Håkans hörna Röran i brittisk politik verkar bestå efter att ännu en premiärminister tvingats bort, den här gången på rekordtid. I Storbritannien kan motsättningarna inom de stora partierna snarast beskrivas som ett konstant inbördeskrig, konstaterar Håkan A Bengtsson.
Konvulsionerna i brittiska Tory verkar vara av det permanenta slaget. Storbritannien har haft fem olika premiärministrar under de senaste sex åren, varav tre bara i år. Nu har Liz Truss tvingats bort. Många konservativa vill nu att Boris Johnson återkommer till 10 Downing street. Det är fråga om en osannolik konservativ röra.
Liz Truss ekonomiska politik ledde Storbritannien fram till ett brant ekonomiskt stup.
Vi är många som uppskattat de klassiska politiska komedierna ”Yes Minister” och ”The Thick of It”. Det ligger något förmildrande i den brittiska humorn, som gör det lättare att ha överseende med ett och annat snedsteg och den notoriska engelska självöverskattningen. Den hör inte bara fotbollen till, utan finns i hög grad också i politiken. Brittisk humor eller ”wit” har något avväpnande över sig. De där politiska humorserierna innehöll alltid ett korn av sanning, byggde säkert på faktiska händelser, om än lite uppskruvade i humorns tjänst. Men nu överträffar verkligheten dikten. Och det är inte bara roande utan samtidigt mycket oroande. Den politiska dårskapens irrgångar är outgrundliga. Höstens turbulens är en närstudie i ideologisk dogmatism. Liz Truss ekonomiska politik ledde Storbritannien fram till ett brant ekonomiskt stup. Något hennes mottävlande om partiledarposten och tidigare finansministern Rishi Sunak under valkampanjen hävdade skulle hända. Men Truss är en politiker som uppenbarligen inte lyssnar på seriösa argument ens från sitt eget parti. Sådana politiker kan inte läsa av sin samtid. De orienterar sig utifrån en ideologisk karta utan att bry sig om hur terrängen faktiskt ser ut.
Liz Truss avgång var därför väntad och oundviklig. Hennes radikala skattesänkningar var inte bara omoraliska och synnerligen orättvisa. Förslaget byggde på en gigantisk överföring till redan välfyllda privata bankkonton. Timingen var synnerligen dålig. I ett läge med galopperande inflation och extrema energipriser var ofinansierade skattesänkningar fel medicin. Det var paradoxalt nog marknaden som dömde ut Liz Truss marknadsliberalism. Pundet sjönk som en sten. Räntorna steg ett snäpp till. Hushållens boendekostnader har rakat i höjden. Storbritanniens statsskuld är nästan 100 procent av bruttonationalprodukten. Statens kreditvärdighet var inte den bästa redan innan Liz Truss kom in i bilden. När räntorna nu går upp ökar också statens lånekostnader och tränger ut andra offentliga utgifter. Hon tvingades därför till en förödmjukande 180-graders svängning och i stort sett alla förslag i regeringens första så kallade minibudget har dragits tillbaka. Hon försökte först överleva genom att under förödmjukande former avsätta sin egen finansminister, en nära vän och allierad på den marknadsliberala högerflanken i torypartiet. Men det räckte alltså inte. Allt detta hände inom loppet av 44 dagar. Det hela är synnerligen pinsamt för det konservativa partiet och genant för Storbritannien. Och djupt oroande för hela världsekonomin i ett synnerligen osäkert ekonomiskt och politiskt läge, inte minst på grund av kriget i östra Europa.
Torypartiet befinner sig nu i sin värsta kris någonsin.
Liz Truss ville gå i Margaret Thatchers fotspår. Men hon fick bara sex veckor på 10 Downing Street. Thatcher satt i mer än elva år. Truss marknadsliberala vision om en nattväktarstat ligger kort sagt inte i tiden. Och politiker som inte kan läsa av sin samtid kör ofta i diket.
