Susanna Hedenborg
Susanna Hedenborg

GÄSTKRÖNIKA De stora skillnaderna i ersättning till mans- och kvinnoidrotten handlar om att idrottsvärlden inte ser »rättvisa«  som lika lön för lika arbete. Men argumentationen missar viktiga feministiska poänger, skriver Susanna Hedenborg professor i Idrottsvetenskap vid Malmö universitet.

»Det danska damlandslaget strejkar…« … »Hela damlaget i Luleå Hockey/MSSK tjänar tillsammans mindre än vad den genomsnittliga lönen för en herrspelare i SHL är…« … »…inom de 7 idrotter vi undersökt, (är) männens genomsnittliga inkomst 72 gånger så hög som kvinnornas…«

Under senare tid har rubriker som dessa mött oss i media.

Vad är det som händer – har kvinnliga idrottare sämre ekonomiska förutsättningar än tidigare?

Nja, så är det inte riktigt. Krav på kvinnors ekonomiska jämställdhet har varit på tapeten åtminstone sedan slutet av 1800-talet, men då handlade det om andra samhällssektorer. Männens löner var långt högre än kvinnornas eftersom män ansågs ha försörjningsansvar – oavsett om de hade det eller inte.

Inte förrän 1960 drev LO igenom att de så kallade kvinnolönerna skulle avskaffas. Idag är vi vana vid att tala om »lika lön för lika arbete« – även om vi haft svårt att komma fram till vad som ska ses som »lika arbete«.

Löneskillnader mellan män och kvinnor har minskat under de senaste tio åren, men fortfarande är kvinnors månadslöner lägre än männens.

Hur förklarar vi forskare de här skillnaderna?

Det är inte så enkelt att en bättre idrottsprestation ger mer pengar – i så fall skulle curlingspelarna vara rika. Att män tjänar mer än kvinnor gäller inte alla idrotter. Ibland tjänar kvinnor mer, men det gäller inte de stora rika idrotterna som fotboll och ishockey.

Genom att ställa frågor till förbund och SOK visar Anna Maria Hellborg i en kommande avhandling att de aktörer som bestämmer om ersättningar och löner hänvisar till rättvisa.

Men i de här sammanhangen handlar inte rättvisa om »lika lön för lika arbete« ­– hittills har inte detta varit aktuellt.

Kanske ska en »riktig man« spela fotboll eller ishockey? En »riktig kvinna« ska kanske utöva konståkning eller gymnastik?

Inte heller handlar rättvisan om att män har högre utgifter och att de därför skulle behöva högre ersättning eller att det saknas män som är villiga att utföra det här arbetet. Istället bottnar rättvisetanken i att mäns idrottande genererar större inkomster till föreningarna.

Det anses helt enkelt rättvist att damer och herrar får olika ersättning, eftersom förbund och föreningar tjänar mer på herridrottarna genom publikintäkter och sponsorintäkter.

Resonemangen utgår från att idrottsupplevelsen är en vara/tjänst, som säljs på en marknad och att ersättning till några av de inblandade är kopplad till varans/tjänstens pris.

Samtidigt glömmer man något som feministiska ekonomer pekat på sedan länge – att pris, utbud och efterfrågan styrs av våra föreställningar om det manliga och det kvinnliga samt de maktstrukturer som utgår från dessa föreställningar.

Forskare talar om genusordningen eller genussystem där det manliga och det kvinnliga skiljs åt och där det manliga är norm.

Översatt till idrotten så betyder det att en idrott som förknippas med manlighet inte samtidigt står för det vi tänker oss som kvinnligt – och att den idrott som förknippas med manlighet är mer värd än en idrott som anses vara kvinnlig.

I två idrotter är skillnaderna särskilt stora i Sverige: fotboll och ishockey. Även om många flickor och kvinnor spelar fotboll (det är den största idrotten på flicksidan) och (om än färre än fotboll) hockey, så är dessa sporter starkt förknippade med det vi anser vara manligt – kanske är det så att en »riktig man« ska spela fotboll eller ishockey?

En »riktig kvinna« däremot ska göra andra saker – kanske utöva konståkning eller gymnastik? När systemet ifrågasätts så blir det bråkigt.

Under de olympiska spelen brukar kvinnliga idrottare få mer uppmärksamhet än annars – i alla fall om de vinner medaljer.

Under OS har vi en tendens att glömma de olika förutsättningar som män och kvinnor inom olika idrotter har

.

Det är till och med så att kvinnor som gör saker som är förknippade med manlighet kan få sin kvinnlighet ifrågasatt.

Nu börjar OS. Under de olympiska spelen brukar kvinnliga idrottare få mer uppmärksamhet än annars – i alla fall om de vinner medaljer.

Då har vi en tendens att glömma de olika förutsättningar som män och kvinnor inom olika idrotter har. Det är därför extra viktigt att uppmärksamma dem nu. Idrotten och konflikter om det manliga och det kvinnliga kan spränga gränser. Låt oss därför hoppas att de rubriker som inledde denna krönika är tecken på det.

Kanske är det norska herrlandslagets ställningstagande ett annat tecken på en förändring. Från och med 2018 kommer nämligen det norska damlandslaget att ha lika bra betalt som herrarna under landslagssamlingar – detta sedan herrlandslaget avstått en del av sin pott: lika lön för lika arbete!

Men det här gäller landslagsnivån – den riktiga förändringen kommer först när föreningar agerar på samma sätt!

Susanna Hedenborg är professor i Idrottsvetenskap vid Malmö universitet