Bild: Kent Werne

För fyra år sedan fick Linda Haluska nog av de dåliga arbetsvillkoren på Walmart och bestämde sig för att göra något åt saken. Det var som att försöka rubba ett berg med en spade.

För fyra år sedan fick Linda Haluska nog av de dåliga arbetsvillkoren på Walmart och bestämde sig för att göra något åt saken. Inte genom att säga upp sig, utan genom att gå den fackliga vägen. Vilket, visade det sig, var som att försöka rubba ett berg med en spade.

– Jag tog kontakt med facket, United Food and Commercial Workers och pratade med arbetskamraterna om att vi borde organisera oss. Först var många positiva, för det är en facklig bygd, de har föräldrar och släktingar som jobbat inom stålindustrin och som varit med i facket. Och jag vet ju vad det gav min pappa, så varför skulle inte också vi kunna organisera oss?

Ja, varför inte?

Det vore i så fall något unikt. Inte en enda av Walmarts 1,4 miljoner anställda i USA arbetar under kollektivavtal, inte i ett enda varuhus har facket lyckats etablera sig. Och det beror inte på ett generellt ointresse bland de anställda, utan på ett systematiskt motstånd.

2007 skrev Human Rights Watch en 210-sidig rapport om Walmarts brott mot fackliga rättigheter, och konstaterade att företaget ”sticker ut genom omfattningen och aggressiviteten i sin antifackliga apparat och aktivitet”. Man ger en rad exempel.

De anställda får oftast se en antifacklig film första dagen på jobbet, och i ”Managers’ Toolbox”, en guide som alla chefer får, finns en rad riktlinjer för ”hur man förblir fackföreningsfri om och när fackets organisatörer utser din butik till sitt nästa mål”. När en arbetare visar profackliga tendenser måste chefen omedelbart ringa till Walmarts ”union hotline”, och för det mesta flygs då företagets ”Labor Relations Team” in – en insatsstyrka med uppdraget att slå ner alla organiseringsförsök.

– Det var helt sjukt, säger Linda. Cheferna pratade med alla och sa att facket skulle förstöra allt, att folk skulle bli arbetslösa. Vi tvingades titta på filmer med antifacklig propaganda, och huvudkontoret i Bentonville skickade in ett team. De spionerade på mig och tog in mig på förhör; frågade om mina kopplingar till facket, om jag var med, om jag delat ut flygblad.

”Walmarts frenetiska, oförsonliga kamp mot fackföreningar skapar ett arbetsklimat präglat av fruktan i deras butiker i USA”, skriver Human Rights Watch. Och inte bara på grund av skrämseltaktik. Walmart har avskedat fackligt intresserade arbetare på löpande band de senaste åren. Ändå utmanar folk ödet då och då, med risk för att bli trakasserade och kickade.

Linda blev inte rädd, snarare mer enveten. Men företaget lyckades dämpa entusiasmen bland de anställda, och varken facket UFCW eller Linda hade mycket att sätta emot. Fackliga organisatörer är nämligen portade från alla butiker, till och med från parkeringsplatsen, och de får inte ut adresslistor på anställda – vilket gör det oerhört svårt att kontakta folk.

– Cheferna kan ösa ut propaganda, men vi får inte ens nämna ordet ”union”, inte ens sätta upp information på anslagstavlan.

Walmart har brutit mot lagen upprepade gånger, men det anmärkningsvärda är att många metoder faktiskt är lagliga i USA. Skyddet för organisering är svagt jämfört med i Sverige. Vilket har sin historiska förklaring.

1946 kom det konservativa svaret på fackets framfart sedan mitten av 30-talet, när en republikansk kongress drev igenom Taft-Hartley Act. Man ritade om spelplanen och strippade facket på några viktiga vapen. Bland annat försvann ”card check” – möjligheten att organisera en arbetsplats genom att en majoritet av de anställda skriver på ett intyg. Efter Taft-Hartley återstod bara ”secret ballot”, en omröstning.

Tidigare lagstiftning hade förbjudit företagen att agera mot facket under en organiseringskampanj; nu fick i stället arbetsgivarna rätt att driva kampanj. Och från slutet av 40-talet infördes right to work-lagar i flera delstater, framförallt i Södern och Mellanamerika, vilket i praktiken gjorde dem till vattenhål för företag som ville undvika facket.

