Det finns en utbredd föreställning om att finansminister Anders Borg är en resonerande och pragmatisk person. Och visst låter han på det viset. Han brukar för säkerhets skull betygsätta sina egna åsikter med att säga att de inte innehåller några ideologiska ståndpunkter eller hävda att de beslut han fattar bygger på ”konsensussynen bland ekonomer”.

Men det finns faktiskt ingen enighet bland ekonomer om finansministerns och regeringens syn på arbetsmarknad, sjukförsäkring och a-kassa. I dessa frågor har Borg skickligt dolt att han är förblindad av de neoklassiska ekonomernas tänkesätt, som är mer politik än vetenskap. Därför är det välgörande att Arbetarrörelsens Tankesmedja i veckan kom med sin rapport ”Borgs dogmer”, där man försöker punktera finansministerns uppblåsta tal om att han står över ideologiska synsätt.

För 15 år sedan var det högsta sanning bland ekonomer att ekonomiska styrmedel – som sämre a-kassa och avgiftssänkningar för arbetsgivarna – skulle skapa jobb. Men i dag är tveksamheten ganska utbredd. Det har nämligen visat sig att länder med svaga ekonomiska skyddsnät vid arbetslöshet inte har färre arbetslösa än länder med generösa system. Avgiftsrabatter till företag som anställer unga verkar inte heller ha någon större effekt.

Trots att så kallade ekonomiska incitament inte fungerat i praktiken har högerregeringen lanserat ett helt knippe sådana styrmedel. Det tyder på en stark ideologisk dogmatism. Ett tag inbillade sig Borg rentav att ekonomiska incitament i form av dyrare trafikförsäkring skulle minska antalet trafikolyckor. Detta trots att trafikens olycksfåglar knappast är nationalekonomins favoritfigur – den ekonomiska människan, hon som bara vill maximera sin egen vinning.

De neoklassiska ekonomerna tror därför att arbetslösa är lata och att sjuka är simulanter. Med idén om att människan inte skulle vara en samhällsvarelse som bryr sig om sin nästa, ligger det också nära till hands att som regeringen slå sönder de tidigare solidariska delarna av a-kassan och sjukförsäkringen.

Den nya så kallade beteendeekonomin visar att ekonomernas våta dröm om den egoistiska människan är just en dröm. Varför har inte sådana kunskaper gjort Borgs fullskaleexperiment med sjuka och arbetslösa mer ifrågasatt? Finanskrisen har inte heller anförts mot att flytta över misslyckade marknadsmekanismer till socialpolitik och arbetsmarknad.

Borgs ekonomiska verktygslåda är inte opolitisk utan full av förlegad högerideologi. Mångas passivitet, feghet och ideologiska håglöshet har hjälpt honom att dupera oss.