feministdebattor_D

Verklig rättvisa börjar med att politiken tar de mest utsatta som sin utgångspunkt – så blir inte fallet med individualiserad föräldraförsäkring, skriver en rad feministiska debattörer.

Vi har ifrågasatt nyttan med att individualisera föräldraförsäkringen. För oss är invändningarna självklara. Det är många mammor som kommer att drabbas hårt ekonomiskt om reformen genomförs. Och just de mammor som drabbas, är de som redan har det sämst.

Feminism är mycket mer komplext än vad som brukar kunna uttryckas i valrörelser där parollerna ska vara korta och slagkraftiga. Det är svårt att på det korta kärnfulla sätt som tycks krävas under en valrörelse, förklara varför det att dela lika har så lite med rättvisa att göra, om de som ska dela består av två grupper av vilka en är underordnad den andra.

Men som en tankelek skulle man kunna titta på förslaget utifrån två grundläggande frågor:
1.    Gör en reform av den här typen någon nytta?
2.    Är det klarlagt att ingen kommer att fara illa av reformen?

Båda frågorna måste besvaras med ett JA för att reformen ska genomföras. Det vill säga, JA, reformen måste bidra till att situationen förbättras. Och JA, det är klarlagt att ingen kommer till skada om reformen genomförs.

Om man skulle misstänka att bara en av dessa frågor inte kan besvaras på ett tillfredsställande sätt, bör man inte genomföra reformen. Det finns nämligen ingen anledning att 1: genomföra en reform som inte är till någon nytta. Även om ingen far illa. Man bör inte heller 2: genomföra en reform som kanske är till någon sorts nytta, om det samtidigt finns folk som sig själva oförskyllt far illa.

Förslaget brister i rationalitet på ett fundamentalt sätt: Om lagförslaget går igenom, kommer det inte att bli någon skillnad för de flesta av förespråkarna, det vill säga medelklassen. Det är ju medelklassen som redan delar mest lika när det gäller föräldradagar.

Den andra gruppen, de som just nu inte delar på föräldradagarna, är heller oftast inte anhängare till förslaget. Det innebär i praktiken att de som röstar i den första gruppen, medelklassen får man förmoda, i många fall röstar för att alla andra ska göra något i en sorts ”för ert eget bästa”-anda.

Så blir det eftersom lagförslaget inte påverkar dem själva, men de vill att det ska påverka andra, annars skulle de inte rösta på det sättet. Det är inte heller tvingande för någon att sätta sig in i hur lagförslaget påverkar dem vars situation man röstar om.

Oavsett om anhängarna till lagförslaget är en majoritet eller en minoritet, finns det i förslaget en ansats till vad som kallas majoritetsförtryck. Risken för majoritetsförtryck är ett problem för varje demokrati. Om man i en demokrati bara förlitar sig på vad majoriteten anser när man tar beslut, utan att samtidigt införa skyddslagar, eller undantag för utsatta grupper, är demokratin ingen bra demokrati.

En grupp (majoriteten) röstar för ett förslag som gynnar dem, eller inte påverkar dem alls, samtidigt som det allvarligt missgynnar en minoritet som har röstat mot samma förslag och ”förlorat”. Trots att alla har lika rösträtt, kan alltså majoriteten rösta för ett förslag som förtrycker en annan, mindre grupp och beslutet får ett mått av demokratisk giltighet.

Problemet med majoritetsförtryck brukar lösas genom att man inför speciella lagar och undantag för grupper som blir diskriminerade, till exempel urbefolkningar, etniska eller religiösa grupper. Men när det gäller den ganska brokiga skaran kvinnor i prekära situationer som av olika skäl inte kan dela på föräldraförsäkringen, och som i det här fallet kommer att drabbas, är det svårt att införa den sortens undantag. För hur skulle det se ut?

En kvinna som ofrivilligt är hemma med barnet utan pengar, för att mannen väljer att gå och jobba ändå (ett fullt tänkbart scenario med tanke på hur många av pappornas föräldradagar som fryser inne redan nu), kan hon be att få bli ett undantag?

Kan den ensamma mamma som har gemensam vårdnad med barnets far, en far som inte är intresserad av att för den skull ta det gemensamma ansvaret (vilket inte är tvunget), bli ett undantag? Eller den mamma som har gemensam vårdnad men inte bor ihop med barnets far, som faktiskt ÄR ansvarstagande, men av de många praktiska skäl som den situationen innebär, ändå inte kan dela. Kan hon få bli ett undantag?

Eller den mamma som går hemma på grund av arbetslöshet eller sjukskrivning, och tar huvudansvaret för barnet, fast pappan också är hemma med föräldraförsäkring. Eller den mamman som tar huvudansvaret för barnet året runt, fast pappan tar ut sina dagar under semestern och julen. Kan alla de be om att få bli undantag?

Om de kan det, vilket de i rimlighetens namn borde kunna, eftersom de har hamnat i en situation de inte själva råder över (bortsett från att ha skaffat barn över huvud taget), då kommer lagförslaget att få väldigt liten effekt.

Man kan ta det från det andra hållet också: Om dessa kvinnor nekas rätten att få bli undantag i de här situationerna, då kommer de utan tvivel till skada. Då förlorar de pengar som tidigare har gett dem ett livsutrymme, om än inte stort. De hamnar i beroendeställning, får svårare att lämna sin man, och blir i värsta fall, utsatta för en maktkamp som de inte kan vinna.

Förespråkarna brukar framhålla resultaten från försöket med tredelad föräldraförsäkring på Island, som mycket lyckade, eftersom uttaget har ökat (fast endast med 17 procent, vilket förespråkarna håller tyst om). Men ett giltigt mått på om reformen har lyckats eller inte, är inte bara, eller ens mest, om männens uttag har ökat, utan i stället på vilket sätt det har ökat. Men också detta är mindre viktigt, för det som det egentligen handlar om, är hur situationen har förbättrats för kvinnorna.

Det handlar om att hitta mått för kvinnors ekonomi, för kvinnors grad av utsatthet och beroende, och även för kvinnors psykiska hälsa. Med allt detta sammantaget, kan man fråga sig om förslaget om en individualiserad föräldraförsäkring verkligen är en jämställdhetsreform som gynnar kvinnor. Svaret är nog ganska givet.

Men hur ska man göra då?

Det som har visat sig fungera i de flesta fall när det gäller att göra förbättringar för missgynnade, är att göra dem oberoende. Det var faktiskt därför föräldraförsäkringen infördes från början, för att kvinnor skulle slippa be sina män om pengar. Några förbättringar har både Fi och V nu lovat och det är bra. De har lovat att höja själva golvet i föräldraförsäkringen. Trots att det bara gäller 300 kronor om dagen är det ett steg i rätt riktning.

Men vi menar också att man bör införa en regel om att den person (oavsett kön), som tar hand om ett litet barn, blir den som får pengarna. För så är fallet inte alltid i dag. Detta stora problem för många utsatta kvinnor med den nuvarande föräldraförsäkringen har Fi inte ens nämnt. Och det är häpnadsväckande.

För verklig rättvisa börjar med att politiken tar de mest utsatta som sin utgångspunkt, de som är mest förtryckta ska vinna mest på politiska reformer och beslut. Och det gäller oavsett hur socialistisk eller feministisk man kallar sig.

Karin Brygger
Jenny Wenzer Dahlgren

Ann-Marie Ljungberg
Kajsa Widegren