USA-VAL Trumps viktigaste vallöften infriades aldrig, men han lyckades ändå genomgående framstå som en handlingarnas man inför sina väljare. Dessutom gjorde Republikanerna ett bra val 2020. Trots det är Trump chanslös inför nästa presidentval, skriver Lars Anell.
Forskare vid Göteborgs universitet har försökt mäta demokratins kvalitet i trettiotre länder. Det handlar då framför allt om hur välinformerade medborgarna är och hur de skaffar sig information. Med tanke på att vi är ett tidningsläsande folk och har en public service med högre trovärdighet än i något annat land är det inte förvånande att vi hamnar i topp. Förenta Staterna återfinns emellertid mitt i den lägsta tredjedelen. I detta politiskt gravt polariserade land, där bara en av tio medborgare har ett pass, lever en mycket stor del av väljarna i olika verkligheter. Många har en hög grad av faktaresistens.
Det är i detta land Donald Trump i oktober kunde inleda ett kampanjtal med att utropa: ”Vi fixade alla dessa nya bilfabriker här i Michigan! Vi fixade en massa nya bilfabriker. Ni vet det, eller hur.” Journalisten Mark Danner som var på plats fann att kringstående åhörare faktiskt visste det. Men naturligtvis har inte en enda bilfabrik byggts i Michigan på mycket lång tid. Sedan Trump flyttade in i Vita Huset har tre tusen arbetare förlorat jobbet i delstatens fordonsindustri. Om en svensk statsminister på torget i Skövde och skulle försöka ta åt sig äran för nya bilfabriker i Västra Götaland skulle ingen tro honom eller henne och dagen efter skulle alla medier rapportera om den uppenbara lögnen. Trump informerade också under valkampanjen sina åhörare om att det var han som fått fram alla respiratorer – och blev trodd av sina mest hängivna supporters.
Trump har inte skapat den väljarbas som bar honom till seger och nu sprider hans budskap. Det har sedan länge funnits ett brett och ursinnigt förakt för den politiska elit i Washington som styr landet. Och denna uppfattning är inte utan grund. Under lång tid fanns nästan ingen märkbar skillnad mellan de två stora partierna. Alla medlemmar av kongressen tillhörde vad Gore Vidal kallade Ägarpartiet – de representerade de som ägde mot dem som inte ägde och hade starka band till dem som ägde ännu mer. Så gott som alla kandidater till politiska poster i Förenta Staterna, både på federal och delstatsnivå, måste finansiera sin kampanj på egen hand. En del är så rika att det räcker att knapra på den egna förmögenheten, men flertalet måste tigga ihop pengarna. Och som den gode Göran lärt oss – då är man satt i skuld.
Konsekvensen är att flertalet amerikanska politiker inte kan ha en egen mening om vapenindustrin, patentlagstiftning, jordbrukssubventioner, fångvård, tullar och mycket annat. Fyrtio procent av allt stöd till politiska kandidater kommer från den rikaste procenten och Högsta Domstolen har avkunnat att yttrandefrihet ger företag rätt att finansiera politiska kampanjer. Stora bidrag kommer från stiftelser med okända ägare, vilket har dokumenterats av den amerikanska journalisten Jane Mayer i boken Dark Money. Under sin valkampanj skröt Trump med att han inte åkt till de ökända bröderna Koch och bett om pengar. Detta var sant och uppskattat. Han hade inte tiggt mycket av någon annan heller. Hans valkampanj finansierades till stor del av massmedias patologiska intresse för hans twitterflöde.
Den manege Trump trädde in i 2016 var alltså väl krattad. Det fanns en folklig vrede mot makthavarna i Washington som kunde exploateras. Men på ett område har Trump lyckats skapa en radikal förändring: han har övertygat en stor majoritet av republikaner att ”massmedia är folkets fiende.” I Hitlers Tyskland kallades den Lügenpresse. Hans mest hängivna anhängare ”vet” att massmedia ständigt och medvetet ljuger. Vid hans massmöten står journalister inhägnade längst bak och mot slutet pekar Trump ofta mot dem för de ska buas ut.
Det har inte gått att erövra de stora tidningarna och tv-kanalerna (New York Times´ tryckta och digitala upplaga har ökat från 3 till 7 miljoner och CNN, MSNBC och Fox News har haft rekordhöga tittarsiffror under de senaste tre åren) men det har visat sig räcka att ymnigt förorena nyhetsflödet med ”alternativa fakta” för att avväpna den tredje statsmakten. Och i Förenta Staterna finns i praktiken ingen public service och de kommersiella tv – och radiokanalerna har inga krav på saklighet och oväld. De stora tv-kanalernas och traditionella papperstidningarnas konstanta kritik blir bara ytterligare ett bevis på att han har rätt. Den italienske journalistenen Luigi Zingales varnade tidigt sina amerikanska kollegor för att tjata om personen Trumps vedervärdighet. Så hade skett med Berlusconi, vilket fått till effekt att han nästan fick martyrstatus.
