Om utsläppen på allvar ska minska måste det till en ökad tjänsteandel i ekonomin som helhet. Det måste i sin tur kombineras med satsningar på energieffektiviseringar och förnybar energi, skriver Kristian Skånberg (TCO).

FN:s klimatförhandlingar i Doha har just avslutats. Det man lyckades enas kring var en deklaration om att inte avbryta vidare förhandlande.

Man kan se de klimatutsläpp som sker som resultatet av en balansakt på en gungbräda. På ena sidan finns sådant som gör att utsläppen ökar och på andra sidan finns sådant som gör att utsläppen minskar. Blir vi fler människor på jorden så ökar utsläppen allt annat lika. Producerar medelvärldsmedborgaren mer ekonomisk aktivitet (innebärande att BNP-per-capita ökar i genomsnitt globalt sett) så ökar utsläppen också allt annat lika. På alla FN-förhandlingsmöten, inklusive de om miljö och klimat, är målet minskad fattigdom, bättre försörjningsmöjligheter, ökande inkomster och stigande produktion.

Förhoppningarna är att när gungbrädans ena sida tyngs ned av befolkningsökning och en ökande genomsnittsinkomst, så ska tyngden av teknik- och beteendeförändringar leda till att klimatutsläppsgungbrädan ändå väger över åt andra hållet. Det är fyra företeelser som kan åstadkomma detta:

  • att mer av de ekonomiska aktiviteterna inriktas på tjänster som inte tar så mycket naturresurser i anspråk, på bekostnad av tillverkandet av stora tunga resursintensiva varor,
  • att den teknologi som används för att producera allt vi gör blir allt mer energieffektiv,
  • att andelen förnybar energi ökar, varvid andelen ändliga och fossila energiresurser minskar, samt
  • att de ändliga energiresurser som används får allt lägre kolinnehåll.

Nu väger inte en gungbräda över bara för att det sitter fler personer på ena sidan än på andra sidan. I stället är det personernas tyngd och hur långt ut på brädan de sitter som avgör vad som händer.

Historiskt har det egentligen bara varit energieffektiviteten som globalt sett konsekvent suttit på den utsläppsminskande sidan. Många länder som industrialiseras utvecklas under expansionsåren mot ökad andel tung varuproduktion, vilket gör att den ökade tjänstefieringen av ekonomin globalt sett hittills inte har hjälpt gungbrädan att väga rätt.

Den förnybara andelen energi i världen har legat stadigt kring 13 procent i fyrtio års tid. Inte heller har den ändliga energin blivit särskilt mycket renare eftersom många länder bränner just det smutsigaste som finns – kol. Tjänsterna, det förnybara och kolhalten i den ändliga energin har alltså suttit nära mitten av klimatutsläppsgungbrädan, och växelvis på rätt och fel sida.

Med tanke på att vi snart är ytterligare två miljarder människor på jorden och att fattigdomen ska utrotas behöver det föras en politik som främjar ökad tjänsteandel i ekonomin. De enda tunga investeringar som verkligen ska premieras är de som är till för att förbättra energieffektiviteten och öka andelen förnybar och ren energi.

Eftersom det inte går att nå hur hög tjänsteandel i ekonomin som helst, och inte heller att få ned utsläppen tillräckligt genom att byta ut ett fossilbränsle mot en annat, är det dock satsningar på, och politik för, att främja energieffektivitet och förnybar energi som är klart viktigast i klimatarbetet framöver.

Detta är vad framtidens klimatförhandlingsmöten och alla medverkande länders politik – inte bara miljö- och klimatpolitik – utan framför allt ekonomisk politik, energipolitik, näringspolitik, transportpolitik och arbetsmarknadspolitik måste handla om. Sedan måste det givetvis diskuteras klimatanpassning, hjälp till fattiga länder och sänkor. Men det kommer inte att förslå långt om inte det först och främst avhandlas hur utsläppen ska minskas. Rapporter och databaser på detta tema hittas på www.tco.se/riorank.

Kristian Skånberg, ekonom på TCO, vars 15 förbund har 1,2 miljoner medlemmar, och det är många jobb som ligger i vågskålen om klimatet spårar ur, och många jobb som behöver göras (rätt) för att klimatutsläppsgungbrädan ska utnyttja sin utsläppsminskande hävstångseffekt.