Svenska Dagbladet delas ut i Gamla Stan, 1940-tal. (Bild: Gullers / Nordiska Museet )

fredagskrönikan Allt fler ropar på statlig hjälp. Men när det kommer till att stävja techjättar, frälsa medier och stötta tynande folkrörelser så är det inte rätt väg, skriver Jonas Nordling.

Just nu sitter ett gäng missnöjda medborgare och smider planer om hur samhället ska förändras. Sånt brukar normalt väcka medialt intresse, men inte i det här fallet eftersom det handlar om aktörer inom det så kallade civilsamhället. Det ambitiösa projektet Nysta har tvärtom tuffat på, närmast helt i mediaskugga, sedan lanseringen i somras.

När jag nyligen  intervjuade samordnaren, Röda Korsets generalsekreterare Martin Ärnlöv, framkom att projektet i huvudsak är riktat mot samhällets beslutsfattare, politikerna. Problemen med att få folkrörelser och ideella organisationer att spira även i utsatta områden ska i första hand lösas genom riktade bidrag i olika former. Civilsamhället tycks alltså sätta likhetstecken mellan offentliga stöd och fortsatt utveckling. Ett nytt samhällskontrakt och ett bättre Sverige, som Nysta eftersträvar, villkoras på så vis av skattemedel. Att bygga folkrörelser på just folk tycks vara ett minne blott.

Att folkrörelsesverige hamnat i denna rävsax är ingen nyhet. Folkrörelsernas kris, och hur många organisationer hamnat i fällan som underleverantörer till myndigheter, har ofta beskrivits genom åren. Paradoxen i att stå fri från staten och samtidigt vara helt beroende av densamma är det eviga dilemmat för varje föreningsmänniska. Att börja om på nytt, och bygga organisationer som står starka utan offentligt stöd tycks dock inte vara aktuellt för projektet Nysta. Det är inte en sådan ny start det handlar om.

Medborgare i behov av stöd ska naturligtvis kunna luta sig mot ansvarstagande, offentligt finansierade, system. Medier (och folkrörelser) ska inte göra det.

På min egen spelplan, mediebranschen, är detta dilemma än mer delikat. En fri publicist kan inte vara lierad med statsmakter. Likväl klarar få utgivare idag ett sådant lackmustest. Den kamp som senaste veckan utspelats i Australien är ett bra exempel. I fajten mellan Google/Facebook och nyhetsindustrin så tog politikerna ställning för de sistnämnda och hotade med lagstiftning om techjättarna inte gjorde upp med mediebolagen. Google förhandlade direkt, Facebook satte först hårt mot hårt, men valde sedan att acceptera förhandling även de.

Regeringar och mediebolagen i hela världen följde händelserna med intresse, för det kommer avgöra hur strategin ska läggas upp i deras egna länder. Hos oss i Sverige pågår just nu en implementering av de EU-direktiv som kan möjliggöra en liknande offensiv. Även här kommer alltså de etablerade medierna stå sida vid sida med makthavare som de i grunden ska granska, och vara beroende av deras stöd för att tvinga techjättarna till förhandlingsbordet. Inte helt optimalt i ett samhälle som tror på en fri press. För vad händer om lagstiftarna byter sida? (Retorisk fråga)

Å andra sidan är detta samspel med staten nödvändigt för att överhuvudtaget ha en press, säger du nu kanske? Det är ju därför vi redan har ett presstöd (eller mediestöd som det numera heter) som innebär att staten subventionerar medier. Exakt. Och det är också ett problem. Som dessutom växer.

Under min tid som förbundsordförande förordade jag ett brett statligt mediestöd, det ska erkännas. Motvilligt, men ändå klart och tydligt eftersom det räddar jobb. För en fackordförande är det en rimlig linje. Numera är jag dock endast utgivare och journalist.

De problem som statliga mediestöd innebär har bara förvärrats med åren. Andelen redaktioner som numera är beroende av stöd har ökat, och i takt med att stödet delas ut till fler börjar staten i större utsträckning intressera sig för vilka som kan få det. Vi befinner oss därmed på ett plan som sluttar i båda ändar. Redaktioner ska inte vara beroende av staten för sin existens. Om en minoritet ändå är det kan möjligen tolereras, men aldrig accepteras. Nu är det emellertid så många titlar som får stöd att det bör sticka i ögonen på varje medborgare. Och sticker i ögonen gör det på ansvariga politiker, men av andra anledningar.

Mångmiljonbelopp går nu nämligen till aktörer som visserligen kan klassas som journalistik, men inte av den art som lagstiftaren önskade.

Hastigt har därför Mediestödsnämnden skickat ut ett förslag med nya regler för vilka som ska kunna få stödet i fortsättningen. Myndigheten föreslår nu att endast den som präglas av ansvarstagande nyhetsförmedling ska erhålla statligt stöd. Och definierar vad det innebär:

Med ansvarstagande nyhetsförmedling avses bland annat att nyhetsmediet inte bidrar till att sprida felaktig eller manipulerad information, inte uppmanar till brott och avstår från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap.

Vilket kan låta självklart. Kruxet är att det innebär ytterligare ett steg mot statlig kontroll av innehåll av medier, vilket normalt inte brukar känneteckna moderna demokratier. Varje utgivare med självaktning protesterar förstås mot min bild av att de skulle kunna påverkas av dessa regler. Men i takt med att stöd dras in på grund av vissa publiceringar kommer självcensur inträda, det är så det funkar. Kolla bara på effekten av hat och hot kontra ämnesval. Trakasserier riktade mot journalister har lett till att många kolleger numera väljer bort kontroversiella bevakningsområden. Sorgligt, men sant. Och om statens granskare kommer påpeka brister i rapporteringen och hota med indragna miljoner kommer det också ofrånkomligen påverka redaktionernas arbete. Den som säger något annat talar mot bättre vetande.

Det går naturligtvis att protestera högt mot myndighetens förslag, och så lär branschen också göra. Men det vore mer rimligt att istället riva bort plåstret, och avstå mediestöd som konstruktion i vårt samhälle. Vi har helt enkelt nått det stadiet nu. Medborgare i behov av stöd och hjälp ska naturligtvis kunna luta sig mot ansvarstagande, offentligt finansierade, system. Medier (och folkrörelser) ska inte göra det, framför allt inte i tuffa tider.

Men hur ska medier kunna överleva då, undrar du? Antagligen ska de inte det, om det krävs skattemedel för att de ska kunna gå runt. Precis som civilsamhället tycks bygga framtiden utifrån statliga stöd så riskerar nu även alltför många redaktioner att planera sin existens utifrån statens välvilja. Det är inte ett sunt förhållande. Speciellt inte i en tid när staten dessutom vill definiera vad som är felaktigt publicerad information för att betala ut stödet.

Så: Undvik staten som kompis om du ska fajtas med techjättar, organisera i utsatta områden eller stötta granskande journalistik. Ett bättre alternativ är eget engagemang. För tro mig, du vill inte luta dig mot staten i dessa frågor.

Ha en bra helg!

 

Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare