Smycke av Ingrid Mårtensson (Bild: FI)

replik Jag säger Tack och hej till Fi när politiker slutar att endast prata om feminism och benämna sig som feminister och istället gör och praktiserar feminism, replikerar partiledaren Farida Al-Abani.

2014 röstade jag likt många med mig på Feministiskt Initiativ. Jag blev medlem likt tjugo tusen andra som åkte med i den rosa vågen. Jag såg hur människor och jag själv började tro på förändring och på att vi kanske kan få ett radikalt annorlunda samhälle med andra värden, ett samhälle som inte lämnar någon människa eller grupp åt sidan.

Jag kände hopp om att förändringen var möjlig och satt ihop med främlingar på olika homepartys för att få ta del av det rus det var att vara i rum fyllda av hopp och energi. Jag minns hur jag satt på ett möte med Unga Feminister och hur det var så fullt i lokalen så jag med fler fick sitta i hallen ihop med skor som täckte all golvyta. Vi fick lyssna på mötet för det inte fanns tillräckligt med plats. Det gjorde inte mig något för jag ville bara vara del av rörelsen och bidra med det jag kunde för att förändra och förbättra.

2016 började jag engagera mig mer aktivt i Fi och då genom socialförsäkringspolitiken efter att jag sedan ett år arbetat med pensionsfrågan och efter att jag varit med och drivit Pensionsrättvisa. Jag kände då som som nu en akut känsla av att pensionssystemet och synen på arbete och människors värde måste ändras NU, innan fler drabbas och innan mina föräldrar går i pension. Jag hade, och har, en kort tid på mig och tänkte att politiken måste vara en väg för att i praktiken ändra på det som behövs istället för att trycka på från civilsamhället.

Jag lät mig inte bli vald som partiledare 2019 för att detta är kul, är en del av en karriär eller för att jag inte har något bättre för mig.

Under ett möte för någon månad sedan säger en partivän till gruppen, ”jag känner mig trött och jag är nog utbränd, jag känner det, men jag känner inte att jag har ett val, det här handlar om överlevnad för mig, att inte engagera sig betyder inte nödvändigtvis att jag kommer få vila”.

En annan vän berättar varje vecka hur trött hen är men kämpar på ändå. Hen kämpar mot ombildningar av hens bostad för att kunna bo kvar och för att bevara allmännyttan. Sen kämpar hen för att stoppa utförsäljningen av centrumet där hen bor för att det ska tillhöra invånarna och inte privata investerare. Sen kämpar min vän för att kollektivtrafiken ska vara avgiftsfri så hen kan ha råd att åka ifrån sin ort utan att lägga alla pengar på biljetter. Ovanpå det kämpar min vän för så mycket mer och för djuren för vem ska annars kämpa för dem?

Jag delar mina partivänners kamp och lust för förbättring. Jag lät mig inte bli vald som partiledare 2019 för att detta är kul, är en del av en karriär eller för att jag inte har något bättre för mig. Jag gör inte detta ideellt och med ett heltidsjobb på sidan för att jag har mer energi än någon annan. Jag är inte med och driver detta parti med flera andra för att jag tänker att vi har gjort vårt och för att vi är nöjda med att vi har en regering som efter valet 2014 kallade sig för feministisk.

Samma så kallade feministiska regering som fortsatt sälja vapen och blunda för våldet i hemmet, som inte gjorde något åt inkomstskillnader, samma regering som sänkt skatter och samma regering som stängt landets gränser och som även vill stänga EU:s portar. Vi nöjer oss inte bara för att en del konservativa partier kallar sig för feminister men presenterar något helt annat än feminism. Vi nöjer oss inte med att riksdagen 2006 beslutade om nya mål i jämställdhetspolitiken när lite har hänt för att uppnå dessa mål.

Även om de flesta talar om feminism som en politisk analys eller ideologi, så är det viktigt att komma ihåg att det finns många olika feministiska traditioner. Fi-feminismen är unik, har flera olika rötter och leder fram till en samhällsanalys och politik som är intersektionell (dvs. ser hur sexism hänger ihop med t.ex. klass, rasism eller funktionalitet). En feminism som centrerar omsorg och ickevåld som motstånd till dominans och exploatering av människor och planet. En feminism som centrerar demokrati och dekolonisering som alternativ till en allt farligare och växande nationalism.

