Att kriminalisera en förnekelse

Debatt Regeringen föreslår i sin lagrådsremiss att kriminalisera vissa ifrågasättanden av historiska händelser och detta bland annat med hänvisning till att barn i skolan kan skrämmas till att ”veta rätt”. Det skriver Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi.

Nu rullar det. Regeringen har beslutat om en lagrådsremiss i vilken det handlar om att förtydliga – som det heter – ”att det är brottsligt att under vissa förutsättningar förneka exempelvis Förintelsen”. Bakgrunden sägs vara en vilja att med kraft bekämpa antisemitism. Nu är förvisso redan hets mot folkgrupp brottsligt, men lagstiftningen behöver skärpas, sägs det. Måhända det, men själva argumenteringen för utredningens förslag är minst sagt udda.

Det ter sig lite lätt absurt att förespråka en kriminalisering av förnekelse av Förintelsen som ett pedagogiskt verktyg — om Förintelsen ifrågasätts av elever under en lektion kan läraren peka på att sådant ifrågasättande i princip är kriminellt och på så sätt skrämma elever till ”rätt vetande”. Det verkar likaledes långt ifrån självklart att demokratiska värden som tanke- och yttrandefrihet bäst bevaras genom att med lagstiftning bekämpa vissa, mycket specifika, försanthållanden och vissa, precisa, uttryck för dessa.

Blir ett lagförslag att kriminalisera vad som får hållas för sant rörande historiska händelser acceptabelt bara för att det är en del av en internationell trend?

Dessutom speglar förslagen till nya skrivningar i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken en märklig attityd då det blir domstolar som ska fastställa vad som är otvivelaktigt historiskt sant och omöjligt att ifrågasätta, och därmed också vad som är legitimt att ifrågasätta.

Det är något som är lurt med det hela. Det vore lätt att tro att idén att lagstifta mot förnekelse av Förintelsen är ett utslag av Tidöpartiernas fokus på skärpta straff. Den som gräver en smula i detta finner dock snart att riktigt så enkelt är det inte. Den utredning som ligger till grund för lagrådsremissen tillsattes av den förra regeringen i oktober 2021 och den parlamentariskt sammansatta kommittén bestod av representanter från samtliga riksdagspartier. När betänkandet “En tydligare bestämmelse om hets mot folkgrupp” överlämnads i mars 2023 stod samtliga ledamöter bakom förslaget. Över alla partigränser. Och lika eniga var de till utredningen knutna experterna och de sakkunniga.

Denna totala enighet väcker misstankar. Vad är det som händer? Det visar sig att det inte är vare sig den nuvarande regeringen eller den föregående som varit drivande i fråga om ”hårdare tag” här. Nej, i det här fallet sattes processen igång av EU-kommissionen som anmärkt på en i deras ögon alltför slapp svensk lagstiftning i fråga om förnekelse av Förintelsen. Den dåvarande regeringen argumenterade för att ytterligare lagstiftning inte var nödvändig, men fick till sist ge med sig. Varav denna utredning och denna lagrådsremiss och i slutändan dessa förslag till ny och skärpt lagstiftning rörande vad som får och inte får sägas om vissa specifika historiska händelser.

Frågan är nu, gör det saken bättre att förslagen inte bara är förankrade i samtliga svenska riksdagspartier utan att de har djupare rötter? Är detta underliga förslag bättre och mer lättsmält om det inte är så att vare sig Tidö-partierna eller Socialdemokraterna varit de drivande, utan att det är EU-kommissionen? Blir ett konstigt lagförslag att kriminalisera vad som får hållas för sant rörande historiska händelser acceptabelt bara för att det kanske är en del av en bredare och mer djupgående internationell trend? Det är nämligen så det ligger till.

I den framlagda parlamentariska utredningen hänvisas det till en internationell organisation förkortad IHRA. Akronymen står för International Holocaust Remembrance Alliance och är en organisation som sammanför regeringar och experter för att främja utbildning, forskning och hågkomst av Förintelsen. Här blir texten faktiskt riktigt intressant när utredningen sätter sitt arbete och de förslag som läggs fram i ett sammanhang. I flera längre citat refereras det till IHRA. Av dessa citat framgår att IHRA förvisso menar att även Förintelsen ska kunna dryftas; syftet är ingalunda att hindra legitima diskussioner, eller sakliga och vederhäftiga diskussioner om Förintelsen. Smaka gärna på orden — en diskussion är välkommen under förutsättning att den är legitim och att det som sägs är vederhäftigt. Hela projektet faller väl in i det som utredningen utan att rodna redogör för under beteckningen ”minneslagstiftning”, en lagstiftning som innebär en juridisk styrning av historieskrivningen.

Kanske är det fler än jag som missat att sådan minneslagstiftning tar plats lite var stans runt om i världen. Och nu talar vi inte om gamla Sovjetunionen eller Nordkorea, inte heller om det namnlösa landet i Koestlers roman ”Natt klockan tolv på dagen”. Vi talar inte heller enbart om Ryssland, som 2014 lagstiftade mot återupprättande av nazism, utan lika mycket om Estland, Frankrike och Spanien. Och nu om Sverige.

Åtminstone i det senare fallet handlar det uttryckligen om påbud från EU. Utredningen beskriver hur det i detta ”specifika rättsområde, vilket brukar benämnas minneslagstiftning” handlar om att befästa statligt godkända tolkningar av viktiga historiska skeenden. Det kan röra hågkomst av offer för illdåd eller om att minnas vissa viktiga historiska förgrundsfigurer. Denna typ av lagstiftning kan, fortsätter utredningen sin beskrivning, vara enkelt föreskrivande, som när det handlar om att skolbarn ska lära sig om vissa specifika historiska händelser, eller om att en specifik historisk händelse ska definieras som folkmord. Minneslagstiftning kan också ha en annan karaktär, nämligen att fastställa grunder för vad som är straffbart att säga och skriva om historien.

Detta är lysande. Regeringen föreslår alltså i sin lagrådsremiss att kriminalisera vissa ifrågasättanden av historiska händelser och detta bland annat med hänvisning till att barn i skolan kan skrämmas till att ”veta rätt”. Kriminalisering konkretiseras i lagtexter som slår fast att det i dessa sammanhang är domstolar som fastställer vad som är historiskt korrekt och vad som inte är det. Detta kriminaliserande av vissa röster görs för att skydda demokratiska värden. Tvärtom mot vad en skulle kunna tro är detta inte ett utslag av svenska politikers iver att skärpa straff och kriminalisera tillvaron, utan förslagen är framtagna i politisk enighet efter påbud uppifrån — från EU-kommissionen.

Och detta är til syvende og sidst en del av ett nytt ”rättsområde”, minneslagstiftning, en lagstiftning om vad vi får, bör och skall minnas, liksom det omvända. Allt, tycks det som, för att skapa ett fritt och demokratiskt samhälle präglat av mångfald och åsiktsfrihet.

Naturligtvis är det lätt att se många samhällen som det är svårare att leva i än det svenska liksom det går att förställa sig kulturer andra än den västerländska där jag absolut skulle vara mer förtryckt. Det hindrar inte en känsla av obehag i det som sker, en känsla som växer sig allt starkare, en känsla av att leva i ett samhälle och i en kultur där friheten krymper från dag till dag. I en anda av reglerad likformighet och tystnad.

Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi vid Lunds universitet