historia I veckan uppmärksammades 40-årsdagen av kuppförsöket i Madrid 1981. En händelse som påverkar spansk politik än idag, skriver Erik Tängerstad.
Killarna hade lite tråkigt, så Franco gav dem nya, fina revolvrar att leka med. En stund senare hade Juan Carlos råkat skjuta sin lillebror i huvudet. Alfonso de Bourbon, 14 år, avled på fläcken. Den blivande spanske kungen har sedan dess fått leva med det han gjort.
Idag håller marken på att rämna under det spanska kungahuset. Efter sin abdikation befinner sig gamle Juan Carlos i landsflykt undan Spaniens motsvarighet till finansinspektionen. När det stod klart att det spanska kungahusets affärer skulle synas i sömmarna och att det oanade djupet i kungens korrupta affärer skulle komma att lysas upp, så valde monarken sommaren 2014 att passa bollen till sin son, den blivande kungen Felipe VI av Spanien.
Drygt sex år senare rappar en musiker att det är dags att ta fram hötjugorna och jaga ut det kungliga patrasket på torget så att hela gänget kan giljotineras. Pablo Hasél har anklagats för många saker, men subtilitet är inte en av dem. För sina rättframma ärekränkningar och sitt ohöljda hyllande av lynchningar, mord och terrorism har han dömts till 9 månaders fängelse, villkorligt, under förutsättning att han slutar uppamma till mord och våld. Det har han inte gått med på. Därför fängslas han. Och då bryter det ut kravaller överallt i landets större städer. Vad är det som just nu händer i Spanien?
Annat var det för fyrtio år sedan. Då hyllades den ungen kungen Juan Carlos I som dagens hjälte. Detta efter att, som det verkade, han hade avstyrt en statskupp som verkade vara på vippen att utlösa ett nytt spanskt inbördeskrig. Den 23 februari 1981 – för precis 40 år sedan – skulle den första, fredliga och demokratiskt korrekta maktöverföringen från en regering till en annan äga rum i Spanien.
En regeringskris hade lett till att parlamentet lyckats förhandla fram en ny en ny premiärminister och regeringsbildare. Återstod bara för parlamentet att rösta fram den nya regeringsbildaren. Det borde ha varit en smal sak. Det var det inte. In störtar en grupp beväpnade semimilitära poliser från Guardia Civil under ledning av en överste med dragen pistol. I direktsändning meddelar han att de är där för att ta kommandot. Alla ska lägga sig på golvet. När parlamentarikerna inte gör det så skjuter översten i taket. Varpå hans underlydande börjar göra samma sak med sina maskinpistoler. Kameramännen i plenisalen klarar knappt att hålla styr på sina tevekameror. De som runt om i Spanien ser på direktsändningen har svårt att följa händelseförloppet. Vad var det egentligen som höll på att hända? Den frågan ställer man sig fortfarande i Spanien, fyrtio år senare.
Ett par timmar senare, efter att stridsvagnarna rullat fram över Valencias gator, sitter kung Juan Carlos iklädd sin militära överbefälhavaruniform, i direktsändning, och beordrar alla militära styrkor att omedelbart återvända till sina förläggningar, samt att där underkasta sig konstitutionen och det demokratiska styrets principer. Eftersom den spanska militären förutom Gud inte erkänner någon annan auktoritet än monarken, så lyder man. Ordningen är återställd. Demokratin är räddad. Juan Carlos är den store hjälten.
Eller?
Vad var det egentligen som hände?
Den senaste tidens spanska oroligheter, med kravaller i de större spanska städerna, är direktkopplade till händelserna för fyrtio år sedan. Landet präglas av en växande misstro mot den demokratiska konstitutionen från 1978 och det befintliga demokratiska systemet.
Då diktatorn Franco slutligen förklarades död den 20 november 1975 påbörjades en ytterst snabb övergång från diktatur till demokrati. Inom loppet av blott fem-sex år hade Spanien transformerat sig självt från repressiv, totalitär regim till parlamentariskt styrd rättsstat och demokrati. Allt som hänt skulle glömmas bort. Nu skulle man enbart titta framåt. Alla fick amnesti för allt de gjort. Det var dags att glömma och gå vidare. Så har grundackordet i det samtida Spanien låtit i drygt fyrtio år. Men nu har det ackordet klingat ut. Och nu börjar man fråga sig vad det egentligen var som hände då, för fyrtio-femtio år sedan.
