Färgläran är ingen kul ploj, utan en kognitiv och social miljöförstörelse som gör att vi behandlar medmänniskor som ting.

ESSÄ. Aldrig tidigare har personlighetstest styrt människors arbetsliv och vardag som nu. Marknaden är helt oreglerad – alltmedan personalen pressas till bristningsgränsen av kvalitetskontroller och förbättringskrav, skriver psykologen och forskaren Britta Högberg.

Nej, detta är inte en essä om färgstarka personligheter. Det är en essä om färglagda människor. Färgläggandet är mycket populärt i dag. Man fyller i ett självskattningsformulär på ett trettiotal frågor och så får man veta om man är en röd, gul, grön eller blå person. Rötterna till det populära fenomenet hittar man sextio år bakåt i tiden. Vill man få fatt på de teoretiska grunderna måste man gå ännu längre bakåt, till början av nittonhundratalet.


Det enorma lidandet
under första världskriget förändrade synen på psykisk hälsa. De stridande länderna var inte förberedda för det långa kriget, ej heller på de psykiska krigsskadorna. Psykologerna, som framgångsrikt hjälpt armén att rekrytera soldater och läka krigstrauman, kunde efter de båda världskrigen göra anspråk på expertis inom i stort sett alla områden.

Psykologernas storhetstid gick hand i hand med välfärdsstaten och varade fram till 1980-talet. Då tog ekonomerna över. Allt skulle mätas och vägas. Terapisamhället ersattes av granskningssamhället.

En stor mätarmarknad växte fram och individualismens portalbegrepp – valfrihet, flexibilitet och självförverkligande – slog igenom på bred front. Informationsteknologin stärkte ekonomernas position ytterligare. Det behövdes inte längre någon psykologisk skolning för att testa och bedöma människor. Visioner, handlingsprogram, behandlingsprogram – drömmen om en rationell metod, ett exakt språk och en enhetlig vetenskaplig form samlade nya anhängare, särskilt bland politikerna. Det kallades kvalitet. Människor blev kuggar i kvalitetsmaskineriet och politikerna drömde om en rationell värld. Överallt skulle nyttan styra.

Psykologernas storhetstid varade fram till 1980-talet. Då tog ekonomerna över. Allt skulle mätas och vägas. Terapisamhället ersattes av granskningssamhället.

Med personlighetstesten kom drömmen att kunna fastställa människors nyttiga egenskaper. I rekryteringsbranschen är det numera självklart att testa arbetssökande, till och med praktikanter. Det finns också sajter om hur man kan klara sig igenom personlighetstester. Två globala system dominerar den kommersiella personlighetsmarknaden: MBTI och DISC. Båda härstammar från det tidiga nittonhundratalet.


Katherine Briggs brukar kallas
amatörpsykolog och utvecklade med sin dotter det som skulle bli Myers-Briggs Type Indicator, MBTI. Utgångspunkten var Carl Jungs bok Psykologiska typer, hans begrepp extravert–introvert och tre funktionella dikotomier: tanke–känsla, förnimmelse–intuition, bedömning–varseblivning. Ur dessa dikotomier härleddes sexton typer, som i dag brukar presenteras som bokstavskombinationer eller karaktärer som ”existentiell utforskare”, ”folklig ledare” med mera. Myers-Briggs blev en global industri, både i sin ursprungliga form och som kopior.

Trots att Psykologiska typer är en bok om medvetandets psykologi, ligger fokus på det omedvetna. Jung uppfattade medvetandet som ytterst litet och svagt i jämförelse med det omedvetna. Han menade att varje personlighetstyp har sin negativa spegel i det omedvetna, och det var framför allt speglarna som intresserade honom. Det bortträngda och outvecklade.

Jung var helt främmande för att hans teori skulle läggas till grund för ett klassifikationssystem. Han ondgjorde sig över dem som använt den så. ”Detta beklagliga missförstånd bortser från att klassificering av detta slaget bara är en barnslig sällskapslek, precis lika meningslös som att indela mänskligheten i långskallar och kortskallar”, skrev han i förordet till en senare upplaga av boken. Men han talade för döva öron.

Begreppen extravert och introvert dyker upp nästan överallt där man talar om personlighet. Men inte i den betydelse som Jung lade i begreppen. För honom handlar det om den psykiska energins riktning, inte om utåtriktad eller tillbakadragen läggning. Jungs teori är en avancerad psykoanalytisk teori. MBTI är enkel och ytlig; inget av Jungs dynamiska tänkande finns kvar.

Än ytligare blev det när de sexton personlighetstyperna stoppades in i en färgcirkel med åtta typer. Då kallas det ”Insights Discovery”.

Inslaget slutar med att en av programledarna förklarar sig som gul, och sätter på sig en gul keps.

