ledare Förra veckan publicerade SVT en kartläggning om hur segregationen ser ut i den svenska skolan. Ingen häpnade väl över resultatet, som dels visade att segregationen ökar men också att den är ojämnt fördelad.

I en och samma kommun, som till exempel Karlskrona eller Linköping, kan en skola ha över 90 procent elever med utländsk bakgrund, medan andra har fyra-fem procent elever med utländsk bakgrund. I Borlänge finns skolor med 80 procent elever med utländsk bakgrund att jämföra med andra som ligger på 10 procent. Och så vidare och så vidare, runt om i landet.

Det fria skolvalet och närhetsprincipen (läs boendesegregationen) är delförklaringar till segregationen, som är problematisk, tycker Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson, på grund av den ökande koncentrationen av elever utifrån social och etnisk bakgrund, men också eftersom skillnaderna ökar när det gäller skolresultaten.

Det är inte bara han som tycker det. 61 procent av eleverna med föräldrar som är första generationens invandrare misslyckas med sina studier, vilket är betydligt fler än i de flesta andra länder. Detta enligt OECD som i en ny rapport föreslår en rad åtgärder för att komma åt segregationen, som de till viss del kopplar till den stora andelen nyanlända elever de senaste åren.

Det är åtgärder som delvis redan diskuterats av svenska politiker och skoldebattörer, men som kanske får större tyngd när de även kommer från OECD. Nivån på lärarkåren, liksom deras löner, måste höjas och incitamenten för att ta jobb i skolor med  problem måste bli bättre. Lärare som arbetar på skolor med de svåraste förutsättningarna ska ha förkortad undervisningstid, mer planeringstid och mer utrymme för kollegialt samarbete och föräldrakontakt.

För ett inkluderande demokratiskt samhälle måste detta mönster brytas. 

Ragnar Sjölander, distriktsordförande för Läraranas riksförbund i Stockholms stad, konstaterar att segregationen visserligen beror på hur människor bor, ”men däremot är det oacceptabelt att man går i en skola där man aldrig möter elever med en annan bakgrund, för det innebär ju att elever växer upp i parallellsamhällen”.

Det här tål att upprepas om och om igen. Elever, barn, ungdomar och blivande vuxna växer upp i områden och går i skolan där de bara möter andra från samma bakgrund eller avsaknad av svensk bakgrund. För ett inkluderande demokratiskt samhälle måste detta mönster brytas. Hur påverkas elevernas framtidsutsikter på till exempel Bredängsskolan i Stockholm där nästan samtliga elever läser svenska som andraspråk?

Att kunna visa upp goda kunskapsresultat och hög behörighetsgrad till gymnasiet är naturligtvis utmärkt och de skolor som trots sin övervikt av elever med utländsk bakgrund har en hög nivå på sin utbildning ska ha en eloge för sitt hårda och professionella arbete. Men det är lätt att i glädjen över den fina statistiken glömma vad det gör med individen och hela samhället när människor från olika socioekonomiska bakgrunder och olika kulturer aldrig möts. För att tackla detta har man i Stockholm, där några av landets mest segregerade skolor finns, nu bestämt sig för att vid nybyggnationer placera skolor så de får ett blandat upptagningsområde. Det är utmärkt och det är mer av denna typ av proaktiva åtgärder som behöver sättas in.

Låt 2019 bli det år då vi inte längre ödslar tid på att debattera om skolsegregationen och om det fria skolvalet har negativa effekter eller inte på våra barns och ungas liv. Det är inte en fråga om att ha en åsikt här. Det är fakta att vi skapat ett system som redan från förskolan börjar sortera människor i vi och dem, lyckade och misslyckade, inkluderade och utstötta. Det måste ändras.