Effekten blev inte tydlig med en gång. ”Jämfört med tidigare antifackliga lagar är Taft-Hartley ganska mild”, skrev till exempel Samuel Lubell i framtidsspaningen The future of American politics i början av 50-talet. ”Det verkliga hotet i lagen ligger i dess union-busting-potential. Under en period av arbetslöshet, när arbetarnas förhandlingsstyrka är liten och en fackföreningsfientlig regering kanske sitter vid makten.”

Med Ronald Reagans valseger 1980, mitt under brinnande recession, föll alla bitar på plats. Inspirerad av den nyliberala synen på fackföreningar som störningar i marknadsekonomin och hot mot friheten, och ständigt påpassad av näringslivsintressen, bröt Reagan upp låsen och frigjorde Taft-Hartleys fackföreningsfientliga potential. Då hade ”Big Union” redan pressats tillbaka i ett decennium, strandat i en ekonomi som flytt och tappat sin förmåga att organisera nya grupper och branscher. Men nu attackerades man från flera håll samtidigt.

Nyutnämnda konservativa domare vred rättssystemet till arbetsgivarnas fördel, och Reagan placerade affärsjuristen Donald Dotson på ordförandeposten i National Labor Relations Board – vilken frankt konstaterade att ”kollektiva förhandlingar betyder ofta fackligt monopol, förstörelse av individuell frihet och förstörelse av marknaden som en mekanism för att bestämma arbetets värde”.

Samtidigt utvecklade näringslivet allt intrikatare strategier i kampen mot facket; så kallad ”union avoidance” eller ”union busting”. På 80-talet frodades konsultfirmor som visade företagen hur lagstiftningen kunde utnyttjas, tänjas och brytas, och hur facket kunde hållas borta med hjälp av propaganda och hårdare tag.

I dag erbjuder omkring 2000 konsultfirmor sina tjänster till arbetsgivare som drabbas av organiseringsförsök. Och många större företag har egna insatsstyrkor – däribland Walmart.

Även om demokratiska presidenter har försökt stärka de fackliga rättigheterna har lite förändrats rent formellt. Skyddet är svagt och straffen för att bryta mot de förbud som finns är låga. Att avskeda profackliga arbetare är olagligt, men det värsta som kan hända är att företaget tvingas återanställa arbetaren och betala lönen retroaktivt.

Om facket mot förmodan lyckas få till en omröstning och arbetarna röstar ja till anslutning, finns det fortfarande saker att göra. Vid millennieskiftet valde till exempel ett dussin charkuteriarbetare på ett Walmart i Texas att organisera sig, vilket slutade med att företagsledningen outsourcade all kötthantering. Inte bara där, utan i hela landet.

Och några år senare röstade en majoritet av de anställda vid en affär i Quebec i Kanada ja till facklig anslutning. Ett par dagar senare stängde Walmart butiken.

Slutsatsen från Human Rights Watch är ingen rolig läsning för ”medarbetare” som suktar efter kollektivavtal: ”Walmarts anställda har i praktiken ingen chans att organisera sig, eftersom de tvingas konfrontera orättvisa amerikanska arbetsmarknadslagar och ett gigantiskt företag som är redo att göra nästan vad som helst för att stänga ute facket.”

Det är inte konstigt att Walmart hamnat i centrum för debatten om arbetarnas och fackets framtid i USA. Företaget omsluter en halv bransch, och man sätter inte bara trenden inom detaljhandeln, utan också på resten av arbetsmarknaden. Om Walmart förblir fackfritt område blir vägen framåt oerhört svårframkomlig; men om man lyckas organisera Walmart lär dynamiken förändras radikalt.

Det fackförbund som står inför den enorma utmaningen är United Food and Commercial Workers.

UFCW är en sammanslagning av en rad mindre fackförbund och har i dag 1,3 miljoner medlemmar – flest inom Walmarts lillebror Kroger, där man trots eftergifter lyckats hålla lönerna en bit över Walmarts. På senare år har UFCW gått in för att blir mer som en social rörelse, och organisering står högst upp på agendan. 2005 satsade man flera miljoner på kampanjen Wake Up Walmart, ett försök att visa upp jättens byk för omvärlden.

