästa fall väcker vår medkänsla och öppnar våra ögon för världens orättvisor och i värsta fall väcker känslor av missmod, uppgivenhet, och till och med hat.

Den senaste veckan har svenska tidningar presenterat opinionsundersökningar där mer än hälften säger sig vilja ha ett tiggeriförbud. I flera andra EU-länder har en sådan lag redan blivit verklighet. I Danmark är det inte bara förbjudet att tigga. Det är inte heller tillåtet att hjälpa någon med husrum om personen i fråga saknar danskt personnummer. I Norge stoppades nyligen ett lagförslag mot tiggeri, men i länder som Nederländerna och Storbritannien är lagen en verklighet.

Frågan är vad ett tiggeriförbud skulle medföra hos oss. I vår egen historia är ett samhälle fritt från tiggeri egentligen bara en parentes. Fram till andra världskrigets slut har tiggeri varit en del av samhällsbilden. Ända sedan medeltiden har lagar införts för att begränsa tiggeriet, dessa har dock aldrig fungerat. Den senaste, “bettleriförbudet”, infördes 1847, men det var knappast den som småningom fick tiggeriet att minska. Endast reformer som på olika sätt subventionerat de allra fattigaste, som gett ett positivt alternativ till tiggeri, har visat resultat.

Och alltså försvann tiggeriet helt och hållet när den breda välfärden med allmän pension och välutbyggda trygghetssystem växte fram i efterkrigstidens Sverige. Reformer byggda på en solidarisk grundsyn där det ansågs självklart att vi ska ta hand om varandra. Att vi särskilt ser till dem som har det svårast.

Av erfarenhet från andra länder liksom från vår egen historia vet vi att ett tiggeriförbud inte löser några problem. Människor i nöd söker sig någon annanstans. Dit de kan komma, där de tillåts vara. Att kriminalisera en grundläggande drift, att efter bästa förmåga försöka får ett bättre liv för sig själv och sin familj, är mycket märkligt. Det är omänskligt, kortsiktigt och icke-konstruktivt.

Jag hoppas att den självklara solidariteten som tidigare motade bort tiggeriet i vårt land åter får segra. Att vi också måste hjälpa till att sopa framför andras hus, och inse att lösningen för en bättre värld innefattar både dem och oss. Kanske kan vi lära av den romska nationaldagens budskap – att det går att nå samhörighet och gemenskap i en positiv anda.

Lina Stenberg, kommunikationschef, Tankesmedjan Tiden