thomas-hammarberg-real

Nobels fredspris Att ge Nobels fredspris till Ican en organisation som jobbat i ett decennium mot spridandet av kärnvapen var ett enastående angeläget beslut. Norska Nobelkommittén levde upp till sin uppgift att främja konstruktivt fredsarbete, utan sidoblickar på vad som är politiskt opportunt.

Viktigt var också att priset belönar de verkliga fredsvännerna i ett internationellt nätverk av frivilliga organisationer. Sådana krafter behövs mer än någonsin i en värld där civilsamhällen ignoreras, motarbetas och på vissa håll förtrycks.

Beslutet kom minst sagt lägligt. Konventionen om förbud mot kärnvapen har just lagts fram för ratificering av FN:s medlemsstater. Oron över den nordkoreanska regimens provokativa robotskjutningar växer.

Rapporter har kommit om att de större kärnvapenländerna moderniserar sina arsenaler och även överväger nya användningar för sådana vapen.

Hur kommer då detta fredspris att påverka den svenska debatten?

Nobelkommitténs beslut välkomnas knappast av dem som nu pläderar för att Sverige inte ska ratificera den nya konventionen. Talespersoner för alliansen har redan sagt att de inte kan stödja något steg som skulle äventyra svenskt militärt samarbete med USA eller NATO.

Det är också den aspekten som lett till regeringens beslut om en särskild och omfattande utredning om konsekvenserna av att binda sig till konventionen.

Nobelkommitténs beslut välkomnas knappast av dem som nu pläderar för att Sverige inte ska ratificera den nya konventionen.

Det finns en klok tradition i vårt land att en ingående juridisk analys ska göras innan vi ratificerar internationella fördrag. Den regeln borde naturligtvis också gälla i detta fall. Svårigheten är att invändningarna här är mer politiska än juridiska, vilket gör att utredningen får en helt annan karaktär.

Detta har blivit mer än uppenbart genom de påtryckningar som kommit från Washington om att Sverige måste avstå från att ratificera kärnvapenförbudet – om vi vill ha fortsatt militärt samarbete.

Utredaren blir alltså tvungen att identifiera, och kanske utvärdera, de argument som ska avgöra vad som är viktigast: att böja sig för de amerikanska kraven för samarbete eller att fullfölja den oberoende svenska politiken för avspänning och nedrustning.

Hans Blix med all sin erfarenhet berörde detta i en klok debattartikel nyligen: »Enligt min mening skulle det varken gagna Sverige, USA eller NATO att vi gav efter för sådana påtryckningar. Vi bör skriva under den nya konventionen, som främst är ett välbehövligt bidrag till att delegitimera kärnvapen. Särskilt i dagens världsläge«.  

Det viktiga är just att konventionen skulle slå fast en folkrättslig norm om att dessa ohyggliga vapen faktiskt är förbjudna. Erfarenheten av andra överenskommelser – t.ex. om biologiska och kemiska massförstörelsevapen – visar att sådana verkligen kan få betydelse.

Och uppenbart är att konventionen skulle vara ett stöd för de krafter som motarbetar den fortsatta existensen och användningen av kärnvapnen – t.ex de organisationer som ingår i ICAN:s närverk.

Den sakliga grunden för kärnvapenstaternas kritik mot konventionen är förstås den alltjämt närvarande teorin om terrorbalans. Det är den – bortsett från rena maktarrogansen – som ligger bakom de amerikanska påtryckningarna.

Vår oberoende röst kommer att behövas. Om detta har norska Nobelkommittén gett oss en nyttig påminnelse.

Resonemanget är att USA inte kan skrota sina kärnvapen så länge t.ex. Ryssland och Kina har kvar sina arsenaler. Och på andra sidan resonerar man säkerligen på samma sätt. En global, total kärnvapennedrustning kommer därför i praktiken att kräva en bred multilateral överenskommelse.

Men detta är inte ett argument mot konventionen. Den kan tvärtom bli ett verksamt instrument i arbetet för att öka trycket på samtliga kärnvapenmakter i en sådan riktning.Den nuvarande terrorbalansen är bräcklig och erbjuder inte långsiktig säkerhet. Bindande internationella överenskommelser – som övervakas effektivt – måste eftersträvas.

Här har Sverige alltjämt en viktig roll att spela. Vår oberoende röst kommer att behövas. Om detta har norska Nobelkommittén gett oss en nyttig påminnelse.

Thomas Hammarberg är före detta kommissionär i Europarådet för mänskliga rättigheter