ledare Boris Johnson sopade mattan med sina motståndare. Det brittiska decembervalet 2019 kommer i historieböckerna att skrivas in som en historisk vändpunkt. För Labour är detta en monumental och förödande förlust.
Politiken har sina vinnare och förlorare. Liberaldemokraternas partiledare Jo Swinson som gick ut hårt med att hon skulle bli en bättre premiärminister än Boris Johnson och Jeremy Corbyn. Det tyckte uppenbarligen inte väljarna. Jo Swinson förlorade sin plats i underhuset och avgår förstås som partiledare.
Och framför den på förhand färdigproducerade loggan ”The people´s government” höll Boris Johnson sitt tack- och segertal på fredagsmorgonen. BBCs Andrew Marr var spontant en smula skeptisk och tyckte att det där med folket låter lite franskt eller ryskt, och undrade om det kunde vara en populistisk signal om en regering företräder folkets ”sanna vilja”. Men samtidigt tyckte att han att talet snarare var inkluderande. Mer Michael Heseltine (som den här gången uppmanade toryväljare att rösta på liberaldemokraterna) än Margaret Thatcher.
Blyth Valley kommer för alltid att symbolisera Torys seger och Labours förlust 2019.
Vi får väl se.
Boris Johnson hade ett särskilt budskap till de väljare som nu gått över från Labour till Tory. Den röda muren i norr har brutit samman. Redan halv tolv brittisk tid stod det klart att Blyth Valley, en klassisk Labourvalkrets under 70 år, präglad av gruvnäringen, kommer att representeras av en konservativ parlamentariker. Blyth Valley kommer för alltid att symbolisera Torys seger och Labours förlust 2019. Den politiska geografin har omdanats. Boris Johnsson passade i sitt korta segertal på att poängtera att han inte kommer att ta dessa nya väljare för givna. Men han slutade förstås med en typisk Boristwist: Let´s make Brexit done. But first let´s Breakfast done.”
Ja, Boris Johnson sopade mattan med sina motståndare. Decembervalet 2019 kommer i historieböckerna att skrivas in som en historisk vändpunkt. Det var då Brexit konfirmerades. Tories har fått den stabila majoritet Theresa May hoppades på 2017. Väljarna har gett den konservativa regeringen grönt ljus att genomföra Brexit den sista januari. Då börjar den övergångsperiod under vilken EU och Storbritannien ska förhandla fram de framtida relationerna. Men sin stabila majoritet får Boris Johnson mer handlingsutrymme när förhandlingarna väl kommer igång.
Boris Johnsson har agerat skickligt rent maktstrategiskt för att först försvaga och underminera sin företrädares position och sedan ta makten i sitt eget parti och tvinga alla att sluta upp bakom honom och Brexit. Vilket slog undan fötterna för Brexit Party som nu är historia, Nigel Farage såg också till att partiet aldrig ställde upp i Toryvalkretsar. Johnson mobiliserade Brexitväljarna.
För Labour är detta en monumental och förödande förlust. Jeremy Corbyn har redan deklarerat att han inte kommer att leda partiet i nästa val. Men det verkar oklart när han kommer att avgå. Nu väntar ytterligare 5 år i opposition. För att hitta någon slags jämförelse får vi gå tillbaka till Labours sammanbrott och splittring efter börskraschen 1929 och valförlusten 1983, trots allt ett bättre valresultat än 2019. Då förlorade Labour både till höger och till mitten. Nu handlar det också om Brexit och ökat stöd för nationalistpartiet i Skottland, en gång ett stabilt Labourland.
Direkt efter den preliminära prognosen förklarade Labours ekonomisk-politiske talesperson John McDonnell att förlusten berodde på en enda sak nämligen Brexit. Brexitfaktorn är förstås en betydande förklaring till utfallet. Men det är inte hela historien. En annan förklaring är förstås Jeremy Corbyn som person, politiker och ledare. Han har varit mycket impopulär. Det kan hänga samman med hans stil och uppväxt, hans Londonbas och långa liv i den hårda vänsterns politiska miljöer. Vilket uppenbarligen inte möjliggjort för honom att växa ut till en nationell politisk ledare. Snarare har han uppvisat bristande politiskt ledarskap. De upprepande problemen med antisemitism är ett problem i sig, men partiledningen oförmåga att ta itu med dem är i själva verket det stora misslyckandet. ”Jewism Labour Movement” som en gång var med och bildade partiet ställde inte ens upp för partiet den här gången. Den överraskande valframgången 2017 uppmuntrade partiledningen att ta ytterligare steg till vänster. Strategin har vidare varit att försvaga toryregeringen för att kunna ta makten vid ett nyval och därför avvisades Theresa Mays senkomna öppning för samarbete om Brexit, vilket ledde till det kaos som la grunden för valförlusten nu i december 2019.
Historien talar ett tydligt och dystert språk. Det kommer att ta många år och förmodligen flera val innan Labour åter kan göra anspråk på regeringsmakten. Efter valförlusten 1983 som dröjde det 14 år. Efter Torys sammanbrott 1997 följde 13 år i opposition för de konservativa. Det är slående att den entusiasm som fanns bland många av Labours aktivister, bland unga och i de stora städerna, inte motsvarades av eller var förankrad i väljarkåren och i hela landet. Den lärdomen kommer säkert att prägla den kommande debatten i Labour.
Det ska därför bli intressant att följa hur tongångarna går i Labour och i vidare mening det bredare vänster-mitten-fält som förlorat så många väljare, mandat och ytterst både makt och inflytande. Väljarnas dom kommer ingen politiker eller parti förbi. För Labour handlar det om att hitta ett tilltal, en partiledare och en politik som kan vinna ett brett stöd. Om det handlar om att vandra den smala vägen eller den breda vägen tål väl att diskuteras. Kanske kan man säga att den smala vägen inte hade varit så smal om fler hade gått den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