”Framgångsexperten” Annika R Malmberg beskriver färgcirkeln som ett ”verktyg” för självinsikt i sin senaste bok Make it work. Färgerna är intensiva: eldröd, solgul, havsblå och skogsgrön. Vi möter Annika Malmberg några dagar före jul 2016 i TV4:s nyhetsmorgon. Hon har fyra färgglada korgar framför sig. Ur dem fiskar hon upp skyltar med olika adjektiv. Hon kopplar samman adjektiven med Hippokrates teori om kroppsvätskorna och undervisar om de olika personlighetsfärgerna. Programledarna är inställsamma och förtjusta; inslaget slutar med att en av programledarna förklarar sig som gul, och sätter på sig en gul keps. Den andra tvekar. Hon vill inte ta någon keps från Annikas korgar.

”Barnslig sällskapslek”. Jungs ord ringer i öronen.

 

DISC-modellen dominerar tillsammans med MBTI den globala marknaden för personlighetstest.

 

DISC är världens mest använda personlighetstest. Det bygger på en teori om normala människors känsloliv av William Moulton Marston, även den från tidigt nittonhundratal. Huvudtanken i Marstons teori är att dimensionerna dominans, inspiration, underkastelse och anpassning bestämmer människors beteende.

Det var dock inte Marston som skapade DISC-testet. Det gjordes av andra män: Walter Clarke, Thomas Hendriksen, John Geier. Men mycket litet är känt om hur testen konstruerats och validerats. Allt är affärshemligheter och Marstons teori har passerat många händer. Produkterna kallas lite olika saker och finns att tillgå på den kommersiella HR-marknaden. Den gemensamma nämnaren är William Moulton Marston.

Marston stora intresse var bedrägligt beteende. Han uppfann en primitiv form av lögndetektor, som han använde i mer eller mindre obskyra sammanhang. Det är dock inte som forskare han är känd, utan som skapare av seriefiguren Wonder Woman.

Marston skulle utan tvekan ha bundits vid skampålen av dagens #metoo.

Suffragettrörelsen figurerar i bakgrunden men det var framför allt från sin egen familj Marston hämtade inspirationen till Wonder Woman. Han levde i ett polyamoröst förhållande med hustrun Elisabeth Holloway Marston och älskarinnan Olive Byrne. Bakom det många tror är en progressiv kvinnosyn döljer sig hans exploatering av kvinnor. Marston skulle utan tvekan ha bundits vid skampålen av dagens #metoo.

Marston menar att abnorma emotionella och sexuella böjelser ligger dolda i nervsystemets struktur. Människor som är rädda, rasande eller lögnaktiga är inte normala, ansåg han. Det normala måste sökas i nervsystemet. Normalitet handlar om maximal effekt och funktion. Han ville hjälpa människor till ”ominlärning”. Marston avfärdades som en charlatan av sin samtid och kastades tidigt ut ur akademin.

I boken Emotions of normal people presenterar han sin teori, som är en enda röra av dåtidens neurovetenskap, klassiska behaviorism och vetenskapsteori. Marstons huvudidé är att vårt medvetande sitter i motoriken, i samspelet mellan det han kallar motoriska stimuli och det motoriska självet. Medvetandets minsta enhet, psykonen, dirigerar samspelet mellan neuronerna och mynnar ut i beteende. Psykonen aktiveras av motationer. Den enklaste formen av motation är känslan av välbehag och obehag. Välbehag respektive obehag bestämmer om samspelet mellan motoriska stimuli och motoriskt själv blir antagonistiskt eller attraherande.

När motorsjälvet är starkast och motationen är antagonistisk blir det dominant beteende. Röd. När motorstimuli är starkast och motationen är antagonistisk blir beteendet anpassning. Blå. När motorsjälvet är starkast och motationen attraherande blir beteendet inspirerande. Gul. När motorstimuli är starkast och motationen attraherande blir beteendet underkastelse. Grön.


Marston beklagade sig
över att ingen i hans samtid trodde på att medvetandet sitter i motoriken. Dagens DISC-entreprenörer gör nog inte heller det; de har sannolikt inte läst boken. Den är knappt läsbar och argumentationen bisarr. Trots det, framhåller Thomas Erikson att hans så kallade DISA-modell bygger på ”Marstons forskning”, som han kallar gedigen.

Erikson är en svensk beteendevetare och deckarförfattare som 2014 gav ut boken Omgiven av idioter. Tre år senare kom uppföljaren Omgiven av psykopater. Böckerna toppar försäljningslistorna och har översatts till flera språk. Marknadsföringen är aggressiv.

