Socialt hat, socialt mod

Halleluja-stämningen som har dominerat debatten om internet de senaste åren har svängt och utrymmet för kritik har ökat. Det är uppfriskande att debatten om yttrandefriheten på nätet blir mer initierad, något som även sociala medieexperter begrundar.

Samtidigt vacklar de stora mediehusen (Dagens nyheter, Expressen, Aftonbladet) och vill ta ett hårdare grepp om kommentarsfälten. Men när de ansvariga utgivarna visar sina egna brister i att föra dialog med läsarna, så hamnar fokus lite fel. Varför lyfts det omogna ”näthatet” fram som det största hotet och inte det problem som egentligen är huvudsak – “hatarna”?

Hanteringen av kommentarer på mediehusens sajter är det stora misslyckandet. Aftonbladets nya policy kommer bland annat att begära att du loggar in via ditt Facebook-konto för att kommentera, vilket begränsar läsare som vill kommentera under en signatur.

Dagens Arena har också problem med kommentarer. Vi har infört registrering av e-postadress, modererat kommentarer i efterhand, tagit bort rasistiska och sexistiska inlägg, men samtidigt uppmuntrat ledarskribenter och redaktörer till att delta i diskussionen i kommentarsfälten. Det är viktigt att fortsätta bemöta kommentarer, samtidigt som vi vill att läsare ska kunna tipsa oss om makt och missförhållanden – utan att riskera sin anonymitet.

Anders Mildner konstaterar klokt att censur är fel väg att gå i kampen mot näthatarna:

Man måste nämligen också ta ansvar för vilken kultur man skapar i de rum man bygger. Och är man inte själv närvarande i dessa, kommer man ofrånkomligen att skapa en kultur som bygger på hierarkikrockar: mellan journalisterna som producerar ”sanningar” om världen och den ökande grupp i samhället som just nu ivrigt söker positionen av att vara underdogs som slår mot mediemakten och ”avslöjar lögnerna”.

Det finns alltså både bra och dåliga sidor av att debatten kring internet förändras. Men när David Cameron hävdar att sociala medier skapar sociala problem, är det viktigt att fortsätta argumentera för ett öppet och fritt internet. När någon enskild person tar sig rätten att definiera vad som är skadligt för samhället börjar vad som är demokratiskt ligga i betraktarens öga.

Kan man någonsin försvara att stänga av internet i en demokrati och kapa kopplingen mellan människor, som sändare respektive mottagare av information? Underklassen i Storbritannien behöver en arabisk vår för sin egen framtids skull.

Att fördöma odemokratiska system i arabregimer, samt fascistiska medielagar i Ungern, men inte se parallellerna till sitt eget agerande – det andas hyckleri. En nyansering av diskussionen kring internet är välkommen. Men den får inte leda till allvarliga inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten.

Läs också Mikael Zackrisson och Axel Anden.