socialism Är man konservativ om man drömmer sig tillbaka till den tid då Sverige var ett av världens modernaste länder? Kan man vara vänster och konservativ? I Sverige kan man det, menar Martin Jonols.
Jag växte upp i ett av världen modernaste länder. Mina föräldrar, som tillhörde den radikala yttersta vänstern, flyttade på 60-talet ut till arbetarförorten Riksby. Det var en typisk folkhemsförort med låga hus, ljusa lägenheter och barnvänliga grönområden. Arkitekturen byggde på radikala idéer om Folkhemmet. Man ville bygga goda bostäder i ett gott samhälle som i sin tur skulle skapa goda människor.
Invånarna i husen där jag växte upp var definitivt inte uteslutande goda, men det var ett område där gängkrig, katastrofala skolresultat och no go-zoner var okända begrepp.
Segregationen var inte i närheten av den nuvarande nivån. Min mamma studerade matematik på universitetet, mina kompisars pappor var brevbärare och långtradarchaufförer.
I småskolan läste vi fortfarande morgonbön och vi fick betyg från åttaårsåldern. Min småskolefröken Turlock lärde oss sjunga psalmer vid sin lilla tramporgel och berättade så fängslande om myterna i Gamla Testamentet att jag fortsatt att fascineras av dem i resten av mitt liv. Ibland tappade hon tråden och försvarade hetsigt Israel, som vid denna tid vann en förkrossande seger i sexdagarskriget.
Nivån på undervisningen för barnen i arbetarklassförorten var skyhög jämfört med idag. Min svenskalärare Nils ”Tarzan” Tännerus berättade drömmande om Strindbergs Infernoperiod på ett sätt som jag aldrig kommer att glömma. Påfallande många av mina skolkamrater klarade sig bra i yrkeslivet. En blev journalist, en annan arkitekt, även om flera blev narkotikamissbrukare eller tiggare i tunnelbanan.
I riksdagsvalet 1968, när jag gick i andra klass, fick Socialdemokraterna 50,1 % av rösterna. Partiet framstod som okrossbart, ungefär som det ryska landslaget i ishockey som rutinmässigt vann världsmästerskapen varje år.
Ungefär vid denna tid påbörjade den svenska vänsterintellektuella eliten sin långa resa från verkligheten.Den informelle chefsideologen för 68-vänstern, Jan Myrdal, lockade generationer av idealistiska ungdomar i Vietnamrörelsen till en auktoritär, stalinistisk återvändsgränd.
Ett nytt slags unga lärare ersatte de stränga tanterna i min förortsskola.
Olof Lagercrantz, i decennier galjonsfigur för den svenska kultureliten, gjorde häpnadsväckande naiva uttalanden om Ordförande Mao och den kinesiska kulturrevolutionen. Det vänsterintellektuella och senare postmodernistiska kulturetablissemanget inledde den omvärdering av traditionella västerländska värden som i hög grad präglar samhället idag.
Ett nytt slags unga lärare ersatte de stränga tanterna i min förortsskola. De var fostrade i en mer kravlös, mindre uppstyrd pedagogik som steg för steg fick fäste i den svenska skolan. Påfallande många av de nya unga lärarna saknade helt den naturliga auktoritet som exempelvis vår äldre lärarinna fröken Källqvist ägde. Hon var en späd liten tant som kunde spänna ögonen i en klass med slagsmålsbenägna förortskillar och få dem att ta henne i hand, lova att skärpa sig och hålla sitt löfte. Den typen av lärare ser man avsevärt mer sällan i svenska skolor idag.
De unga lärarkandidaterna kände ofta igen mitt dåvarande efternamn, eftersom de hade haft min pappa som lärare i pedagogik. Den kravlösa och odisciplinerade utbildningsmetod de tillämpade skapade snart kaos i den lilla förortsskolan.
Sedan dess har en radikal förändring av det svenska samhället genomförts som ter sig häpnadsväckande för den som minns den stabilitet och sammanhållning som fortfarande präglade Sverige i mitten av sextiotalet.
Ingen jag umgicks med röstade till höger om Vänsterpartiet.
Länge var jag själv en del av förändringen. Alla jag kände bodde liksom jag själv på Södermalm eller i någon av de välmående närförorterna söder om Stockholm. Ingen jag umgicks med röstade till höger om Vänsterpartiet. Alla jobbade med kultur eller media. Ingen bodde i närheten av en utsatt förort. Att hysa politiskt korrekta åsikter var en självklarhet, även om en viss oro för samhällsutvecklingen kunde tränga fram efter några glas vin på någon fest. ”De utstrålar ju inte direkt eftergymnasial utbildning”, kunde en väninna säga om de afrikanska killar hon var rädd att hennes dotter skulle attraheras av.
Hur går det till när man ändrar sin syn på livet i grunden? Vad gör att man med Strindbergs ord plötsligt bränner det man tillbett och tillber det man bränt? Ofta handlar det om att acceptera en del av sig själv som man inte velat kännas vid.
