Förödelsen efter atombombningen över Hiroshima och t.h. molnet när bomben släpps. Bilder; U.S. Military/Wikimedia commons

debatt Det är 75 år sedan USA släppte de förödande atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Nu sker återigen en upprustning av kärnvapnen, vilket ökar risken för en katastrofal krigföring. Sverige borde ta tydlig ställning för ett förbud av kärnvapen, skriver Thomas Hammarberg.  

Det var denna vecka för 75 år sedan som den amerikanska krigsmakten fällde de förödande atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Sedan dess har kärnvapen inte använts i krig. Ändå finns enormt starka skäl för fredsrörelsens vädjan om att vi inte får glömma vad som faktiskt drabbade människorna i de två japanska städerna den sjätte och nionde augusti 1945.

Förödelsen var ofantlig. Det har beräknats att antalet dödsoffer uppgick till omkring 200 000. Många dog direkt eller under första dygnet av den radioaktiva strålningen och den intensiva hettan. De väldiga tryckvågarna orsakade dödsfall och materiell förödelse flera mil från bombnedslagen. Andra, inklusive barn, har avlidit av följdsjukdomar senare, många i cancer.

Motivet för den amerikanska atombombningen skulle ha varit att tvinga den japanska regimen att kapitulera, vilket skulle bidra till att förkorta krigets slutfas i denna del av världen. Men allt tydde på att det japanska motståndet i praktiken ändå var på upphällningen. Det har också spekulerats om andra motiv: att verkligen testa det nya vapnet och dess potential och också att demonstrera för omvärlden vilket maktmedel som nu låg i amerikanska händer.

Oavsett motiv ansåg de amerikanska beslutsfattarna att syftet var tillräckligt angeläget för att massdöda civilbefolkningen och det på det mest ohyggliga, smärtsamma sätt. Folkrätten har utvecklats sedan dess, men redan då borde det ha varit en självklarhet att denna typ av krigföring var totalt oacceptabel.

Rapporterna om vad som hände i Hiroshima och Nagasaki har genom åren varit en motvikt när det gäller entusiasmen för kärnvapen. Men antalet länder som utvecklat dessa vapen har stigit och uppgår nu till nio. Förutom USA har Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, Storbritannien, Frankrike, Nordkorea och Israel lyckats förena sig med kärnkraftsgruppen.

Länge tycktes innehavet av sådana vapen mest ses som en fråga om politisk maktstatus och att det tjänade som ett kort i den så kallade terrorbalansen. Tanken om att de faktiskt skulle användas var avlägsen.

Detta är nu förändrat. Nedrustningen har avstannat. Såväl Trumps USA som Putins Ryssland har påbörjat en uppdatering av respektive kärnvapenarsenal. Redan de tidigare har en sprängkraft som vida överträffar de som fälldes över de japanska städerna. Ovanpå dessa utvecklas nu mindre, ”lågintensiva” enheter som blir lättare att tillgripa vid konflikter. Tröskeln har sänkts. President Trump har vidare gjort klart att han är beredd att verkligen använda kärnvapen när det bedöms påkallat. Nu gäller inte längre något löfte om att inte vara den förste att tillgripa kärnvapen. Det är en alarmerande förändring som inte rönt tillräcklig uppmärksamhet.

Kärnvapenfrågan är nu ett av de stora hoten mot mänskligheten. Krigföring med sådana vapen vore ett allvarligt hot mot allas vår existens. Hans Blix har träffande påpekat att medan klimatkrisen riskerar att utvecklas till mänsklighetens långsamma självmord, så finns allvarlig risk för att kärnvapnen blir vårt snabba självmord.

Sverige har därefter tyvärr inte ens tagit steget att signera konventionen och har därmed lämnat rollen som en av de verkligt pådrivande i det internationella arbetet mot kärnvapen.

Sverige deltog i FN-arbetet att utveckla en särskild, bindande konvention för ett förbud av kärnvapen. Förbudet skulle gälla utveckling och produktion av vapnen, testningar och lagring samt allt samarbete om kärnvapen med andra länder. Konventionen antogs i juli 2017 och fick då stöd av 122 av FN-medlemsstater, däribland Sverige. Processen kräver sedan att varje land ratificerar fördraget (genom ett parlamentsbeslut), oftast genom att först signera det (genom beslut av regeringen).

Sverige har därefter tyvärr inte ens tagit steget att signera konventionen och har därmed lämnat rollen som en av de verkligt pådrivande i det internationella arbetet mot kärnvapen. Nu har 40 andra länder ratificerat och ytterligare ett fyrtiotiotal signerat. Det krävs 50 ratificeringar för att konventionen formellt ska träda i kraft. Med tanke på att så många signerat är det möjligt att konventionen får laga kraft någon gång nästa år.

Sverige har inte ställt sig totalt utanför. Vi har tagit rollen som observatör och kan närvara vid möten mellan fördragsparterna. Vidare har regeringen sagt att frågan om ratificering skulle kunna tas upp igen om inga framsteg sker vid ett kommande möte kring en annan överenskommelse, icke-spridningsavtalet, där också kärnkraftsländerna kommer att delta. Ett sådant möte planeras nu till nästa år.

Kvar står ändå att Sverige ändrat linje radikalt i denna fråga. De olika sakargumenten för detta har inte varit övertygande. Det är uppenbart att det helt avgörande var de amerikanska påtryckningarna och att våra oppositionspartier trycker på för Svenskt medlemskap i NATO.

Detta borde diskuterats i grunden. Tidigare opinionsmätningar tyder på att en överväldigande majoritet av svenska folket ställer sig bakom förbudet. Detta – och själva sakfrågans enorma betydelse – borde väga tyngre än hotelserna från Washington.

Thomas Hammarberg, riksdagsledamot (S)