Välgörenhet bygger på solidaritet. Av tanken att jag som har, hjälper dig som inte har. När kommuner inte agerar i solidarisk anda finns det privatpersoner, nätverk och föreningar själva som gör det.
Ett exempel är att organisera hjälpinsatser för hemlösa EU-migranter.
Föreningen för hemlösa EU-migranter, HEM, har samlat in pengar via sin Facebooksida till änkan Maria. Pengarna ska gå till ett hus med möbler, med en bit mark, och grisar, får och höns för självförsörjning.
I Stockholm, Uppsala, Linköping och Skåne kommer stadsmissionerna från årsskiftet att starta ett gemensamt projekt, “EU-migranter som resurs”. Det är en del av Postkodlotteriets mångfaldssatsning Hela Sverige och syftar till att utveckla konkreta alternativ till tiggeri och motverka fördomar mot EU-migranter och romer.
I Borås liksom i Umeå har kommunen tillsatt en samarbetsgrupp bestående av olika frivilligorganisationer. Pingstkyrkan är en av de aktörer som tar ett stort ansvar och till exempel anordnar insamlingar för det som behövs.
Att kyrkan hjälper utsatta människor verkar vi ta för givet. Att politikerna hjälper utsatta människor verkar inte vara helt givet. Vissa kommuner gör ingenting, andra erbjuder EU-migranterna en biljett hem. Men i Göteborg gör man mycket mer.
Göteborgsposten berättar om hur Göteborgs kommun för två år sedan insåg att situationen med de många hemlösa EU-migranterna både var problematiskt och hade kommit för att stanna. En samarbetsform inleddes där frivilligorganisationer med kontakt med EU-migranter står för innehållet i hjälpinsatserna och kommunen står för ekonomin, ett så kallat Idéburet Offentligt Partnerskap, IOP.
Crossroads, som drivs av Stadsmissionen, har i Göteborg fått funktionen som en förinstans till Arbetsförmedlingen. Jobbsökande EU-migranter kan komma hit i jakt på jobb eller få hjälp i kontakten med Arbetsförmedlingen eller andra myndigheter i Sverige.
I samma artikel i Göteborgsposten beskrivs Malmö och Lund som passiva kommuner som väntar på nationella riktlinjer i stället för att agera själva. Ungefär som i Stockholm. Problemen kan inte lösas kommunalt, utan ska lösas på nationell och internationell nivå, menar man.
Passiviseringen verkar bero på bristen av politisk handling. Socialstyrelsen har gett landets kommuner riktlinjer om hur situationen kan skötas, men klargör att det är politiska beslut som krävs för förändring.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, efterfrågar samverkan mellan regeringen, myndigheter och frivilligorganisationer, tillsammans med en handlingsplan från EU för att förbättra villkoren i respektive hemland, skriver Göteborgsposten.
Men det går uppenbarligen att agera som kommun. Göteborg är ett strålande exempel på det och borde kunna fungera som förebild.
Att inte agera är att skjuta bort det ansvar som varje kommunpolitiker borde ta för sin stad och sina invånare. Kanske särskilt om det finns invånare utan tak över huvudet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