Många marknadsliberaler har förläst sig på och övertolkat den så kallade Lafferkurvan, som ritades upp av nationalekonomen Arthur B. Laffer. Kurvan är som en kulle. Rentav en smula banal. Den ”lär ut” att skattehöjningar inte alltid leder till ökade skatteintäkter och omvänt att skattesänkningar kan leda till högre skatteintäkter. Nu har inte alla politiker läst Laffer eller satt sig in i hans teori. Men tror ibland i största allmänhet skattesänkningar stimulerar ekonomin och det ekonomiska motivet för att arbeta, det vill säga att det ökar arbetsutbudet, för att tala nationalekonomiska. Och att skatteintäkterna som en konsekvens av detta ökar när ekonomin växer. De anses vara ”självfinansierande” trots att de är ofinansierade. Argumentationen förekommer också i den svenska politiska debatten. Det hela är förstås bara teori. Som låter bra i den teoretiska modellvärlden och passar in den marknadsliberala föreställningsvärlden. Kloka politiker vet att nationalekonomiska modeller är en sak och politiken en annan, den måste hantera så många dimensioner som inte ryms i en nationalekonomisk kurva. Men den insikten verkar inte alltid bita på ideologiskt troende som in i det sista håller fast vid sina stora förhoppningar om den enda vägen. Så Lafferkurvans ande lär fortsätta att sväva över högerliberala politiker och opinionsbildare. På Svenska Dagbladets ledarsida (var annars?) skriver Mattias Svensson att Liz Truss ambitioner är precis vad Storbritannien behöver och som skulle behövas i Sverige också. Eller inte.
Torypartiet befinner sig nu i sin värsta kris någonsin. Tory är ett Europas äldsta politiska partier, med en lång framgångsrik historia. Det konservativa partiet är ett slags ankare i brittisk politik som haft för vana att vinna val och regera. Ungefär som Socialdemokraterna i Sverige förr om åren. Vi ska inte underskatta Torys förmåga att återhämta sig. Opinionssiffrorna ligger för närvarande på en historisk bottennivå. Men det kan snabbt svänga åt ett annat håll igen. I ett land med majoritets- och personalval (där den som får flest röster i en valkrets alltid vinner) har de två stora partierna (Tory och Labour) alltid ett försprång. Men det är ändå riktigt illa den här gången. Det beror också på de yttre ekonomiska och politiska utmaningarna efter finanskrisen 2008. Hur illa det kan bli för de konservativa beror väl på vem som nu efterträder Truss. Brexit har skapat djupa sår i Torypartiet. Stora partier är alltid en bred koalition. I ett politiskt system som skapar två stora partier är den ännu större än i exempelvis Sverige, där vi i stället har fler partier och problem av ett annat slag. Men i Storbritannien kan motsättningarna inom de stora partierna snarast beskrivas som ett konstant inbördeskrig och permanent positionering inför kommande maktskiften i partiet. Motsättningarna inom partierna överskuggar ibland konkurrensen med de politiska motståndarna.
Men kan vi förstå och förklara turbulensen i den brittiska politiken? Redan Boris Johnson var en osannolik premiärminister. Då var det rena rama lekstugan i brittisk politik och under pandemin olagliga spritfester på 10 Downing Street. Johnsson tvingades till slut avgå efter sina återkommande lögner och lagöverträdelser och sin allmänt röriga och föga förtroendeingivande stil. Han är en notorisk slarver. Men han har fortfarande sina fans i partiet. Inte minst för att han är en valvinnare. Att Liz Truss inte hade vad som krävs för att leda landet i denna svåra tid var väl uppenbart redan från början, även för oss som följer den brittiska röran från Sverige. Bevittnar vi ett politiskt förfall som bottnar i de politiska partiernas interna oförmåga att hantera sina uppgifter? Beror den här röran på att Storbritannien har ett i grunden dysfunktionellt politiskt system? Vilken roll har den långvariga politiska och ideologiska polariseringen från 1970-talet och framåt spelat?
