När utbildningsminister Jan Björklund (FP) i en intervju fick frågan om det finns något politiskt beslut inom skolområdet de senaste sex åren som han ångrar svarade han nej. Däremot, menar utbildningsministern, finns det justeringar att göra efter hand.

Det är ett häpnadsväckande svar när ”kris” måste vara ett av de vanligaste orden som används tillsammans med skolan. Repetition anses som bekant vara kunskapens moder. Så här kommer några exempel på skolans problem, som dessvärre inte kan betraktas som avgränsade till vissa områden.

Lärarna är den yrkesgrupp som är mest stressade. Hur införandet av lärarlegitimation har skötts kan inte direkt ha minskat stressen. Förhoppningsvis håller majoriteten av alla lärare som sliter hårt för sina elever ut ännu en tid.

Elevernas resultat blir sämre, både jämfört över tid och i internationella undersökningar. Var fjärde 15-årig pojke i Sverige når inte upp till basfärdigheterna i läsförståelse för att nämna något av allt som oroar.

Innebörden av friskolereformen och skolvalet gör den svenska skolan unik sett till konkurrens, valfrihet och vinstdrivande friskolor. Unikt innebär i detta sammanhang inte något att vara stolt över. För det finns enligt ledande forskare inga positiva konsekvenser för varken skolan i sig eller samhället i stort. I stället varnar de för konsekvenserna.

Det fria skolvalet används i hög utsträckning för att välja bort skolor. Enligt en studie från Stockholms och Uppsala universitet väljer välbärgade familjer bort skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning.

Segregationen i samhället och skolan syns också i elevernas resultat som följer bostadsort och föräldrars utbildningsnivå. I veckan presenterade Vänsterpartiet i Stockholm en rapport som visar att i många välmående stadsdelar går samtliga elever ut grundskolan med betyg som ger behörighet till gymnasiet. Samtidigt som upp till var tredje elev saknar gymnasiebehörighet i närliggande områden med högre arbetslöshet och fler med socialbidrag. Sammantaget förstärker skolvalet segregationen i samhället och skolan misslyckas ge alla elever en likvärdig grund.

Läget i den svenska skolan (och skoldebatten) är så dåligt att minsta uttalande som andas ambitioner känns som en lättnad. I samma intervju som utbildningsministern berättade att han inte ångrar något la han också fram ett förslag, dock inte förankrat i regeringen, om en ny skolpeng som gör att skolor i utsatta områden får högre anslag. Tänk va, en skola som utgår från elevernas behov och ger lärare stöd. Förhoppningsvis återkommer Jan Björklund snarast i frågan.

I Stockholm lovar dessutom skolborgarrådet särskilda insatser till de 17 kommunala skolor där färre än 70 procent av eleverna blir behöriga till gymnasiet. Äntligen! Men så oerhört sorgligt att det inte alltid har varit en självklarhet.

En ytterligare nyhet från Stockholms skolor som kanske åtminstone kan stoppa upp den negativa utvecklingen är beskedet att lönemodellen som ger sämst lön till lärare där eleverna har sämst resultat överges.

I dessa tider blir beslutet på Socialdemokraternas partikongress om att halvera antalet elever som lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet fram till år 2020 efterlängtat. För att det i detta mål om att sluta misslyckas finns en tendens till en ambition bortom skolmarknadsföringsfloskler à la ”kunskap i centrum”. En strävan mot, kanske en längtan efter, jämlikhet.