Jag följde med min son när han vittnade i rättegången mot en av förövarna och det var en chockartad insikt.
En tydlig vändpunkt för mig var när min äldste son och hans kompisar råkade gå förbi en våldsam misshandel en natt utanför en bar i Stockholm. En ung man fick hårda sparkar i huvudet och min son och hans vänner gick emellan.
Jag följde med min son när han vittnade i rättegången mot en av förövarna och det var en chockartad insikt för mig. Den åtalade killen skröt om att han var boxare från Rosengård. Han hade på kort tid varit inblandad i flera incidenter som kunnat kosta andra människor livet. Den unge man som blivit misshandlad kom från Litauen och jobbade på ett bygge. Han kunde inte svenska och kommunicerade med juristerna på knagglig engelska. Uppenbarligen var han helt omedveten om de rättigheter man har som brottsoffer i Sverige. Han verkade leva helt utanför det svenska trygghetssystemet.
Rättegången gav en inblick i en brutal Oliver Twist-värld, helt avskuren från medelklassvenskarna som bor i Stockholms innerstad och dominerar gatubilden på dagtid. De dörrvakter, kriminella och brottsoffer som vittnade hade inga beröringspunkter med den del av samhället jag själv tillhör.
Det impotenta svenska rättssystemet gav den unge gärningsmannen ett förbluffande bagatellartat straff trots att han gång på gång utsatt andra människor för livsfara.
Är man konservativ om man drömmer sig tillbaka till den tid då Sverige var ett av världens modernaste länder? Kan man vara vänster och konservativ? I Sverige kan man det.
Den musik de lyssnar på har texter med en vidrig kvinnosyn och ett mansideal som varit otänkbart när jag själv växte upp
Som barnboksförfattare har jag gjort många författarbesök i utsatta förorter. Där har jag fått mer insyn i det andra Sverige, långt ifrån det ombonade Södermalm där jag bor. Det är förorter där barnen har liten eller obefintlig kontakt med etniska svenskar. Många föräldrar är analfabeter och det finns familjer där ingen haft ett jobb på flera generationer. Somliga elever får inte ordentligt med mat och fredagar och måndagar är oroliga dagar eftersom helger kan vara jobbiga i instabila familjer.
Det är besök jag ser fram mot, dels för att man kan göra en konkret nytta med skrivträning för eleverna men framför allt för att det görs ett utmärkt arbete av lärarna i dessa skolor. De är ofta hängivna unga eldsjälar med rötter i andra länder. För det mesta tillämpar de en pedagogik som starkt påminner om min fröken Turlock på 60-talet, med nolltolerans mot slagsmål, svordomar och mobbning.
Emot sig har de kriminella gäng som försöker värva mycket unga pojkar. Dessa pojkars skrivövningar kan handla om hur deras farbrors bil nyligen blivit uppbränd. Den musik de lyssnar på har texter med en vidrig kvinnosyn och ett mansideal som varit otänkbart när jag själv växte upp.
Det arbete som bedrivs i betongförorter av lärare, idrottstränare och kyrkan påminner mig ofta om Per Anders Fogelströms böcker där han skildrar uppbyggnaden av Folkhemmet, hur underklassen för 150 år sedan kämpade för ett anständigt liv.
Stora delar av den gamla vänstern väntar på en sanningssägare som äntligen säger att kejsaren är naken
Men den intellektuella vänstern har överlåtit försvaret av Folkhemmet till Sverigedemokraterna, som mycket skickligt förstått att ta vara på denna situation. Medan allt fler människor vantrivs i den svenska kulturen har vänstern dribblat bort sig själv och misslyckats med att attrahera den konservativa delen av arbetarklassen, vilket en gång i tiden var nyckeln till socialdemokratins massiva framgångar.
Fortfarande undviker stora delar av vänstern att diskutera de frågor som drivits mycket framgångsrikt av Sverigedemokraterna. Ett aktuellt exempel är Reformisternas presentationsvideo av sig själva på Youtube, där man inte med ett ord nämner de frågor som det pratas om på varenda kafferast eller middagsbord i Sverige: kriminalitet, kulturkrockar och kaotiska förhållanden i svenska förorter. Att undvika dessa diskussioner är ett självskadebeteende inom vänstern och en garanti för att inte nå väljare i arbetarklassen.
Ofta får man känslan av stora delar av den gamla vänstern väntar på en sanningssägare som äntligen säger att kejsaren är naken, att det inte är vänster att tona ner problemen med laglöshet, hedersförtryck, antisemitism, bidragsberoende eller otrygga förorter.
Men om den svenska vänstern ska återerövra sin egen historia har man inte särskilt gott om tid på sig.
TIPS: Hör Martin Jonols berätta om sin senaste bok, Stalin på Östermalm, i vår podd:
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