Vi lever i en tid där fler gränser och murar byggs och där ledare efter ledare ifrågasätter abort och kvinnans rätt till hennes kropp.

Vi lever i en tid där transpersoner ses som en grupp som det är fritt fram att trampa på när det samtidigt är samma grupp där flest begår självmord och där den psykiska ohälsan är som störst.

Vi lever i en tid där skattelättnader gör att det lönegap mellan kvinnor och män, som skulle kunna ha minskat, inte har rört på sig sedan 1995 då det motverkats av skillnader i kapitalinkomster.

Vi lever i en tid där inget riksdagsparti ifrågasätter tillväxtmålen och tror att klimatkrisen kan mötas med ökad tillväxt och konsumtion.

En tid där livslängden för kvinnor med kort utbildning förväntas sjunka, medan övriga gruppers livslängd ökar.

En tid där afrosvenskar behöver ha forskarutbildning för att komma i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som gått en treårig eftergymnasial utbildning.

I flera kommuner, i stad och land, har vi skapat det förtroendet och byggt upp en del av det hopp som hela landet förtjänar.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi har en politik och en samlad socialförsäkring som inte lämnar någon utanför.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi har en omsorgslinje med en förkortad arbetstid framför en arbetslinje till varje pris som sliter ut och kastar arbetare på hög och till en förtidspension som de inte kan få ta ut.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi definierar människor som värdiga oavsett funktionsmöjligheter och utifrån fler parametrar än deras prestationer som arbetare.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi har ett annat parti som ser värdet av att arbeta för att leva och som en del av livet och inte leva för att endast hinna med att arbeta och sedan få en fattigpension.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi på riktigt inser att alla har vi varit unga, alla kan behöva fly en dag, alla kan bli sjuka och arbetslösa och alla har vi om vi är friska nog rätten att bli pensionärer.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi har politik som är antimilitaristisk, där vi har fredsplikt framför värnplikt och som utgår från dekolonisering framför att ingå i maktgalna nationalistiska allianser och fortsatt exploatering.

Jag säger Tack och hej till Fi när vi har förändrat hur demokratin är uppbyggd och där fler är, kan och med lust vill vara aktiva i politiken utan rädsla och hopplöshet och där demokratin sträcker sig längre än att rösta var fjärde år utan även sträcker sig till arbetsplatserna genom en ekonomisk demokrati där vi får välja våra chefer och inte bara vår statsminister. För känner vi inte makt i våra nära rum kommer vi aldrig känna det i rummen som är långt ifrån oss.

Det vill säga, jag säger Tack och hej till Fi när politiker slutar att endast prata om feminism och benämna sig som feminister och istället gör och praktiserar feminism.

Jag säger Tack och hej till Fi när samhället sagt tack och hej till de diskriminerande strukturerna som ännu lever kvar. Jag säger dock först hellre tack och hej till många av de partier som finns idag, men som spelat ut sin roll och som bygger sin politik mer på rädsla för den andra än på visioner om det gemensamma och trygga samhället som vi kan skapa.

Jag och mina partivänner kommer fortsätta att hålla i och hålla ut under både covid 19-pandemin och den nationalistiska, patriarkala och kapitalistiska våg som vi länge sett brveda ut sig, och vi kommer stå kvar här för att representera hoppet och livet vi skulle kunna ha och som i stor utsträckning bygger på att vi tror på att en annan värld är möjlig. I flera kommuner, i stad och land, har vi skapat det förtroendet och byggt upp en del av det hopp som hela landet förtjänar.

Tack Signe Svallfors för tacket och erkännandet, men oss blir Sverige inte av med. Vi säger inte hej då på ett tag. Snart presenterar vi vår Framtidskommissions arbete och vår valstrategi för framtida val och vi presenterar även under hösten egna eller gemensamma budgetar i de kommuner och regioner vi idag sitter i. Tron på att ett feministiskt parti har gjort sitt visar att vi behövs mer än någonsin.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook