På måndagen höll Arena Idés Ekonomiska råd i ett seminarium med titeln ”Aktivera finanspolitiken”. Utgångspunkten är Stefan Carlén och Christer Perssons bok ”Åter till full sysselsättning”. Ett intressant seminarium på flera sätt, inte minst för att vi står mitt i ett skifte där ekonomiska teorier, modeller och sanningar håller på att bytas ut till nya eller nygamla. Den liberala marknadsekonomin förstås inte att försvinna any time soon, men något har hänt.

Till exempel har IMF publicerat ett papper där de överger sitt motstånd mot regleringar av kapitalflöden över gränserna. Dessutom har IMF:s förre chefsekonom Raghuram Rajan pekat på behovet av att inkomstskillnaderna minskar och OECD gett ut en rapport om faran med den ökande ojämlikheten.

Att detta sker parallellt med att allt fler, från vänster till höger, höjer rösten mot åtstramningspolitiken. Från Jonas Sjöstedt till Peter Wolodarski, från Francis Fukuyama till George Soros, och förstås sådana som Paul Krugman, sågas den ineffektiva och kontraproduktiva åtstramningspolitik som håller på att slita sönder Europa. Mitt i detta driver Stefan Carlén och Christer Persson alltså på för att liknande insikter appliceras också på svensk politik. Det handlar dock  inte så mycket om Tobinskatt och reglering som det handlar om att återanknyta till gamla keynesianska insikter och inte minst till löftet om att politiken kan göra skillnad och bör göra det, att marknaden inte alltid sköter sig bäst själv.

Till att börja med menar Carlén att full sysselsättning måste vara viktigare än i princip alla andra doktriner. Även om ordning och reda i ekonomin är extremt viktigt måste arbetslösheten bekämpas med en annan seriositet än vad som gjorts de 20 senaste åren. Bara två gånger har arbetslösheten gått ner mot 6 procent och det är i samband med kulmen på högkonjunkturer. Det innebär att vi för en massarbetslöshetspolitik, menar Carlén som anser att det finanspolitiska ramverket därmed bör ses över och att överskottsmålet ska revideras till ett mål med sikte på budgetbalans över tid.

På plats för att kommentera var Socialdemokraternas stabschef Emma Lennartsson. Hon vill inte frångå överskottsmålet utan diskussion, vilket hon menar är vad Anders Borg och alliansen försöker göra, men menar att det absolut är värt att diskutera. Samtidigt öppnar hon upp för större lånefinansieringar av ”strategiskt viktiga infrastrukturprojekt” – inte minst för att det har goda sysselsättningseffekter – och låter, även om hon är noga med hur hon formulerar sig, som att hon står betydligt närmare delar av Carléns resonemang än man kanske trodde att Socialdemokraterna gjorde.

Lennartsson pekar också på hur Riksbanken misslyckats med att nå sitt inflationsmål och hur den för låga inflationen leder till onödigt hög arbetslöshet. Hon medger också att Socialdemokraterna var för passiva och tappade initiativ och fokus i jobbfrågan efter 2001, när de lyckats med sitt mål att halvera arbetslösheten. Då blev de plötsligt för bekväma, varpå arbetslösheten omedelbart vände upp igen.

För oss som hört Socialdemokraterna lägga sig så nära Anders Borg det bara går men ändå försöka skapa sig utrymme att kritisera honom – i en rätt märklig dans – är det befriande när någon som Lennartsson så självkritiskt omprövar delar av det som både S och alliansen drivit igenom. Samtidigt som hon också står upp för andra delar av det som genomförts.

Carlén vill gå alltför långt, tror jag är den allmänna uppfattningen i S. Men när partitoppens analys och hans hamnar så relativt nära varandra som i dag blir det ytterligare ett bevis på att det gamla är på väg ut och att det nya eller nygamla är på väg tillbaka. Det är hoppfullt när Lennartsson säger att det kanske allra viktigaste är att vi ska återgå till tron på politiken, att den kan göra skillnad och kan – och ska – förändra.

Att Emma Lennartsson och Stefan Carlén när de pekar ut behovet av stora privata investeringar tycks överens om att klimatomställning är ett av de områden där dessa investeringar har störst chans att komma i Sverige varslar också det om rätt fokus.