Vi vet faktiskt inte hur rik Trump är, men han är en av tre individer på denna planet som försöker få en högre placering på Forbes lista över personliga förmögenheter (men inte i redovisningen till skattemyndigheten). Den andra är den brasilianske miljardären Eike Batista som ringde upp redaktionen för Forbes och klagade på att de glömt hans guldgruvor. Den tredje är en schejk vars namn jag glömt. Trump har dock säkerligen tillräckligt mycket för att klassas som välbärgad. Men av många goda skäl, bland annat personlighet och affärsmetoder, har han aldrig släppts in i de fina salongerna. Hans vrede mot landets politiska, finansiella och intellektuella elit är genuin. Han har därför lyckats med konststycket att dela folkets ursinne mot träsket i Washington och bankirerna på Wall Street. De många som samlats i Michigan upplevde att Trump var en av dem.
När Trump kampanjade 2015 kunde han ge frikostiga löften om att ta hem företag, skaka liv i kolindustrin och ersätta Obamacare med en ny, genial sjukförsäkring och bli trodd av sina trogna och av andra som ville ge honom en chans. Fyra år senare hade han skapat ett klimat där det nästan gick att hävda att han hållit sina löften.
Trump är liksom många andra förment populistiska politiska ledare en mycket tydlig politiker. Om vi bortser från att han inte längre vill tillåta fri abort har han, så länge han varit en offentlig person, satt Amerika först (vilket borde vara självklart för en president i varje land); ansett att Kanada och europeiska allierade betalar för litet till NATO (vilket alla företrädare från Nixon till Obama också hävdat men inte gjort mycket åt); motsatt sig mest-gynnad-nationsstatus för Kina (vilket många av mina kolleger i WTO höll med om); ogillat frihandelsavtal av skilda slag; varnat för att företag flyttar till Mexiko och andra låglöneländer och krävt stopp för omfattande illegal invandring. De åtgärder han vidtar är konkreta och sker inför publik.
Varje gång han skrev under en lag eller exekutiv förordning blev det en show som ofta slutade med att han visade dokumentet mot kameran och meddelade att beslutet skulle skapa tusentals jobb i landet. Han ringde till mängder av företagsledare och hotade med repressalier om de skulle flytta tillverkning till Mexico och guld och gröna skogar om de i stället byggde ut på hemmaplan. Och han talade om när han gjorde det och förklarade hur många jobb han räddat. Det går lätt att konstatera att en mur inte byggts, att kolindustrin dukar under i konkurrens med andra energikällor, att Obamacare finns kvar, att förhandlingarna med Putin och Kim Jong-un var spektakulära fiaskon och att omförhandlingen av NAFTA i bästa fall ledde till kosmetiska förändringar.
Trump skulle aldrig ens komma på tanken på att tillsätta en kommitté för att begrunda hur man kan hitta en lösning inom ramen för landets konstitution.
Trump har alltså inte lyckats göra allt han sagt och lovat men hans väljarbas kan inte tvivla på att han verkligen försöker. Det går lätt att konstatera att en mur inte byggts, men han har flera gånger besökt den plats där arbetet på muren till Mexiko inletts och försökt alla tänkbara knep för att anslå federala medel. Ingen trodde ändå på att han skulle få Mexiko att betala. Att göra om Obamacares tusensidiga regelverk (den tvåspråkiga Canada Health Act ryms på 18 sidor) skulle kräva enorm möda. Trumps utlovade Alexanderhugg finns på listan över icke infriade löften. Men han har försökt att få Högsta Domstolen att olagligförklara Obamas reform så anhängarna vet att han verkligen vill och tror att han hejdats av tröga medarbetare.
Trump skulle aldrig ens komma på tanken på att tillsätta en kommitté för att begrunda hur man kan hitta en lösning inom ramen för landets konstitution. Och, framför allt, skulle han inte nöja sig med att ”se allvarligt” på något han ogillar eller konstatera att något ”är oacceptabelt” utan att göra ett skvatt åt saken. Det finns i så gott som alla delstater en utbredd, djup fattigdom. Allt fler barn växer upp i misär. Denna fråga har aldrig funnits på presidentens dagordning men många andra politiker har uttryckt sin oro för vad detta kan betyda för landets framtid. Men det finns inte något förslag på Kongressens alla bord som skulle innebära en effektiv förändring – möjligen en utredning.
