HÅKANS HÖRNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det Hultquist, Hökmark, tantra-sex och så somrarna för tio och tjugo år sedan.
Varje sommar i Rom passerar vi förbi Augustus Mausoleum och fredsaltaret Ara Pacis. Det romerska rikets historia bjuder än i dag på allmängiltiga lärdomar om maktens och politikens villkor. Särskilt vid Pantheon svindlar tankarna. Det är för övrigt ett arkitektoniskt mästerverk och en av få antika byggnader som än i dag är intakta. Där tänker jag alltid på min lärare i antikens historia, som pratade lyriskt om öppningen i taket. ”Oculus” eller ”oxögat” lyser upp rummet på ett magiskt sätt. Men mot slutet av den månad som Augustus gett namn åt börjar det mörkna igen framåt kvällarna här i Skandinavien. Och man drabbas lätt av en stilla höstblues. Ungefär som i John Holms Den Öde Stranden:
Sommarn dör, de e därför, jag e lessen ikväll
Jag kämpar vid dess sida men, hösten känns i kvällningen.
Vad kommer vi att minnas av sommaren -21? Kanske att det var sista ringningen för klimatet? Den teknik som människan uppfunnit har de senaste två hundra åren förorsakat de allt mer dramatiska klimatförändringarna. Nu hoppas vi att ny teknik ska möjliggöra att vi kan rädda planeten. Det är både hoppingivande och samtidigt en smula oroande eftersom ledtiderna är så långa. Tiden är knapp och det är sent på jorden. Men det är då man kan läsa en vänsterskribent på konservativa Bulletin hävda att media rapporterar ”fel” om FNs klimatpanel. Klimatbluesen infinner sig framåt sensommaren.
Och vi som trodde att pandemin var inne på sista versen. Men så dyker den här delta-mutationen upp. För att inte tala om tantra-varianten! Ja, Tantrafestivalen i Molkom spred smittan i stor skala så det stod härliga till, det lär ha förekommit fysisk kontakt. Vilket ledde till att norrmännen rödmarkerade hela Värmland och bestämde sig för att än en gång stänga gränsen. Kommunalrådet i Årjäng Daniel Schützer var upprörd: ”Ett gäng anti-vaxxare har knullat runt”.
I somras var det 20 år sedan Göteborgshändelserna. Svenska Dagbladets ledarsida passade på och kallade Göteborgshändelserna för ”Vänsterns Kapitolium”. Händelsen uppmärksammas än en gång i form av böcker.
Fotoboken Slaget om Göteborg med bilder av Per Englund är en avskalad coffee table-book om konfrontationer och våld, poliser och gatstenar. Boken förmedlar en lite märklig och kluven känsla.
Det som hände på plats var förstås traumatiskt, en ung demonstrant skadades allvarligt men överlevde. Göteborgs centrum ödelades av gatstenar. Det känns sommaren 2021 som en annan tid, ett annat liv. Bokförlaget Korpen återutger också Hans Abrahamssons textbok En delad värld. Göteborgshändelserna i backspegeln. Det är en viktig dokumentation. Men redan när den första upplagan kom ut 2006 var detta en historia om historien. Och ett vittnesmål om att tiden kanske vände där och då.
Långt innan EU-toppmötet och George W Bushs luftlandsättning i Göteborg hade en bred mobilisering för en annan globalisering under parollen ”en annan värld är möjlig” växt fram. Gamla och nya folkrörelser, aktivistorganisationer, fackförbund, kyrkor samt nya organisationer som Attac knöt kontakter och utvecklade intressanta perspektiv, skapade en ny offentlighet och ett nytt möjlighetsfönster.
Jag var själv i Göteborg de där dagarna och precis som många andra hyste jag stora förhoppningar på den växande kritiken mot den företagsledda globaliseringen och trodde nog att den förebådade en ny tid.