Den som vill förstå den senaste tidens oroligheter i Spanien får inte glömma att titta närmare på 40-årsminnet av statskuppen den 23 februari 1981 och allt det som i Spanien helt enkelt kallas 23-F. Inte heller får man glömma att titta närmare på den demokratiska konstitution som landet antog 1978. För om man inte tittar närmare på allt detta så kommer man, menar jag, att missförstå det som nu händer i Spanien.
När Franco dödförklarades hade han antagligen varit död i flera dagar, kanske i någon vecka. Men man behövde tid för att ställa allt i ordning. För vad skulle hända när den gamle diktatorn slutligen kom ut som död? Skulle inbördeskriget återupptas där de slutat våren 1939? Ingen fred och ingen försoning hade inträffat efter trettiotalets brutala inbördeskrig. Istället för fred hade något slags väpnat stillestånd uppstått, ett stillestånd som vidmakthölls genom aktiv och våldsam repression. Skulle det nu bli våldsamt, igen? Dock, ytterst få i Spanien ville se en ny omgång inbördeskrig. Så vad göra?
Efter ett knappt halvsekel har bilden börjat klarna. Det gäller dock att höja blicken för att få bättre översikt. Redan för hundra år sedan, efter första världskriget, stod det klart att det gamla spanska världsimperiet slutgiltigt kraschat och att den kvarvarande ruinen inte gick att regera. Så 1923 inträffade en militärkupp och en diktator – Miguel Primo de Rivera – gjorde sig själv till spansk regeringsbildare. Det gick inte bra.
1930 förklarade diktatorn att hans uppgift var ogenomförbar. Så han släppte allt och åkte utomlands. Efter det befann sig Spanien i ett tillstånd av tilltagande anarki, mitt i den världsomspännande, växande ekonomiska depressionen. Kungen gav upp och monarkin upplöstes.
Ett drygt år senare, i april 1931, utropades den andra spanska republiken. Det gick inte heller bra. Spanien var och förblev oregerligt. Så 1936 utbröt inbördeskrig. Inte heller det gick bra. Det fanns ingen ordning, ingen central strategi på någondera sidan i detta inbördeskrig. Allt utvecklades i riktning mot tilltagande anarki.
Kuppledaren, fascisten och falangisten José Antonio Primo de Rivera (den gamle diktatorns brorson) togs snabbt till fånga av den republikanska regeringen. Han avrättades den 20 november 1936. Alltså, den 20 november! Detta datum hölls närmast heligt i Francos Spanien. Och Franco förklarades död just den dagen. Sedan kom hans kropp att vila sida vid sida med kvarlevorna efter José Antonio Primo de Rivera i ”De fallnas dal” där de två sarkofagerna utgjorde vallfartsort för alla slags spanska fascister och falangister, ända till dess Francos kropp flyttades därifrån för något år sedan. Det är ett oerhört märkligt sammanträffande att både Franco och hans politiske föregångare Primo de Rivera kom att avlida exakt den 20 november. Sådana sammanträffanden bidrar till dagens alltmer högljudda fråga: Vad var det egentligen som hände?
En sak som hände var att den gamla eliten i Francos Spanien insåg att om den försökte klamra sig fast vid den politiska makten så skulle den förlora allt den hade. Grundprincipen i alla hopplösa situationer lyder: if you can’t beat them, join them. Så de gamla antidemokraterna kom över en natt att bli unga demokrater som hyllade rättsstatens principer och det parlamentariska beslutsfattandet. Från och med nu, 1975–78, är Spanien en västerländsk demokrati bland andra.
Naturligtvis var de nya, demokratiska ledarna samma personer som varit gårdagens gamla diktaturkramare – men det är smällar man får ta om man ska undvika samhällsupplösning, anarki och inbördeskrig. Så istället för inbördeskrig blev Spanien en rättsstat och alla var nöjda… bara man inte tittade tillbaka och började prata om det som hänt.
