För drygt två decennier sen kom ett litet och då obskyrt parti in i riksdagen. I dag är Miljöpartiet etablerat och vedertaget i svensk politik. Det känns som en svunnen tid, men det var inte så länge sen som Miljöpartiet fortfarande kämpade hårt för att få upp miljö- och klimatfrågorna på den politiska dagordningen. Och viftades bort för mer realpolitiska processer.
I dag, när Miljöpartiets kongress startar i Skövde, är det knappt någon som tvivlar på att klimatpolitik också är realpolitik och den drivs av alla partier. Kanske är det därför som MP i dagsläget befinner sig i medieskugga – det märks inte särskilt mycket att det är kongress på gång. Medieskuggan beror förstås också på att de konfliktdrivna dagliga medierna inte förmår tänka bortom upphetsningen kring dikotomin Sahlin-Reinfeldt. Och på att konflikterna inom MP just nu verkar vara små.
Det finns inga motkandidater till språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. De kommer att väljas om, antagligen enhälligt, och med starkt stöd från sina medlemmar kunna fördjupa det rödgröna samarbetet med Mona Sahlin. De stora slagen har redan utkämpats inom Miljöpartiet och båda avgjordes förra året: beslutat att ta bort kravet ur partiprogrammet att Sverige ska lämna EU och beslutet att ingå i en rödgrön allians.
Miljöpartiet har kommit långt i sin politiska mognad. Från att ha proklamerat att partiet inte tänkte "ge bort" regeringsmakten till S än en gång, bli överkörda och göra just det, till att vara en etablerad och central och drivande tredjedel av de rödgröna. Mer central än Vänsterpartiet.
Samtidigt finns oslipade element kvar, som snarare bidrar till än belastar Socialdemokraterna. Miljöpartiet öppnar upp mot mitten i vissa frågor och mot vänster i andra frågor och utgör ofta just en så radikal och progressiv kraft som Socialdemokraterna borde vara. Därför kan MP nöjt fortsätta röra sig i kulisserna och leva med vissheten att de är en kraft att räkna med. Miljöpartiet har förändrat svensk politik.
Utspelet tillsammans med Företagarna om att inte återinföra förmögenhetsskatt, som kom häromdagen, är ett friskhetstecken, inte tvärt om. Som Dagens Arena tidigare har påpekat får de rödgröna inte vara rädda för offentlig debatt när de ska närma sig varandra. De borgerliga partierna har inte varit det och alliansbygget har lyckats trots det. Eller tack vare.
Det finns några bekymmersamma punkter, där de rödgröna kommer att få det tufft i de interna förhandlingarna, exempelvis friskolefrågan, men det finns ingen tid att spilla. Det behövs mer gemensam politik nu, innan det blir för sent och väljarna tappar tålamod med alternativet. Förhoppningsvis kan Miljöpartiet vara en pådrivande kraft.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
