Samhälle Det är som om skatterna inte kan sänkas nog mycket, som om omfördelning av skatter vore av ondo, skriver Martin Hedén som fortsätter sin spaning efter välfärdens försvunna resurser.
Jag var inte med när fascismen vann själar och mark på 30-talet, jag vet inte hur stämningarna var då, hur folk pratade med varandra och vad få eller ingen vågade säga. Men det kan ha varit som nu, en smygande förändring där alltfler accepterar – eller faktiskt efterfrågar – enkla problembeskrivningar, där alltfler pekar ut bestämda grupper som upphov till kända missförhållanden och upplevda problem.
***
Ropen skär igenom tystnaden.
I form av två SMS. Ett är från en vän: ”Skriv till mig! Jag är så rädd.” Hon ligger med dropp på lasarettet efter en hjärnblödning på ett köpcentrum. Vad svarar man? ”Jag är också rädd, det kanske går åt helvete!” Nej, det är ingen tröst. Det får bli nåt konventionellt om att allt säkert kommer att ordna sig.
Det andra meddelandet kommer från Leif Wretljung, göteborgaren som försöker få grepp om våra offentliga utgifter, hur de utvecklas och används. År 2019 betalade vi i praktiken 500 miljarder mindre till gemensamma åtaganden än vad vi gjorde år 2000. Det tappet motsvarar cirka 833 000 årstjänster. Wretljung skriver att han att han velat få tag på siffrorna för 2020 men att sättet att redovisa utgifterna blivit ogenomträngligt. Han har misslyckats.
Leif Wretljung och min vän ropar, men de politiska partierna tiger. Jag har efterfrågat deras reflektioner över denna nedrustning av välfärden under 2000-talet. Ni kan ta tre veckor och fundera, skrev jag till deras företrädare, men det var en respit som inte medförde annat än att tystnaden förlängdes.
Helt säkert finns många orsaker till tigandet, en är det politiska läget i Sverige just nu. För reformerta socialister borde Socialdemokraterna vara det självklara alternativet i det kommande valet, men med nuvarande styrkepositioner förefaller Stefan Löfven vara beredd att gå med på ännu fler nyliberala reformer och detta komplicerar situationen.
Liberala och moderata väljare kan också ha svårt att orientera sig: de nya partiledarna har lagt ut nya kurser. Och Centerpartiets gröna politik tycks idag lika dubbel som Miljöpartiets migrationspolitik: omsorgerna om naturen handlar mer om ägande än om varsamhet med ekosystem.
I valet 2022 riskerar ens röst att bli ett skott i mörkret: Att stödja V blir lätt en röst för S som lutar sig mot C. Och en röst på L tycks bli stöd för M som lutar sig på SD. Eller också kommer helt andra, nu okända, samarbeten att utkristalliseras under 20-talet.
Den här situationen frestar naturligtvis politiska strateger att uttrycka sig alltmer luddigt. Risken att efter valet bli processad för tidigare uttalanden är överhängande. Samtidigt kräver röstfiskandet att politikerna ger sken av trovärdighet och engagemang. Att inte uttrycka något alls på ett engagerat och trovärdigt sätt är en retorisk utmaning.
När Ulf Kristersson först pekar ut migrationen som den stora belastningen på vårt samhälle och sedan säger att han inte gör några utpekanden alls utan bara säger hur allt är, så är det vargen som bräker, ett sätt att försöka hantera paradoxen. Den kluvna tungans lösning.
Så sitter jag en afton vid min väns sjuksäng på stroke-avdelningen. Sex våningar upp i en tropisk sommarkväll, men här är det svalt och en svag doft av storkök sprider sig i korridoren utanför. Hon har haft tur – det var en omfattande blödning men hon verkar ha klarat sig utan men. Det var som om huvudet skildes från kroppen, säger hon. Nu, säger hon, är det som om hon är en snigel som förlorat sitt hus. Så där talar poeter, och hon fick många dikter publicerade på den tiden hon släpade runt på huset. Kommer hon att kunna skriva igen?
– Din man säger att det inte kom någon ambulans, ni fick köra själva?
Hon viftar undan frågan. Ja, ja, det var väl lite strul. Det är ju så det är nu för tiden.
– Ni råddes till och med efter en kvarts väntan att köra själva, var det inte så?
Jomen du vet, säger hon, det fanns fullt med ambulanser men ingen personal. Det är ju så det är nu för tiden. Det är som om det sker stora förändringar men i skym, fortsätter hon. Hon läser en bok om Stalin-tiden, den ligger i nattduksbordet, och handlar om hur många i Sovjet inte förstod vad som hände. Så här efteråt är det tydligt att Josef Stalin var ansvarig för morden och folkmorden, utrensningarna. Plötsligt var de bara där, alldeles intill en. En granne som sköts, en kusin som förpassades till Sibirien. Men hur är det nu, finns det någon ansvarig?