Walmart pressades till förändringar till följd av alla negativa skriverier. Vilket sågs som en seger. Men in i varuhusen kom inte UFCW.

Nu har facket initierat Organizing United for Respect, eller kort och gott OUR Walmart. Hundratals organisatörer skickades ut för att mobilisera Walmartanställda i ett nätverk, sedan har arbetarna förenat sig i lokalgrupper och på nätet, där de kan forma en gemensam röst och konfrontera ledningen med problem och brister. Och tusentals Walmartanställda har anslutit sig.

En av dem är Linda Haluska. Efter det misslyckade organiseringsförsöket blev hon mot alla odds kvar på affären, om än under ständig uppsikt. Det var deppigt ett tag, berättar hon, men så dök OUR Walmart upp, och hon hakade på direkt. Ser det som en väg framåt.

– Det ger oss en möjlighet att samlas, diskutera saker och ta ställning. Och om folk ser att det inte är så farligt och vi lyckas göra skillnad, så kanske det öppnar för riktig facklig organisering på sikt.

Strategin har varit att tona ner ambitionerna och få det hela att framstå som något relativt harmlöst. Walmart har dock inte gått på tricket utan ser det som en trojansk häst. I en Powerpointpresentation som visas för alla anställda slår ledningen fast att OUR Walmart är en organisation som tränar folk i ”hur man tar sig in i ditt hus” och ”hur man kan ta dina pengar”.

Det återstår att se om det blir en trojansk häst eller ännu ett bomskott. Men det blir sannolikt svårt att komma någon vart utan en förändrad lagstiftning.

Runt presidentvalet 2008 skvalpade reformpaketet Employee Free Choice Act (EFCA) runt i kongressen. Målet var att återupprätta möjligheten att organisera genom ”card check”, att slå fast fackets rätt till en lista på anställda, att avskaffa arbetsgivarens möjlighet att driva fram en andra omröstning, att tvinga företagen till förhandlingsbordet om arbetarna röstat för anslutning, och att skärpa straffen för diskriminering och uppsägning av profackliga arbetare.

Obama var en av reformens mest röststarka supporters: ”Låt oss konfrontera företagslobbyisterna som övertalat sina vänner i Washington att förhindra ”card check”. Jag har kämpat för att få igenom the Employee Free Choice Act i senaten, och jag lovar att den ska bli lag när jag är USA:s president”, sa han i april 2008.

Obama blev president, men det hjälpte föga. EFCA gick i och för sig igenom det demokratiskt kontrollerade representanthuset, men avlivades i senaten. Där sa inte bara samtliga republikaner nej, utan också en rad demokrater. Genom frikostiga kampanjbidrag och en massiv lobbyinsats hade Företagsamerika lyckats avstyra hotet om förstärkta fackliga rättigheter. Och ett av de företag som mobiliserade mest var kanske inte helt oväntat Walmart.

Vad tycker Linda Haluska om Obamas insats som president? Vad har han gjort för USA:s pressade arbetare?
– Han hade en röra att reda upp. Han har inte gjort … något dåligt. Det är nog svårt att lösa saker som har varit så dåliga så länge, det totala kaos som var. Det tar tid.

Under tiden fortsätter Walmart bekämpa facket på alla fronter: i butikerna, i medierna, i politiken. Vilket är en central orsak till att bara 7 procent av de privat anställda i USA jobbar under kollektivavtal numera. Som om massorganiseringen och sittstrejkerna aldrig ägt rum, som om det sociala kontraktet aldrig existerat.

Men Linda Haluska har inte gett upp.
– Jag kämpar inte bara med för min egen, utan också för andras skull, för att jag ser hur folk får slita för att klara sig. Jag gör det för att vanliga amerikaner ska kunna leva ett bättre liv.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Kent Werne är nyligen utkommen med boken ”Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land”.

Bild: Linda Gren

Dagens Arena publicerar fem reportage från boken inför det amerikanska presidentvalet. Tidigare har ”På globaliseringens bakgård”, ”USA-val: När kapitalet lärde sig strejka”, ”Vi hade kunnat förlora allt” och ”Walmart – ett högt pris för billiga varor” publicerats.