Tillbaka till jobbet, Löfven

Aldrig blir skillnaden mellan arbetande och arbetslös tydligare än när sommaren går mot sitt slut. En diger uppgift väntar nu regeringen Löfven.

Det börjar långsamt röra på sig igen. Solbrända ansikten ska tillbaka in i vardagens bekanta mönster och rutiner. Sommardvalans sammanflutna dagar ska ersättas av nio-till-fem och hämtning-lämning.

Övergången mellan semester och jobb avslöjar den som inte har en tom kalender som belöning, utan som straff. Aldrig blir skillnaden mellan arbetande och arbetslös tydligare.

Och arbetslösheten är fortsatt hög. Den klamrar sig fast omkring åtta procent. Någon snabbare vändning är av allt att döma inte på ingång.

Det är ett kluvet land Stefan Löfven och Magdalena Andersson regerar över. Alltför många har alltför lite makt över sina liv. De senaste 15 åren är Sverige det land i västvärlden där klassklyftorna ökat snabbast. Att det sammanfaller med en period av hög strukturell arbetslöshet är ingen slump.

Vi vet ju att det blir så.

När Fredrik Reinfeldt tillträdde som statsminister efter valet 2006 förklarade han att “regeringen skulle bedömas efter hur hög arbetslösheten var när mandatperioden var slut”. Åtta år senare var facit ett misslyckande av gigantiska proportioner. Förutom söndertrasad välfärd var arbetslösheten högre – inte lägre.

För den nuvarande rödgröna regeringen måste ambitionen vara högre än att vänta på att marknaden eventuellt ska krympa gapet mellan verklighet och förhoppning. Eller som ekonomen John Maynard Keynes uttryckte det: “Ekonomer gör sig själva onödiga om de när höststormarna drar förbi bara kan säga att när det har slutat storma kommer havet att ligga lugnt igen.”

Taktisk triangulering må behövas i en valrörelse, men att regera är något helt annat. Då spelar ideologierna in. För medan högern är ett uttryck för kapitulation inför samtiden måste vänstern rikta blicken mot en möjlig framtid. Svårare, men desto viktigare.

Vill regeringen Löfven inte bli mer än en duttande, passiv regering behövs något som åstadkommer två saker: dels skiftar det politiska samtalet till de verkligt viktiga frågorna (snarare än högerns kortslutning). Och dels gör skillnad här och nu. Reformer för ekonomisk utjämning hänger ihop med ökad sysselsättning. Breddad köpkraft gynnar hela samhället. Offentliga investeringar med kompassnålen ställd mot ökad jämlikhet är därför den i särklass viktigaste politiska åtgärden just nu.

Så när regeringen samlas efter sommaren väntar en diger uppgift. Höstens budgetproposition blir nämligen ett prov på regeringens förmåga att presentera ett ekonomiskt paket som kan lyfta en halv miljon svenskar ur de tomma dagarnas tyranni. Inte en dag för tidigt.