Detta är som Labourledaren Keir Starmer uttryckt inget mindre än en politisk såpopera. Den bottnar i de politiska partiernas oförmåga att ta sitt ansvar.
Storbritannien har haft sina stora ögonblick i vår gemensamma europeiska historia. Landet betalade ett högt pris under världskrigen, de enorma uppoffringarna förde också britterna närma varandra, skapade en samhörighet, inte nödvändigtvis konsensus men en ömsesidig förståelse mellan klasser och grupper som gränsade till ett samförstånd i många grundläggande frågor. Allt detta bröts sönder under de ekonomiska kriserna på 1970-talet och Thatchers aggressiva och konfrontativ politik. Men i grunden rör det sig också om strukturella förändringar. Vi talar om världens och historiens största imperium som fortfarande håller fast sitt numera mest symboliska Samvälde. Detta är ett land där industrialismens vagga stod men som har förött stora delar av sin industriella bas. De gamla klassklyftorna har i det postindustriella Storbritannien bara förstärkts. Efter 70-talets kriser och 80-talets nyliberalism upplevde landet ett ekonomiskt uppsving, i hög grad baserat på att den finansiella ekonomin släpptes fri under globaliseringens mest entusiastiska era. Den ekonomiska modellen kraschade med finanskrisen 2008. Sedan följde tio år av åtstramningar och urusel löneutveckling, i ett land som har många låglönejobb och många arbetande fattiga.
Den först lättsinniga och sedan hårda pandemihanteringen hade ett högt mänskligt och ekonomiskt pris. Ovanpå allt detta har Storbritannien lämnat EU. Och Brexit kan bara förstås i den här historiska kontexten. Den gamla imperiemakten kunde aldrig förlika sig med och vara en del av EU-samarbetet på samma villkor som de andra. Och kritiken mot globaliseringen och invandringen kanaliserades i mångt och mycket i en EU-kritik, vilket födde en nationalistisk rekyl i brittisk politik. Något som späddes på av senare års ekonomiska umbäranden för stora delar av den brittiska befolkningen. Det är nödvändigt att ha allt detta i åtanke för att förstå inte bara Brexit utan också den politiska röra som utspelar sig i London just nu. I sådana lägen kan en politiker som föreslår gigantiska ofinansierade skattesänkningar bli premiärminister, och som mot allt ekonomiskt, socialt och politiskt förnuft försöker genomföra sitt radikala ”program”.
Detta är som Labourledaren Keir Starmer uttryckt inget mindre än en politisk såpopera. Den bottnar i de politiska partiernas oförmåga att ta sitt ansvar. Det är också ett uttryck för deras självöverskattning och hybris. Och okloka ställningstaganden. Toryledaren David Camerons beslut att utlysa en folkomröstning om EU-medlemskapet var ett historiskt misstag. Han ersattes sedan av en svag Theresa May som tvingades avgå när Brexitförhandlingarna körde fast. In kom Boris Johnsson som med demokratiskt tvivelaktiga medel pressade igenom Brexit och belönades med en stor majoritet i valet 2019, något som konfirmerade Storbritanniens uttåg ur EU. Han har alltid varit en opålitlig politiker. En man som showar runt och har ett fritt förhållande till sanningen. Hans premiärministertid var en lång cirkus. Han har fått böta för sina lagöverträdelser under pandemin, då han festade med sina anställda på 10 Downing Street. De vidare lagliga processerna pågår ännu. Och nu är det fara värt att han kan komma tillbaka till makten. Så sent som i somras sparkade parlamentsgruppen honom. Det kan väl ändå inte vara möjligt att han återvänder till 10 Downing Street?
Man behöver inte vara hegelian för att instämma med Friedrich Hegels ord att alla stora (och för den delen också små!) världshistoriska händelser tenderar att upprepas. Men som Karl Marx la till: första gången sker det som tragedi, andra gången som fars. Eller om det nu är i den omvända ordningen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
