Bild: Benjamin Géminel/Francois Hollandes fotostream

ANALYS. Högern erkänner sig besegrad i presidentvalet men vässar redan klorna inför valet till nationalförsamlingen om en månad. För Frankrikes nyvalde president, François Hollande, väntar stora utmaningar.

Först kommer jublet över segern. Tiotusen eller fler anhängare till François Hollande trängs på gatorna runt Socialistpartiets högkvarter i Paris när klockan blir 20.00 och teven på storskärmen ger beskedet att deras man valts till ny president i Frankrike. Men ett slagord dominerar bland andra: ”Sarkozy, c’est fini” (Sarkozy är borta).

Mitt i ett liberalt Europa väljer Frankrike en president med socialdemokratiska värderingar. Det sänder omedelbart signaler till de skuldsatta länderna i Sydeuropa och till EU:s ledning som nu kommer att känna ett ökat tryck att balansera åtstramningspolitiken med vissa satsningar på tillväxt. Naturligtvis kommer också fransmännen att märka av regimskiftet.  Hollandes program i 60 punkter kan ändra tillvaron för många av Frankrikes invånare. Han har en svår uppgift framför sig men det finns förutsättningar för en ny politik i landet.

Därför segrade Hollande
Hela vänstern i Frankrike slöt upp bakom Hollande i söndagens val. Det var en förutsättning för att han skulle segra. Samtidigt har han öppnat för en bredare samling. Det har gett honom både center- och högerväljare i valet. Häromdagen förklarade centerkandidaten François Bayrou att han personligen skulle lägga sin röst på Hollande. Det var också betydelsefullt att Marine Le Pen valde att rösta blankt i söndagens val.

François  Hollande har genomfört en sällsynt skicklig valrörelse. Det är en annan av nycklarna till hans seger. Socialistpartiets primärval i höstas enade partiet tvärtemot mångas farhågor. Varje steg han tog under den tre månader långa valrörelsen var noga planerat och innehöll praktiskt taget inga misstag.

Hollande drog förstås fördel av att landet under Sarkozys år vid makten sjönk djupare ner i krisen. Men han hade också ett eget väl genomarbetat program som lockade många väljare: en rättvis skattereform och förslag på fler nya jobb.

Det folkliga missnöjet mot Nicolas Sarkozys person har varit ännu en viktig orsak till Hollandes seger. Missnöjet med hans ledarstil i kombination med oförmågan att lösa den ekonomiska krisen.

Detta kommer att hända
François Hollande står inför den mycket svåra uppgiften att möta människors förväntningar om bättre tider i Frankrike och i Europa. Han har gjort en fantastisk valrörelse men det är inte självklart att hans kommande fem år i Elyséepalatset blir lika framgångsrika.

Franska folket har valt en president som tänker utmana delar av den åtstramningspolitik som de flesta länder inom EU anslutit sig till. Det är därför möjligt att François Hollande redan i början av sin mandatperiod kör fast när han ska infria löftet om att omförhandla EU:s stabilitetspakt med Angela Merkel.

François Hollande har ett program för förändringar inom snart sagt varje område av politiken i Frankrike. Han kan lyckas om han får en solid majoritet i nationalförsamlingen som väljs i juni. Då kommer han att genomföra sina förslag om en rättvisare skattepolitik, fler jobb inom den offentliga sektorn, framför allt fler bostäder för inkomstsvaga grupper i samhället. Han har också lovat fler lärare i skolorna. I sitt tal på valkvällen talade han övertygande om sin vision att förena rollen som president för hela folket med ett engagemang för ett rättvisare och jämlikare Frankrike.

Allt beror ändå på om landet får den tillväxt som Hollande utgår ifrån och som är en förutsättning för hans reformer. Det verkar tyvärr mindre sannolikt. Det finns inslag av glädjekalkyl i hans budget. Samtidigt som han föreslår nya kostnadskrävande reformer ska också statsskulden betalas av på fem år. En optimistisk ambition.

Högern erkänner sig besegrad i presidentvalet men vässar redan klorna inför valet till nationalförsamlingen om en månad. Vänstern står därför inför uppgiften att omedelbart ge sig in i en ny hård valrörelse för att undvika att François Hollande om en dryg månad tvingas utse sina politiska motståndare till ministrar i sin regering.

Tomas Lindbom