”Lundin family of companies, how may I direct your call?”

När oljebolagen krävde beskydd från den etiopiska militären så intensifierades våldet och dödandet i Ogadenprovinsen, skriver Swedwatch i en ny rapport. Läs om den smutsiga verksamheten som de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson var där för att granska.

Den 24 april 2007 attackerade Ogadens Nationella Befrielsefront (ONLF) ett kinesiskt oljefält utanför Abole i den etiopiska Ogadenöknen. Det var ett blodbad. 74 obeväpnade människor dödades, i många fall i rena avrättningar. De flesta var kristna etiopier från norr, daglönare från de etniska majoritetsgrupperna Amhare och Tigre. Andra var kinesiska oljearbetare från företaget Zhoungyan Petroleum Exploration Bureau (ZPEB).

Den blodiga aprildagen markerar början på en upptrappning av den lågintensiva konflikten mellan den etiopiska regeringen och den separatistiska gerillan som pågått sedan 1980-talet i Ogadenprovinsen. Den markerar också början på de internationella oljebolagens inblandning i konflikten – en inblandning som bäst kan beskrivas som bensin på en redan pyrande brasa.

Oljebolagen intensifierade konflikten
Händelsen skildras i en uppdaterad och översatt version av det prisbelönta reportaget ”An Ugly Exploration” från september 2010 av journalisten Jonathan Ewing som nu återpublicerats av Swedwatch. Ewing är numera anställd som researcher på Swedwatch.

Ewings övergripande slutsats är att olje- och gasbolagens, bland annat Lundin Petroleum, närvaro har bidragit till att intensifiera konflikten. Ewing har intervjuat vittnen i flyktinglägren på kenyanska sidan om gränsen, pratat med etiopiska regeringsrepresentanter i Addis Abeba och intervjuat FN-anställda och riskanalytiker. Men han var aldrig inne i Ogadenprovinsen.

De nu fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson försökte göra vad Jonathan Ewing inte gjorde. Och de har hittills fått betala ett högt pris. Mycket har sagts och skrivits sedan dess. Men debatten har också lidit av en påtaglig brist på fakta kring oroligheterna i Ogaden. Ewings reportage är i det här sammanhanget en av de få initierade skildringarna av konflikten.

Kampen om oljepengarna
Ewing skriver att Ogaden är den mest fattiga och underutvecklade delen av Etiopien. Här bor framförallt somalisktalande människor – en etnisk förlängning av det laglösa landet i öster. De är muslimer till skillnad från den kristna etiopiska majoriteten. Denna motsättning är av betydelse, men kan inte ensamt förklara det uppblossade våldet. Enligt Ewing handlar konflikten främst om de stora olje- och gasfyndigheterna som hittats djupt nere under den karga jorden.

När det kinesiska bolaget ZPEB började utvinna fyndigheterna år 2006 anställdes bara kristna etiopier från norr. Snart inleddes också omfattande tömningar av närliggande byar för att ge plats åt vägar och seismiska prover. I förbittringen bland befolkningen fann den separatistiska gerillan ONLF en perfekt mylla till nya rekryter.

ONLF ansåg att vinsterna från oljeutvinningen enbart gick till mer vapen och större förtryck från den etiopiska militären. Den blodiga aprildagen år 2007 slog ONLF tillbaka. Attacken skedde i ett känsligt läge för regeringen. Etiopien hade precis börjat locka till sig utländska investeringar. Regeringen kände sig förödmjukad och oljebolagen krävde säkerhet för fortsatt verksamhet. Regeringen ställde upp och inom några få veckor inleddes en massiv motoffensiv som pågår än i dag.

Civilbefolkningen hamnar i kläm
I konflikten har brott mot mänskliga rättigheter rapporterats från båda sidor. Många flyktingar vittnar om hur de hamnat i kläm mellan gerillan på den ena sidan och militären, samt den regeringsstyrda milisen, på den andra. År 2009 rapporterade FN:s flyktingorgan UNHCR att cirka 500 civila ogander i månaden anlände till det kenyanska flyktinglägret Dadaab. I dag bor 440 000 människor i flyktinglägret. Många ogander har också flytt till Somaliland.