I detta läge, för drygt fyrtio år sedan, började två olika tendenser utvecklas, två tendenser som under senare tid kommit att blomma ut i offentligheten. Den första tendensen kan sägas vara mobiliseringen av dem som inte trodde på den pågående utvecklingen. I första hand handlade det om vänsterintellektuella, studenter och andra som dels misstrodde den snabba övergången till ett parlamentariskt, konstitutionellt styre, dels var besjälade av den anti-fascistiska kampen som fördes runt om i världen i form av befrielserörelser och statsgerillor, typ IRA eller den så kallade Baader-Meinhofligan.
I Baskien förklarade man att landet var koloniserat och att det därför gällde att de koloniserade i denna del av den tredje världen genom E.T.A. skulle resa sig mot förtryckarna och kämpade för sin nationella frihet. En rad statsgerillaorganisationer bildades och började föra krig mot staten, till exempel den marxist-leninistiska och antiimperialistiska gruppen GRAPO. Åren kring decennieskiftet 1980 mördades cirka tio personer i månaden av dessa statsgerillagrupper. Offren var mestadels militärer eller poliser på mellannivå.
När nu Pablo Hasél reservationslöst hyllar GRAPO och deras dåd är det många som får dålig smak i munnen. Om man i dagens Storbritannien på samma sätt skulle hylla IRA eller i Tyskland hylla RAF, så är det säkert många som skulle känna sig en aning illa berörda. Om man förstår detta så börjar man också förstå vad dagens spanska uppståndelse kring Hasél handlar om.
För drygt fyrtio år sedan började den spanska militären känna sig obehaglig till mods. Under ledning av den näst högst rankade militären i Spanien, general Alfonso Armada – en av kung Juan Carlos nära personliga vänner och tillika en veteran från östfronten under andra världskriget, då han slogs på nazisternas sida inom División Azul – utvecklades en plan.
Istället för att militären skulle vara underställd valda, civila politiker, så skulle de valda civila politikerna vara underställda militären. Det skulle i så fall räcka med en enkel korrigering av konstitutionen, så skulle demokratin kunna räddas – genom att den underställdes militär kontroll. Med denna vision för ögonen började en militärkupp planeras.
Men samtidigt var det andra militärer som undrade varför man skulle ha civila politiker över huvud taget – det borde ju räcka med militärer på alla samhällspositioner. Det var tydligen den senare gruppen som aktivt genomförde kuppen den 23 februari, framför näsan på den förra gruppen. Detta ledde till en konflikt inte bara mellan militären och civilsamhället, utan också inom militären. Mot den bakgrunden börjar man nu titta på kung Juan Carlos roll i statskuppen 1981. Det är också med detta som bakgrund man bör se den våg av våldsam polisbrutalitet, med mer eller mindre informellt sanktionerad och rutinmässigt utförd tortyr i häkten och fängelser ända in i början av 2000-talet.
Det är utifrån detta man bör se dagens spanska upplopp och dess våldsamma angrepp på polis, militär och kungahus. Plötsligt kommer decennier, för att inte säga århundrade, av nedtystade och obehandlade oförrätter i dagen. Och de exploderar i form av gatukravaller.
En andra tendens som började utvecklas för cirka fyrtio år sedan var att den gamla eliten i Francos Spanien sålde sin politiska makt för pengar. Och de fick bra betalt i form av kickbacks.
Korruptionen är inte någon sidoeffekt av den spanska konstitutionen och demokratin, utan tvärt om utgör korruptionen den grundlösa grund på vilken den moderna spanska staten har byggts sedan sent 1970-tal och framåt.
Redan från första stund var korruptionen integrerad i det spanska demokratiska systemet som sådant. Fram till början av 2000-talet fanns inte en enda offentlig upphandling i Spanien som inte var korrupt. Men det handlade inte om enskilda frifräsare som skodde sig på systemet. Tvärtom var den organiserade korruptionen själva systemet som sådant.