Jag söker händelser som kan stödja hennes resonemang:
– Vi har så få asylsökande att Migrationsverket slagit igen verksamheten i Dalarna. Folk som väntat där i upp mot sju år måste flytta till Norrbotten. 450 personer, över 200 ungar. De får bara ta med sig max 25 kilo packning var. Det händer nu, i sommar, har du hört det?
Nej, det har hon inte, såna saker blir det inte så många nyhetsinslag om. Men att Afghanistan nu ber och bönar om att länder som Sverige ska sluta skicka tillbaka flyktingar in i kriget, det hörde hon igår på nyheterna.
– Det är för jävligt!
Två dagar senare tas beslutet att – temporärt – låta de 7000 unga från Afghanistan, de som inte fått uppehållstillstånd, stanna kvar här.
Tystnaden tar, som sagt, form på flera sätt: som utebliven information, som tigande folkvalda.
Ekonomifakta – som drivs av näringslivet – har tidigare redovisat den offentliga sektorns budget-statistik i alla samhällssektorer i sådan form att de varit möjligt att se långa tidsserier. Den möjligheten har nu tagits bort. Leif Wretljung påstår att det för en utomstående idag är omöjligt att göra de jämförelser som han kunde utföra innan förändringarna genomfördes. Kan det vara så att centrala aktörer faktiskt vill ha minskad transparens och insyn i den politiska vardagen?
Men misstankar är trista. Jag söker det konkreta, det tydliga, och i brist på partiernas reflektioner om den urholkade välfärden lyssnar jag istället noga igenom partiledarnas Almedals-tal. Här utlovas ansvar och talas allvarsord. Men konkret?
Jo, Ebba Busch presenterar lite siffror. Hon berömmer sig av att ha varit med att ”säkra” 4 miljarder extra till äldreomsorgen och över 2,5 miljarder till kommunerna. Är detta stora välfärdsprestationer? Jo. hon framställer det så. Som jämförelse kan nämnas att de privata välfärdsbolagen (Attendo, bland andra) tillsammans plockade hem 75 miljarder i vinst till sina ägare ur äldreomsorgen 2019. Apropå borgerliga prestationer. (1)
Även Ulf Kristersson vågar sig på att servera siffror, långtidsarbetslösheten kostar 36 miljarder kronor säger han. Ska vi klara Sveriges problem måste vi minska invandringen, fortsätter han och gör gemensam sak med Jimmie Åkesson.
Det är framför allt tre partier – V, S och Mp – som tar upp välfärden, betonar vikten av att återskapa ett starkt samhälle och ta tillbaka de resurser som runnit iväg, bland annat till privata bolag. De borgerliga partiledarna betonar istället akuta problem, exempelvis kriminaliteten. Lösningen på dessa problem är förvånande nog sänkta skatter, alltså minskade resurser att lägga på de gemensamma svårigheterna.
Ebba Busch uttrycker sig mer grovt än sofistikerat. ”Skattefogden” används för ”att piska folk” säger hon och hon varnar väljarna:
– När skattehöjningarna kommer är det inte bankdirektörerna vänstern planerar att steka – det är du som står på menyn.
Skattekvoten i Sverige beräknades 2019 till 42,8 procent. År 2000 var den 48,6 procent. Utvecklingen borde glädja borgerliga politiker, men de uttrycker mest missnöje.
Jimmie Åkesson beskriver ett ”skattetryck i världsklass, pengar som inte satsas framför allt på svenska medborgare, och Ulf Kristersson fyller i med att Socialdemokraternas avsikt är att…
– …den som sparar straffas med högre skatt och den som äger ett hus ska få betala fastighetsskatt. Människor kommer att tvingas lämna sina hem.
I verkligheten har de reala skatteintäkterna minskat sedan år 2000. Och det så kallade skattetrycket, eller mer neutralt skattekvoten, 2019 var drygt sex procentenheter lägre än år 2000. Under samma period har BNP växt 115 procent motsvarande 2736 miljarder, och den offentliga sektorn med endast 89,1 procent motsvarande 1167 miljarder, en skillnad på 1569 miljarder. Av de pengarna svarar den minskade skattekvoten för 338 miljarder.
Skattekvoten i Sverige beräknades 2019 till 42,8 procent. År 2000 var den 48,6 procent. Utvecklingen borde glädja borgerliga politiker, men de uttrycker mest missnöje. Det är som om skatterna inte kan sänkas nog mycket, som om den omfördelning skatterna är till för vore av ondo. Centerpartiet som gärna kallar sig mittparti är i det avseendet extremt: också klimatproblemen kan angripas med lägre skatter enligt Annie Lööf:
– Det finns bara en väg framåt. Vägen dit går genom fler liberala reformer. Som gör det lättare att vara företagare, lättare att bo och leva i hela Sverige, och få behålla mer av sin egen lön. Reformer som visar att det går att sänka skatter och förstärka välfärden samtidigt. Reformer som visar att det går att öka tillväxten och minska utsläppen samtidigt, att det går att öka människors frihet och trygghet samtidigt.