Thomas Eriksons böcker är tålamodsprövande läsning. Redan i inledningen till Omgiven av idioter garanterar författaren att om man inte har lärt sig något nytt av boken, får man pengarna tillbaka. Han är säker på sin sak. I slutet av boken finns ett snabbtest där man kan testa ”sina kunskaper”.  I Eriksons värld finns bara okritiska och underdåniga läsare. Ingen kommer vilja ha pengarna tillbaka. Vart man i så fall ska vända sig får man nämligen inte veta.

Innehållet i böckerna är häpnadsväckande tunt. Det består huvudsakligen av exempel tagna ur författarens yrkesliv, vänkrets och familj. I centrum står författaren själv och exempelpersonerna reduceras för att passa in i DISA-modellens prokrustesbädd. När jag har läst den första boken undrar jag om han har några vänner kvar. I den andra boken har exemplen fått en mer fiktiv karaktär; det märks att det är en deckarförfattare som konstruerar sina psykopatiska karaktärer. Det går inte att veta säkert vad som är fiktion och vad som är verklighet.

Men värst är ändå Eriksons syn på läsaren. Tonen är förstås allvetande, men inte bara det. Jag tycker mig möta en sorts sammansmältning av en västgötaknalle och en sekt-ledare. Författaren vill sluka mig med hull och hår. På var och varannan sida bryts textflödet av kommentarer som ”vad tror du?”, ”du vet precis vad jag talar om”, ”nu, min vän”, ”kom ihåg vad jag sagt”. Läsaren ges inget andrum. Jag känner mig idiotförklarad. Aldrig någonsin har jag stött på en författare som vill dominera sina läsare så hämningslöst.

Thomas Eriksons bok ”Omgiven av idioter” är tålamodsprövande.


Jag testade att jämföra
personlighetsbeskrivningarna i Omgiven av idioter och Make it work med dem på en astrologisk sajt. Efter en elementär textanalys konstaterade jag att är man född i Skyttens, Lejonets eller Stenbockens tecken är man röd. Grön om man är född i Oxens, Fiskarnas eller Kräftans tecken. Blå om man är våg, vattuman eller jungfru, och gul om man är skorpion, tvilling eller vädur. Egentligen inget att förundras över: om en beskrivning är tillräckligt vag känner de flesta igen sig i den.

I ett klassiskt experiment gjorde den amerikanske psykologen Bertram Forer ett personlighetstest på sina studenter. Året var 1948. I stället för att analysera resultaten gav han studenterna samma utlåtande. Utlåtandet hade Forer kopierat från en astrologikolumn i tidningen. Alla studenter tyckte beskrivningen stämde väl in på dem. Experimentet har upprepats otaliga gånger med samma resultat. Det är känt som Barnumeffekten. Generellt handlar det om godtrogenhetens psykologi och ett exempel på godtrogenhetens psykologi är just att man tror sig behöva experter, som talar om för en hurdan man är.

Att personlighet är något mycket komplicerat är ett allmänt vedertaget antagande både inom den kommersiella personlighetsindustrin och den seriösa personlighetsforskningen. Men tänk om det är tvärtom? Att det där med personlighet är något mycket enkelt. Människan har alltid levt i grupp och rimligen borde evolutionen gynna skickliga gruppmedlemmar.

Personlighetsforskaren Jüri Allik förespråkar en sådan enkelhetsprincip. I en artikel, publicerad i Journal of Personality 2018, skriver han att det finns relevant personlighetsinformation i människors beteende, och dessutom att omgivningen full av sådan information. Vi bedömer personligheter ungefär som vi bedömer längd och vikt.

Personlighetsdrag är med andra ord inte några dolda hemligheter, utan banala fakta som vi alla kan uppfatta. Vi känner igen oss själva och andra i personlighetsbeskrivningarna just för att det handlar om banala fakta.

Barnumeffekten och godtrogenhetens psykologi förklarar varför så många köper Eriksons böcker, men vill man fördjupa sig i det måste man låta blicken svepa över tidens sociala och kulturella mönster.

Att verka berörd, utan att vara det. Att verka ta ansvar, utan att göra det. Ekonomin hade blivit känslosam och psykologin instrumentell.


Det började på åttiotalet
med välfärdsstatens tillbakagång. Psykologerna hade haft sin storhetstid. Självförverkligande och självreflektion hade blivit ett kulturellt mönster, terapispråket ett kulturellt språk. Män och kvinnor hade nu lärt sig att kontrollera sina negativa känslor, att vara vänliga och att betrakta sig själva ur den andres perspektiv. Att verka berörd, utan att vara det. Att verka ta ansvar, utan att göra det. Ekonomin hade blivit känslosam och psykologin instrumentell. Den svenska psykologkåren absorberades av en intern strid över kognitiv respektive psykodynamisk hegemoni, och HR-marknaden växte sig stark. Där fanns ”verktygen” för kvalitet, flexibilitet, effektivitet och evidens.