Alla pengar som smorde systemet bokfördes noga i hemliga kassaböcker för att sedan delades ut månadsvis till dem som ansågs vara berättigade. Alltsammans var i Spanien en offentlig hemlighet, som majoriteten ogillade men ändå motvilligt accepterade. Åtminstone fram till den stora finanskrisen som utbröt 2008.
I maj 2011 hade man i Spanien fått nog. I Katalonien kom man den 11 september – den katalanska nationaldagen – 2012 att demonstrera för självständighet. Den dagen gick miljontals människor ut i Barcelona och krävde att Katalonien skulle skiljas från Spanien. Samtidigt skakades det spanska politiska livet i Spanien av en växande skandal som började rullas upp.
Ta till exempel Rodrigo Rato, en ledande person inom det post-frankistiska högerpartiet Partido Popular (PP). Mellan 1996 och 2004 var han Spaniens finansminister och vice premiärminister i den PP:s regering som leddes av premiärminister José María Aznar.
Mellan 2004 och 2007 var Rato chef för Internationella valutafonden (IMF). Sedan blev han spansk bankdirektör, samtidigt som han satt kvar i PP:s partiledning. År 2010 utsågs Rato till chef för den nya spanska storbanken Bankia som redan från början var insolvent. Tanken var att Bankia skulle räddas av en statlig garanti utställd av Mariano Rajoys PP-regering, vilken hade tillträtt 2011. Bankdirektören Rato skulle låna pengar av spanska staten genom förmedling av politikern Rato (han skulle alltså låna ut de spanska skattebetalarnas pengar till sig själv).
Då sa EU nej!
Så där får man inte göra.
Det spanska politiska etablissemanget i hamnade i chock, för ”så där har vi ju alltid gjort”.
Men de EU-utbildade spanska domarna och skattejuristerna jublade.
Med EU som hävstång skulle det äntligen gå att sätta dit de korrupta politikerna.
Rato avgick som bankdirektör 2012 och ställdes inför rätta. Den 23 februari 2017 (på dagen 36 år efter den misslyckade statskuppen) dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse för korruption. Just nu avtjänar Rato sitt fängelsestraff.
Det är dock inte bara Rato som sitter i fängelse. Praktiskt taget hela den tidigare Aznar-regeringen är antingen dömd till fängelse eller står under åtal. De enda som kommit undan är de som hunnit avlida. Och så då, ännu så länge, de tidigare premiärministrarna Aznar och Rajoy.
I Spanien kom 2010-talet att bli till ett enda politiskt kaos i vilket den ena regeringskrisen avlöst den andra. Parlamentsvalen höll ett tag på att bli årligen återkommande. I detta kaos kollapsade det två-partisystem som i praktiken rått alltsedan sjösättandet av den spanska konstitutionen 1978. Samtidigt sjönk PP allt djupare ned i den grundlösa grund på vilken det själv byggt sitt demokratiska system baserat på mutor och kickbacks.
Det namn man bör lägga på minnet är Luis Bárcenas. Han var en påläggskalv inom PP och från 1990-talet och framåt blev han allt tydligare partiets dominerande kassör. I början av 2013 släppte tidningen El País ”Bárcenas papper”, det vill säga en hemlig kassabok som noggrant dokumenterade hur han tog in och delade ut mutpengar till alla ledande personer inom PP, även till dem som satt i regeringsställning. Sedan var stenen i rullning. Från PP hördes ett samfällt: ”Nämen, det var det värsta! Det hade vi ingen aning om. Vilken skurk han är, den där Báracenas! Klart han hör hemma i fängelse.”
Då blev Bárcenas arg!
Från häktet började han skyffla ut bokföring och annat material som band hela PP till en omfattande och fortfarande växande korruptionsskandal. I den korruptionsskandalen ingår det spanska kungahuset och praktiskt taget hela den gamla spanska eliten, med rötter tillbaka i Francos diktatur.
Våren 2018 dömdes Bárcenas till 33 år i fängelse för penningtvätt med mera. Hans fru dömdes till 15 år i fängelse. Och ytterligare ett trettiotal personer i och kring de olika PP-regeringarna dömdes till mångåriga fängelsestraff.
