Ledare Det är som om gamla reflexer från före 1989 då och då åter kommer upp till ytan. Det gäller även i inställningen till dagens roffarkapitalistiska Ryssland.

Rysslands brutala invasion av Ukraina har rubbat de säkerhetspolitiska förutsättningarna för Europa, Norden och Sverige. Beslut fattas nu som helt nyss var helt otänkbara. Krig är ofta historiska vändpunkter. EU agerar gemensamt och samfällt, med åtgärder kopplade till försvars- och säkerhetspolitiken, där många vill se en fördjupning och utveckling.

EU:s betydande ekonomiska och militära bistånd till Ukraina är bara ett uttryck för hur allvarligt unionens medlemsländer ser på Rysslands aggression. De ekonomiska sanktionerna är omfattande och kommer att få långtgående följder för Ryssland, men blir kostsamma även för oss. Och nu har Sverige beslutat att skicka vapen till Ukraina.

De som uppskattat eller visat förståelse för Putin försöker nu sopa igen spåren. Många på den yttersta högerkanten har sympatiserat med Putins nationalism och auktoritära, alltmer diktatoriska ledarskap. De har också solidariserat sig med Putin eftersom Ryssland är konflikt med det liberala väst och EU, som högerpopulisterna också bekämpar.

Högerextrema ”Nyheter idag” har länge samarbetat med propagandacentralen ”Russia Today”, men har nu brutit kontakten och i stället bestämt sig för att samla in förnödenheter till Ukraina. Sverigedemokraterna gör nu allt för att distansera sig från Putin, vilket Mats Wingborg uppmärksammat här på Dagens Arena. https://www.dagensarena.se/opinion/synen-pa-ryssland-en-akilleshal-sd/

I Therborns värld ligger ansvaret på Europas ”politiska representanter”

På samma sätt ser vi en del konvulsioner på vänsterkanten. Som enda parti röstade Vänsterpartiet emot Sverige att sänder vapen till den ukrainska armén. Vänsterpartiets ledargarnityr ville säga ja, men röstades ner av partistyrelsen. Vilket fick den parodiska följden att Vänsterpartiet inte företräddes av partiledaren Nooshi Dadgostar i Sveriges riksdag när beslutet fattades. Partiledningen uteblev helt sonika. Istället var det Hanna Gunnarsson som är försvarspolitisk talesperson som förde partiets talan. Men nu har ett extrainkallat partistyrelsemöte fattat beslut om att säga ja till vapen.

Varför röstade nejsägarna nej? Nyss tyckte alla att Sverige inte ska skicka eller exportera vapen, men nu har alltså alla partier bytt fot. Allt detta sker förstås mot bakgrund av att läget i Ukraina är så akut och upprörande. Eller handlade nej-sägandet i Vänsterpartiets partistyrelse om ren och skär pacifism? Eller om att partiet inte vill hamna på samma sida som NATO och USA?

Långt ut på vänsterkanten finns nog en kluven inställning till dagens Ryssland. Sedan en tid har vi en allt mer eskalerande konflikt mellan väst (demokratiskt) och öst (auktoritärt och diktatoriskt). Eller lever föreställningarna om ”legitima intressesfärer”, som var en politisk realitet efter 1945, fortfarande kvar?

Kampen mot kapitalismen hemmavid i väst gjorde också att några tidigare i historien blundade för förbrytelser i gamla Sovjetunionen. Men i dag har Sovjetunionen blivit ett Ryssland som ägnar sig åt en brutal repression mot oliktänkande inom landet. Ekonomin är inte längre socialistisk, utan kännetecknas av en hänsynslös och korrumperad roffarkapitalism. Sådana länder tenderar att förr eller senare vända sina vapen mot sina grannländer.

Ändå är det som om gamla reflexer från före 1989 åter kommer upp till ytan då och då. Som i form av Göran Therborns artikel ”Ukrainakrisens förlorare är alla fredliga européer”. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/7dM1Ow/goran-therborn-om-ukrainakrisen

Göran Therborn är inte vem som helst utan en ikon för delar av vänstern. Under mer än ett halvt sekel har han varit en framträdande vänstersociolog som gett ut otaliga böcker.

Senast var han med och stänkte vigvatten över och drev Katalys stora klassprojekt. Therborn började som socialdemokrat med rörde sig i slutet av 60-talet vänsterut och blev en av de akademiker VPK lyckades knyta till sig under de åren. Therborn belönades häromåret med det så kallade Leninpriset, som instiftades av hotellägaren Lasse Diding och författaren Jan Myrdal. Parentetiskt kan nämnas att det var Lenin som krossade den stapplande demokrati i Ryssland, som existerade mellan tsarens fall i mars och den kommunistiska kuppen i oktober 1917.

Therborns artikel publicerades den 23 februari, timmar innan den ryska invasionen inleddes den 24 februari. Men han skrev inte något om att två tredjedelar av Rysslands armé redan stod stridsberedd vid Ukrainas gräns. I stället var budskapet att Ryssland är inringat av ”en fientlig militärallians”. Det var Biden och ”USAs trogna medlöpare” som ”dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa Dag”.

Ja, dagen efter Therborns artikel publicerades vet vi att varningarna var synnerligen berättigade.

I Therborns värld ligger ansvaret på Europas ”politiska representanter” som ”ägnar sig åt att militarisera kontinenten och att förbereda omfattande ekonomiska krig mot Ryssland, väl medvetna om att dessa inte bara kommer att skapa lidande för ryssarna utan också ekonomiska problem för EU:s medborgare – utan att ge någon politisk effekt”.

Nu skickar Sverige vapen till Ukraina. Det är första gången sedan Sverige bistod Finland under Vinterkriget 1939 med en stor mängd vapen. Den svenska stödinsatsen anses av många ha haft en avgörande betydelse för att Stalins aggression misslyckades. Annars hade Finland förmodligen, precis som i fallet med de baltiska länderna, införlivats med Sovjetunionen.

Och Göran Therborn. Ja, den minnesgode vet att han slirade också när Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979. 1978 hade kommunisterna i en kupp tagit över regeringsmakten, med stöd från Moskva. Men regimen klarade inte av att slå ner motståndet, varpå Sovjet invaderade Afghanistan. Ett tio år långt krig följde med uppåt hundra tusen dödsoffer. Invasionen medverkade sedermera till kommunismens fall och beredde väg också för talibanerna.

Den gången skrev Therborn i en samtalsbok med Anders Ehnmark, ”Samtal om socialismen”, att invasionen var en ”felkalkyl”, men inte ”imperialism”. Therborn menade också att det var hårresande att jämföra det afghanska kriget med finska vinterkriget och att kalla det för ”det nationella försvarskriget”.

Men, det var inte alls hårresande, för det var vad det var.

Stormakter äger inte rätt att påtvinga andra nationer sin vilja. Folkrätten är här entydig. Kriget i Ukraina laddas också av kampen mellan demokratiska och auktoritära länder. Ryssland antar allt mer diktatoriska drag och har nu inlett ett obarmhärtigt och skoningslöst krig mot Ukraina.