Medan politikerna ägnade sig åt kvalitetsjakt på de offentliganställda kunde konsultmarknaden expandera och lägga sig som ett tjockt filter mellan makthavarna och professionerna. Skattebetalarna måste få valuta för sina pengar och medborgarskapet hamnade i plånboken.

Nyttan och den mekaniska människosynen blev så självklar att den inte längre ifrågasätts. Det ekonomiska språket tog över det privata känslolivet; vi investerar i kärleksrelationen, satsar på barnen och vårdar vårt varumärke. I centrum står Självet. Självförverkligandets diktat gjorde själva livet till ett framgångsprojekt, och självkänslan stod alltid på spel. Självet institutionaliserades, menar kultursociologen Eva Illouz, som i många böcker skrivit om självet och den emotionella kapitalismen.

Jag är gul. Är du blå? Nähä, då är du inget för mig.

Att misslyckas med något blir att vara misslyckad. Det är ett prekärt tillstånd. I prekära tillstånd blir tänkandet primitivt. Primitiva klassificeringar skänker lindring åt ett sargat själv, skymmer sikten och ger trygghet med sin dogmatism och godtrogenhet. Ingen upplysning och modern vetenskap så långt ögat når.

Kategoriseringen av människor i fyra färger är ett exempel på primitiv klassificering. Det är också ett exempel på att behandla sin medmänniska som ett ting. ”Givetvis kan du efter den här boken gå ut i världen och glatt experimentera med människor du möter. Jag råder dig att göra det”, skriver Thomas Erikson.

HR-marknadens objektifiering av människor rinner som Cuprinol ner i samhällsstrukturernas sprickor och perverterar tänkandet på arbetsplatser och i privatlivet.

Jag är gul. Är du blå? Nähä, då är du inget för mig.

Det pågår en kognitiv och social miljöförstörelse som vi behöver ta på lika stort allvar som klimatproblemen.


Allmänt kan perversion definieras
som en korruption av tänkandet, som leder till att man vänder bort blicken från vad som anses vara det sanna och rätta. Susan Long skriver om detta i boken The Perverse Organization and its Deadly Sins. Hon pekar ut några kännetecken.

Det första är jakten på individuell tillfredsställelse på andras bekostnad. Det andra kännetecknet är att verkligheten accepteras och förnekas samtidigt. Det tredje handlar om att de perverterade strukturerna underhålls av medspelare. Medspelarna bidrar både till att etablerade perversioner bevaras och till att nya frambringas.

I instrumentella relationer ses den Andre som ett medel för att nå ett mål. På HR-marknaden tillhandahåller man ”verktygen” för att få arbetskraften att anpassa sig till lönsamhetens villkor och risker. Man kallar det valfrihet och flexibilitet. I dess namn måste det sunda förnuftet, reflektionen och kritiken stävjas.

Förnekande är ett personligt eller ett kollektivt förhållningssätt som inte kan förklaras av brist på kunskap eller som medvetet ljugande. Det är ett tillstånd där både vetande och icke-vetande råder samtidigt; förnekande tjänar behovet att komma undan något obehagligt. Den ständiga granskningen är obehaglig, den mekaniska människosynen likaså.

Förnekande kan också beskrivas som ett tillstånd av funktionell dumhet. Sådan dumhet uppstår i organisationer där konformismen står i vägen för det sunda förnuftet, den tysta kunskapen och den kritiska reflektionen.

Färgläran är ingen kul ploj, om någon trodde det.

Perversa strukturer sprids och reproduceras av medspelare. När tunga institutioner som SVT bjuder in Thomas Erikson som ”expert” på psykopati i Fråga doktorn, bör man nog oroa sig. Likaså när Aftonbladet månglar ut en onlinekurs i färgteorin, ledd av Thomas Erikson, eller när TV4:s morgonprogram med jämna mellanrum och med stor förtjusning tar upp färgteorin. På sociala medier lovordas teorin. Där finns kritik, men den är påtagligt försiktig. Som folket i Kejsarens nya kläder, man vill inte framstå som dum.

Perversa strukturer är smittsamma, de breder ut sig och får fäste utan att det märks.  Vid horisonten kan vi redan skönja en kunskaps- och empatiförstörelse som kan få samhällsinstitutionerna att implodera och demokratin att vittra sönder. Det pågår en kognitiv och social miljöförstörelse som vi behöver ta på lika stort allvar som klimatproblemen.

Färgläran är ingen kul ploj, om någon nu trodde det. Att seriösa nyhetsmedier okritiskt deltar i det perverterade tänkandet är riktigt dåliga nyheter.

***

Följ Arena Essä på Facebook