Jesper Bengtsson. Foto: Charles Ludvig.

Det kan bli förödande konsekvenser, även när alla tycker att de i stunden gör rätt. Sedan upprepas samma misstag igen nästa gång drevet går.

Ännu ett drev. Ännu ett självmord. Beskedet att polischefen Mats Löfving tagit sitt liv var förstås en tragedi, och de som på något sätt varit inblandade ställer sig frågan om de kunnat agera på något annat sätt.

En självutvärdering som rimligen borde gälla dem alla, medierna, polisledningen, de som utrett jävsfrågan och de som kommenterat ”affären”.

Den sortens prövning blev även en del av efterspelet till Benny Fredrikssons död för några år sedan, efter att han släpats runt i offentligheten under en tid i en hårdhänt granskning av hans ledarstil.

Ni är just då som vilken kvällstidningsmurvel som helst

Problemet med alla sådana kritiska analyser i efterhand är att de tenderar att betyda noll och ingenting när en ny affär dyker upp, när drevet går nästa gång.

Eller förresten, det är inte riktigt sant. Efter Benny Fredriksson har det nog ändå märkts en något större återhållsamhet i medierna. Namn publiceras inte lika snabbt. Det ägnas en viss möda åt att betona att det finns flera sidor i en granskning eller en anklagelse.

Men i grunden har inget förändrats.

När drevet går blir den som utsätts för det extremt hårt ansatt. Och pressad.

Och det viktigaste skälet till detta, tror jag, är att alla inblandade bara uppfattar att de gör det de måste göra.

Vid varje enskilt vägval fattas ett beslut som i stunden är rationellt och övervägt. Just då känns det som att det inte går att agera på något annat sätt.

Ta personen som polisanmälde Mats Löfving. Hen hade ett samtal med Linda Staaf, som betonade att hon inte ville se en anmälan. Men omständigheterna krävde att en sådan lämnades in.

Medierna var tvungna att rapportera om detta. En högt uppsatt polis, och så dessa anklagelser. Det var givet att publicera. Även namn. Och trots att ingen riktigt visste vad som hänt.

Och sedan drog drevet igång, och då krävde medielogiken att rapporteringen blev omfattande och att man jagade nya vinklar. Den som avvaktade skulle tappa i klickjakten.

Alla vill nå många. Det gäller oftast även för alla er som läser detta när ni agerar i sociala medier. Ni vill ha många likes.

Ni är just då som vilken kvällstidningsmurvel som helst.

Om en av tidningarna publicerar, då måste de andra också göra det, och helst ska man vara först.

Samma med polisledningen. Det blev en stor offentlig affär. Det kändes rimligt, kanske till och med nödvändigt att låta även de interna utredningarna och analyserna bli offentliga. Det var ju redan en så offentlig historia.

Alla agerade efter den egna regelboken.

Ändå blev summan av allt detta fel. Helt fel.

Jack Werner är inne på det här spåret i en krönika i Svenska Dagbladet. Han beskriver hur publicisten Carl-Adam Nycop ännu 50 år efter gymnastikledaren Agne Holmströms självmord ältade frågan: kunde vi agerat annorlunda?

Holmström var arrangerade ett stort gymnastikevenemang under åren efter kriget. Arrangemanget kapsejsade och kostade en massa pengar. Det blev skandal, och Nycops tidning Expressen var en av de tidningar som högljutt talade om skandal.

I stunden ansåg även de att de gjort rätt.

Sedan kommer eftertanken, tvivlen.

Om de påverkar något?

Vi får se vad som händer nästa gång.