Formuleringen låter ana en närmast religiös övertygelse om marknadsekonomins välsignelse och Nyamko Sabuni spetsar till de borgerliga partiernas budskap ytterligare i en oneliner om vad som måste försvaras, nämligen:
– Idén om att individen alltid är större än staten.
Det är egentligen ett fullständigt horribelt påstående av en politiker som vill forma ett lands gemensamma politik: man kan inte förstå det annat än som en vilja att bryta sönder nationen helt.
Över huvud taget finns det en tendens i den borgerliga delen av oppositionen att svartmåla samhället. Och när problemen målats upp i mörka kulörer serveras den politiska lösningen: mer frihet och resurser till de redan starka och fria och fler begränsningar för de resurssvaga.
Det är ett lättsålt budskap och det vilar på ett beklämmande faktum, detta att problem och besvärligheter alltid framträder i skarp relief medan de svårigheter man lyckats undvika – exempelvis framgångarna i socialt arbete – dväljs i skuggorna. Vi ser inte dem som inte blir nedslagna, rånade och mördade. Statistiken för ungdomar som saknar gymnasiekompetens är siffror som lyfts medan man inte ser de ansträngningar som medverkar till att många unga med låg självkänsla inte blir drogberoende.
Eller ta alla infarkter som kunnat undvikas med förebyggande hälsoarbete. Eller, ta den där tidigare dömde ungdomsbrottslingen som efter frigivning från SIS-anstalten begår ytterligare brott. Är han oförbätterlig? Tja, den fortsatta kriminaliteten syns men kanske har han också fått en hint om att det faktiskt finns alternativ till en kriminell livsstrategi, men ännu inte lyckats omsätta den insikten i ändrat beteende. Kanske har kontakten med vårdare och poliser gjort att han inte misshandlar sina barn senare i livet.
Sådana vinster gör vi hela tiden, men de går inte att värdera i siffror och som politiker är det svårt att föra de goda insatsernas talan samtidigt som mediedramaturgin bygger på skrämsel och våldsamheter. Medierna behöver publik och inkomster: de stillsamma berättelserna om blod som inte spills lockar inte till ökad mediekonsumtion.
En politiker i Almedalen i år – en enda – försökte göra ett sådant perspektivbyte i skildringen av samhället och det var Nooshi Dadgostar:
– Tilltron till marknaden är den nya religionen, sa hon och kopplade ihop välfärdspolitiken med idé-utvecklingen:
– Det starka samhället måste vara centrum för politiken. Välfärdssamhällets uppbyggnad på 30-talet i Sverige var det som hindrade fascismen att slå rot.
Välfärdspolitik kan hindra fascism – är det en rimlig tolkning?
Jag är inte säker på att arbetarrörelsens historiska välfärdsbygge är den främsta förklaringen till att vi i Sverige kunde stärka demokratin samtidigt som de folkligt baserade institutionerna föll samman i flera andra länder. Det finns säkert fler förklaringar än välfärdsarbetet, men detta att fredligt garantera alla ett hyfsat liv var nog betydelsefullt. Och det är troligen betydelsefullt även idag.
Nooshi Dadgostars jämförelse med 30-talet förbiser emellertid en stor och skrämmande skillnad. Nazisterna i Tyskland trummade ihop sina stödtrupper genom att hetsa mot människor som faktiskt var eller kunde bestämmas som mäktiga och rika. Dagens missnöjespolitiker har en annan agenda. Idag hetsar de istället mot människor i utanförskap, flyktingar, arbetslösa: Samhällets svagaste.
Det blir alltmer accepterat att slå på dem som redan ligger. Var ligger ansvaret för det?
***
Fotnot: I en tidigare essä påstods skattekvoten har sjunkit med 298 miljarder sedan år 2000, inte 338 som i denna essä. Det är den högre siffran som gäller. Den tidigare beräkningen innehöll ett slarvfel.
***
Fakta om skattekvoten
Skattekvoten är förhållandet mellan BNP och offentliga utgifter.
Sveriges BNP låg på tionde plats i världen 2020. Skatteparadisen Luxemburg, Schweiz och Irland var i topp. Undantar man dem var Sverige på sjunde plats i världsrankingen, vilket ju inte är så illa.
När det gäller BNP per capita och land hamnar Sverige också på tionde plats i världen 2020. Skatteparadisen på förstaplatserna förstås.
Skattekvoten i Sverige 2019 var 42,8 procent 2019 och 42,6 procent 2020. Dessa siffror bygger på de internationella överenskommelser som anger att de offentliga intäkterna också består av kapitalinkomster, transfereringar samt så kallade tillräknade inkomster/avskrivningar.
***
Not:
(1) 75 miljarder är en ungefärlig beräkning, grundad på de privata företagens egna redovisningar, och motsvarar 5 procents vinstuttag.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