En demokratisk politiker, från en delstat i New England, hade suttit i Representanthuset, där mandatet är tvåårigt, så länge och säkert att Republikanerna inte längre ställde upp en motkandidat. Han behövde inte längre bedriva en aktiv kampanj för att bli återvald. Efter ett tiotal år fick han för sig att han ändå borde visa sig för väljarna. Han ställde sig utanför en pendeltågsstation och hälsade på de resande och bad om deras stöd för att bli vald till deras representant i Washington. Det vanligaste svaret var att han kunde lita på deras stöd eftersom han ”måste vara bättre än den idiot som satt där nu.” Sanningshalten kan ifrågasättas eftersom det var politikern själv som berättade vad som kan vara en skröna.
Men dessa väljare finns. De har valt Jair Bolsonaro till president i Brasilien och gett samma ämbete i Mexiko till Andres Manuel Lopez Obrador. Det väldiga stödet för Suzana Čaputová i Slovakien och för Volodymyr Zelensky i Ukraina kan bara förklaras av att medborgarna valde något nytt och oprövat hellre än garanterad misär. Också Trump vann stöd hos dessa väljargrupper. Det finns flera valkretsar, framför allt i Mellanvästern, som med klar majoritet vanns av landets förste svarte president 2008 och 2012, men förlorades 2016 av proffspolitikern Hillary Clinton som hade ett entusiastiskt och välkänt stöd från Wall Street. Av samma skäl valde mer än var tionde väljare som stött Bernie Sanders i Demokraternas primärval att lägga sin röst på Trump i presidentvalet. Alla undersökningar av vilka som röstar på förment populistiska partier eller kandidater visar att ett ofta uppgett skäl är att de helt enkelt ”ville röra om i grytan.” Den 78-årige Joe Biden har varit proffspolitiker på federal nivå sedan han var 31 år. Det är en bragd att han vann trots denna gedigna erfarenhet.
Den amerikanske historieprofessorn Timothy Snyder har, i sin bok Our Malady, en speciell vinkling på detta fenomen. Han berättar om situationen i delstaterna Ohio och Pennsylvania som utgjorde epicentrum för opioidkrisen som härjade som värst valåret 2016. Massor av människor dog av vanebildande värktabletter och fann sig övergivna av samhället. De sökte ett utlopp för sin blinda ilska och förbittring. Om de hade hoppats på en bättre sjukvård borde Hillary Clinton varit det självklara valet. Men i de valkretsar som drabbats hårdast var överflyttningen från Obama till Trump särskilt stark.
Det råder inget tvivel om att den stora majoriteten av Trumps väljare 2016 och 2020 var vit och kristen. Men han erövrade nya supporters på flera fronter. Med knapp majoritet vann Trump 2016 industridelstaterna Michigan, Wisconsin och Pennsylvania – som Demokraternas valstrateger räknat hem och försummat. Segern berodde inte bara på löften om nya jobb utan också på att han talade om frågor som intresserade människor utan collegeutbildning. Och han talade om det med ord de själva använde. Att landet styrdes från Wall Street av människor utan adress längs Main Street var sant långt innan Trump klev in på scenen men tålde att upprepas. Många av dessa väljare röstade på Trump också 2020. Trots det starkaste retoriska stöd för fackföreningsrörelsen sedan Truman lyckades Biden, som är född i Pennsylvania, endast med knapp marginal återerövra industridelstaterna i norr 2020. Han utlovade jobb i en grönare ekonomi medan Trump lovade att skaka liv i stålverk och bilindustri. Tydligen appellerade de med varierande trovärdighet till olika delar av arbetarklassen.
[Det är värt att skjuta in en parentes som kan leda till eftertanke. Det är så gott som säkert att Gore förlorade Florida 2000 på grund av hur valsedlarna oavsiktligt utformats. Trump vann tre nyckelstater 2016 med en samlad marginal på 40 000 röster. Demokraterna räknade dem som säkra och lade krutet annorstädes. Valet avgjordes av att FBI en kort tid före valdagen meddelade att undersökningen av Hillary Clintons e-postkonto skulle återupptas. Valdeltagandet 2020 var rekordhögt och Trump fick 70 miljoner röster]
Men det finns en solid förklaring till att Trump kunde behålla en betydande del av det stöd han 2016 fick inom arbetarklassen. Han ärvde en ekonomi på uppåtgående och spädde på med en ordentlig skattesänkning. Det mesta hamnade i de stora bolagens balansräkningar men också människor med blygsamma löner fick mer i plånboken samtidigt som reallönerna, efter att ha stagnerat i ett kvarts sekel, ökade med 3 – 5 procent åren före pandemin. Många av de hundratusentals arbetare som upplevde detta deltog i Trumps kampanjmöten som representanter för en grupp som faktiskt sett sina förhoppningar om en förändring infrias. Biden inser säkert att fortsatta reallöneökningar för vanligt folk är avgörande för om Kamala Harris eller någon annan ska kunna vinna marginalstaterna i norr 2024.
Jag är inte säker på att valstrateger i Förenta Staterna slagit fast att ingen kan väljas till president om hen inte är en obotlig optimist (som också lovar att inte skicka ut amerikanska pojkar i krig). Mitt under trettiotalsdepressionen vann Franklin Delano Roosevelt en jordskredsseger genom att tala om att allt skulle ordna sig till det bästa (nothing to fear but fear itself). Och 1940 valdes han om, för tredje gången, med löftet att hålla Förenta Staterna utanför det krig som ställt Storbritannien ensamt mot nazismen i förbund med Sovjetunionen (ett löfte som han höll eftersom det var Hitler som förklarade krig). John F. Kennedy och ”Good Morning America” Ronald Reagan är bara tydliga exempel i en rad där bara ett klart undantag återfinns. Att Jimmy Carter skulle få svårt att vinna valet 1980 var uppenbart – med fiaskot i Iran och en skenande inflation – men spiken i kistan var det så kallade malaise-talet. Han konstaterade att det i världen fanns en rad problem som inte hade en självklar och enkel lösning. Till råga på allt var han inte tvärsäker om att de skulle kunna lösas utan att höja skatter. Mot den obotlige optimisten Reagan var han chanslös.
En lag som däremot är allmänomfattande bygger på konsekvenserna av den obevekliga demografiska utvecklingen. Latinos blir en allt större del av väljarkåren och allt fler svarta registrerar sig och röstar. I båda dessa grupper har Demokraterna ett starkt stöd. Republikanska väljare är framför allt vita och till råga på allt är det allt färre av dem som tror att de ska få gratis harpor i himlen och börjar tro att Darwin nog hade en poäng trots allt.
Denna insikt ledde till att Republikanerna efter valet 2012, som Barrack Obama vann, tillsatte en krisgrupp under ledning av Reince Priebus, som senare skulle bli Trumps förste stabschef i Vita Huset. Den demografiska utvecklingen vägde tungt i deras överväganden. Partiet hade fått mindre än hälften av rösterna i fem av de senaste presidentvalen. Intervjuer med republikanska politiker visade också att många hade uppfattningen att folk upplevde partiet som trångsynt och lett av ”mossiga gamla gubbar.” För Priebus och hans grupp var lösningen självklar. Partiet måste få ett program som lovade ett teknokratiskt och kompetent ledarskap och talade till kvinnor, svarta och latinos. Till skillnad mot alla andra som tävlade med Trump om att nomineras till partiets presidentkandidat 2016 gav Trump tusan i förslaget. Han visste att folket ville ha en stark ledare som lovade att fixa allt utan att förlita sig på Washingtons experter.
Demokraterna kan inte slå sig till ro och tro att den demografiska utvecklingen kommer att säkra framtida segrar. Republikanernas senatorer kommer i många fall från glest befolkade delstater där deras majoritet är säkerställd för lång tid framöver. De kommer i alla delstater där de nu har makten att utforma valkretsar till egen fördel och, möjligen med hjälp av en solitt konservativ Högsta Domstol, att begränsa möjligheter att rösta för demokratiskt sinnade.
Så gott som alla bedömare utgår ifrån att Trump kommer att bli en dominerande kraft i det republikanska partiet trots att han inte längre är president – eventuellt med sikte på att bli den andre, efter Grover Cleveland, som lyckas bli återvald efter en mellanliggande fyraårsperiod. Detta är emellertid långt ifrån säkert. Trumps ställning inom partiet är nämligen mycket speciell – inte bara därför att han inom etablissemanget är mer fruktad än vördad. Den genuina entusiasmen bland ledande Republikaner är mycket begränsad och den knappa majoritet av republikanska väljare som redan nu erbjuder sitt stöd om fyra år kan komma på bättre tankar.
I maj 2015 hade bara en femtedel av republikanska väljare en positiv uppfattning om kandidaten Trump. Han ogillades av 65 procent. Det var löftet att bygga en mur för att hindra en förment ström av mexikanska våldtäktsmän att ta sig över en förment oskyddad gräns som vände opinionen. Plötsligt såg nära 60 procent av republikanska väljare en ny frälsare i Trump medan den negativa andelen föll till 40 procent. När han säkrat nomineringen som presidentkandidat fanns ingen ledande Republikan i aktiv tjänst som hade ett ont ord att säga om honom. Många som kampanjade för att väljas till Senat och Representanthus hoppade på tåget som entusiastiska åsiktsfränder. De ytterst få kritiska röster som hördes kom från Republikaner som avslutat sin politiska karriär. Inför valet 2020 var Trumps kontroll av partiet total. Han avfärdade alla tankar på att skriva ett program – så kallad platform – för den tilltänkta nya mandatperioden. Hans gamla dög gott och behölls ordagrant vilket innebar att kritiken av den ”sittande presidenten” kom med. (NYRB, 3 december, 2020).
Det innebär att nio av tio till Kongressen valda Republikaner väljer att inte ta ställning till utgången av ett avslutat val.
Just nu värderar alla ledande republikaner sina alternativ med eller utan Trump. De allra flesta skulle vilja se honom lämna presidentposten med värdighet och återgå till golf och fastighetsaffärer. Så kommer inte att ske – ett intressant personlighetsdrag är att Trump inte alls funderar över sitt eftermäle i historieböcker. Det är inte osannolikt att han skaffar sig nya möjligheter att inte bara twittra sitt budskap, vilket i så fall kan bli mer obehagligt för Republikaner än för Demokrater. Den avvaktande hållningen bland ledande Republikaner är alltså lätt att förstå. Washington Post ställde nyligen en rak fråga till de 249 personer som representerar republikanska väljare i Kongressens båda kammare. Vem vann presidentvalet 2020? Två var övertygade om att Trump hade vunnit (jag gissar på senator Lindsey Graham från South Carolina och Mo Brooks från Alabama) medan 27 svarade att Biden segrat.
Det innebär att nio av tio till Kongressen valda Republikaner väljer att inte ta ställning till utgången av ett avslutat val. Och partiets ledare i Senaten; Mitch McConnell, som under hela sin politiska karriär vänt kappan efter vinden, har alla skäl i världen att vänta tills han vet vart det blåser denna gång. När Obama valts till president gjorde han ingen hemlighet av att hans republikanska senatorers uppdrag var att hindra allt den nye presidenten försökte åstadkomma – och så blev det. McConnell har just tagit ett försiktigt steg mot en ny position genom att gratulera Biden, utan större värme, till segern. McConnell är jämngammal med Biden och har inga planer på att bli president 2024 men skulle gärna vilja bli partiets oomstridde ledare.
Så småningom kommer ett obestridligt faktum att få allt större tyngd när partiets framtid ska analyseras. Trump är nästan den ende Republikan, på federal eller delstatsnivå, som förlorade 2020 – han är en loser och ett sänke för sitt parti och dess kandidater. Det Republikanska partiet vann trots Trump. Det fick fler platser i Representanthuset och alla republikanska senatorer, vars plats stod på spel, vann – ofta med ökad marginal (med möjligt undantag för Georgia). Republikanska guvernörer, som misskött pandemin lika omsorgsfullt som Trump, valdes med betryggande majoritet. Om Trump i de delstater som avgjorde valet hade fått samma andel av röster som andra republikanska kandidater hade han vunnit. Möjligen borde Demokraterna nagla fast Donald the Dump som 2020 års ende förlorare – men det kanske är det bättre om han blir en kvarnsten kring partiets hals.
Det är värt att notera att hanteringen av pandemin inte tycks ha haft en märkbar effekt på valutgången vare sig på federal eller delstatsnivå. Men indirekt kan den ha varit avgörande. Många delstater förlängde möjligheten att förhandsrösta och införde poströstning vilket ledde till ett rekordhögt valdeltagande. Som alla vet gick poströstningen starkt till Demokraternas fördel. Det är därför sannolikt att pandemin trots allt fällde Trump.
Trump är chanslös 2024 men det betyder inte att Demokraterna kan vara säkra på att vinna. Det finns mycket de måste klara men två saker är viktigare än andra. Båda hänger samman med hur stimulanspaketet utformas för att få fart på ekonomin. Det måste inriktas på att den reallöneökning som började före pandemin fortsätter med märkbar kraft. Den länge eftersatta satsningen på infrastruktur måste få en social inriktning på skolor och sjukvård. Utrymmet för skattehöjningar för medelklassen är politiskt begränsat men möjligheten att låna långt till låg ränta är betydande. Att detta leder till att dollarns värde sjunker är snarast en fördel
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