Då Rajoys sittande PP-regering under mitten av 2010-talet kände att det började bli varmt i baken drev man genom regeringsdekret igenom en lag 2014. Enligt den lagen fick ingen i Spanien skymfa kungahuset, regeringen eller andra centrala demokratiska institutioner. Alltså att offentligt uttala sig mot kungahuset blev åtalbart. Denna lag kom snabbt att kallas ”Munkavlelagen” eller la Ley Mordaza. Det handlade om en lag som på öppet gick emot yttrandefrihetens grundprinciper. Skandal!– kan man tycka. Och det var det också många som tyckte 2014–15. Detta var en politisk lag som syftade till att försvara det politiska system som krafterna bakom PP byggt upp under sent 1970- och tidigt 1980-tal. Plötsligt var PP inte bara ekonomiskt konkursmässigt, utan även politiskt och moraliskt.
Denna ”Munkavlelag” var så skandalös att ingen utanför PP ville ta i den. Ingen åklagare åtalade enligt lagen, ingen domare dömde enligt den, ingen polis ingrep enligt den. Lagen sågs som en pinsamt politisk spasm som slängts ut från den sittande PP-regeringen i ett försök att mobilisera sina flyende väljare och hålla samman ett parti som befann sig i fritt fall.
Det är här Pablo Hasél dyker upp i sammanhanget. Hasél hade förstått att man kan mobilisera ungdomar genom musik, alltså använde han rapp som instrument (han är i grund och botten en politisk spelare, snarare än en musiker) för att politisera och mobilisera sin publik av spanska tonåringar.
Genom att skriva och framföra så våldsamma, terrorhyllande och allmänt provocerande texter som möjligt försökte Hasél testa gränserna för ”Munkavlelagen”. Han specialiserade sig på angrepp på kungahuset och skrev utförligt om hur personerna inom monarkin skulle mördas och lemlästas.
Våren 2018, medan Rajoys PP ännu satt i regeringsställning, dömdes Hasél, villkorligt, till fängelse för texter som hyllar terrorist- och statsgerillagruppen GRAPO, samt för direkta hot riktade mot medlemmar av kungahuset. Efter domen har Hasél fortsatt i samma stil. Därför har han nu beordrats att inställa sig för att avtjäna sitt fängelsestraff. Det är inte politikerna som ligger bakom detta beslut, utan domstolen. Därav bakgrunden till den senaste tidens upplopp. Mot ”Munkavlegagen” – som den sittande koalitionsregeringen bestående av socialdemokrater (PSOE) och vänsterpartister (Unidas Podemos) ännu inte avskaffat – reses alltmer högljudda krav på yttrandefrihet.
Här kan det vara värt att nämna paret Bárcenas son Guillermo, mer känd som Willy Bárcenas. Han är sångare och frontman i bandet Taburete, ett band som bildades 2014 och som nått vissa framgångar i Spanien. Willy Bárcenas har öppet gått ut och kritiserat fängelsedomen mot Hasél, samt helhjärtat stött principen om yttrandefrihet. Han, liksom många barn till ledande PP-företrädare, tycks nu vända sig mot sin föräldrageneration och backa upp rättsstatens principer.
Samtidigt går en radikal politiker som Íñigo Errejón, medgrundare av partiet Podemos, ut och kallar Hasél för en pajas som skriver vedervärdigheter, men alltså en medborgare som har rätt att agera pajas och skriva vedervärdigheter. Errejóns position verkar delas av de flesta i dagens Spanien: Pablo Hasél, både personen och hans arbete bör fördömas på moraliska grunder, inte på juridiska.
Gränsen mellan det anständiga och det rättssäkra kan verka hårfin, men det är kring den gränsen man bör se upploppen i Spanien och framför allt de samtida spanska reaktionerna på dessa upplopp. Den underliggande frågan här rör innebörden av demokrati, samt yttrandefrihetens grunder och gränser. Det är en fråga som rör oss alla. Men man bör inte vara för snabb att besvara den.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