Samtidigt fortsatte oljebolagen sin exploatering. Sedan 2008 har mer än 40 byar ödelagts och befolkningen har tvångsförflyttats, skriver Ewing. Situationen för den redan utsatta civilbefolkningen har också förvärrats av att den etiopiska staten år 2007 införde ett handelsembargo samt restriktioner kring förflyttningar i provinsen – vilket bland annat förlamade de internationella hjälporganisationernas verksamhet bland en befolkning som redan levde på svältgränsen.

Bolagen valde att blunda
Flera bolag – bland annat Petronas, Lundin Petroleum, Africa Oil, Dubai-baserade Ethiopian Exploration and Production och Black Marlin Energy – har valt att verka i regionen trots att de rimligtvis måste ha känt till att deras närvaro skulle spä på konflikten. Bolagen har också krävt och accepterat beskydd från den etiopiska militären som kränker de mänskliga rättigheterna. I jakten på olja och gas har oljebolagen placerat sig i centrum för en långdragen konflikt mellan separatisterna och den etiopiska regeringen.

Enligt Swedwatch och Jonathan Ewing spädde oljebolagen på konflikten genom att acceptera beskydd från den etiopiska militären. Genom att begära starkare beskydd kan bolagen även gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten.
– Det kan vara allvarligt. Om bolag ingår säkerhetsavtal med en regering vars säkerhetsstyrkor begår brott mot de mänskliga rättigheterna när de utför sina säkerhetstjänster, innebär det att bolagen kan hållas ansvariga, säger Seema Joshi, numera chef för Amnesty Internationals avdelning för företag och mänskliga rättigheter i rapporten.

Enligt Swedwatch och Ewing borde oljebolagen ha gjort en utförlig offentlig riskanalys som borde gjorts tillgänglig för aktieägare. Men inget av bolagen nämner ONLF:s attack år 2007 i sina årliga rapporter. Varken svenska Lundin Petroleum, kanadensiska Africa Oil, som ingår i Lundingruppen, eller malaysiska Petronas skrev att ONLF är fientligt inställt till oljeexploatering. Inte heller nämndes den etiopiska regeringens påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna. Trots upprepade förfrågningar har oljebolagen valt att inte kommentera detaljerna kring sin inblandning i Etiopien offentligt, skriver Swedwatch och Ewing.

Starka band mellan Africa Oil och Lundingruppen
När det gäller Lundin Petroleum, så skriver Swedwatch och Ewing, att bolaget sannolikt övervägde riskerna för en rättslig process och vägde de riskerna mot möjligheterna. Slutligen valde bolaget strategin att minimera de egna varumärkesriskerna genom att år 2009 sälja koncessionerna till ett närbesläktat företag, Africa Oil Corp.

Swedwatch och Ewing ger en detaljerad bild av kopplingarna mellan Lundingruppen och Africa Oil:

”En av Africa Oils största ägare var Ellegrove Capital Ltd., ett privat bolag ägt av Adolf H. Lundins dödsbo. Adolf H. Lundin, Lundingruppens grundare. Lundin Petroleum lånade Africa Oil pengar, som sedan betalade tillbaka 20 miljoner dollar till Lundin Petroleum för licensen att prospektera i området. Genom att ha Africa Oil som sköld har Lundingruppen till stor del behållit kontrollen över och sina intressen i regionen, men raderat sitt namn.”

”Lundin Petroleums försök att släta över länken mellan de två företagen är artificiell. För även om Lundin Petroleum och Africa Oil är separata bolag, hör de till Lundingruppen. När man ringer till Africa Oils huvudkontor i Vancouver, Kanada, svarar telefonisten:
– Lundin family of companies, how may I direct your call?”

Fotnot: Reportaget som är underlaget till rapporten från Swedwatch är skrivet av Jonathan Ewing och publicerades i World Policy Journal i december 2010, med stöd av The Investigative Fund of The Nation Institute. Artikeln nominerades till Madeline Dane Ross Award för ”best international reporting in the print medium showing a concern for the human condition”.