Inte bara i Sverige utan runt om i världen formade en mångfald av organisationer något som såg ut att kunna bli ett nytt politiskt subjekt, om än utan formell ledning. ”Rörelserna” (snarare än ”rörelsen”) drev krav som hade ett brett folkligt stöd.
2001 hade bara drygt ett decennium gått sedan murens fall och liberalismens seger över kommunismen, marknadsekonomin hade triumferat över de statsstyrda ekonomiska modellerna.
I någon mening var de där åren nyliberalismens skördetid. Kritikerna ville se en nationell och global reglering av detta nya globala marknadssystem. Kritiken riktades mot den modell för globaliseringen som växt fram, mot nyliberalismen, snarare än eller i första hand kapitalismen i sig.
Men i stället för att bli startpunkten blev Göteborg snarare slutpunkten eller början på slutet för denna ansats, åtminstone i Sverige. Den elfte september samma år inträffade sedan terrorattackerna i USA och sedan följde kriget mot terrorismen. Tiden vände. Nya konflikter tog över.
På plats utnyttjades Göteborgshändelserna av det svarta blocket och andra som ville ha slagsmål i stället för dialog och diskussioner. Polisens agerande och strategi gjorde inte saken bättre. Göteborg var de där dagarna en belägrad stad. Säkerheten för Bush stod över allt annat.
Jag minns att jag träffade ett par akademiker som var uppjagade över att demonstranterna inte fick komma ända fram till Göteborgsmässan där politikerna huserade. Med tanke på vad som sedan hände kan jag hysa förståelse för polisens agerande på den punkten. Det hade nog inte varit en bra idé. Varken för polisen, politikerna eller demonstranterna.
Efter 2001 har kritiken mot globaliseringen allt mer tagits över av andra politiska krafter, av olika konservativa och nationalkonservativa politiska partier och rörelser. På en annan kant har olika former av islamism flyttat fram sina positioner. Händelserna 2001 markerade i den meningen höjdpunkten på såväl den nyliberala epoken som den kritiken mot nyliberalismen från vänster. Istället öppnades en ny front. Konflikten mellan nyliberalism och Attac utmanades av olika nyanser av nationalkonservatism och islamism, konfliktlinjerna drogs på andra ledder.
Allt detta spelades ut och bekräftades på sätt och vis av terrordådet i Oslo och på Utøya för tio år sedan. Jag har haft svårt att förhålla mig till detta politiska dåd. Det var en medveten massaker på en framtida politisk ledargeneration i Norge. Kanske beror det på att jag själv har varit på så många sådana ungdomsläger under årens lopp. Jag kunde ha varit där, i en tidigare epok i historien. Jag läser med stor emotionell möda Ali Esbatis starka bok Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle. 10 år efter Utøya.
På en flygplats i Afrika såg vi bilderna från Oslos centrum och jag minns att BBC eller CNN hävdade att allt tydde på att det var ett islamistiskt terrordåd. När jag landade i Sverige blev allt detta med Utøya klart för oss. Väl hemma minns jag ett inslag i Ring P1 några dagar senare där en person sa att man inte fick glömma att problemet egentligen var invandringen. Det där med alla döda talade personen i fråga inte riktigt om. Det var ett par dagar efter terrordådet. Jag noterade i kommentatorsflödet också att Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl i en tevesoffa sa att det inte var ett politiskt dåd.
Det innebär inte att de mer nyliberalt sinnade inom borgerligheten har gett upp sin strid för mer marknad och mindre stat. På den kanten pågår nu ett försök att sjunga upp ett hotande vänsterspöke. Det är ju val om ett år.
Gunnar Hökmark är mig veterligt den ende moderate riksdagsmannen från Ystad som partiet förvisat till Europaparlamentet. Han var den värste dogmatikern i Moderaternas gamla bunkergäng, Carl Bildt framstår vid en jämförelse nästan som en jovialisk fritänkare.
Hökmark var förstås en tidig anhängare av det skolpengssystem vi nu har här i landet. Beträffande kritiken mot marknadsskolan menar han nu i Dagens Nyheter att lösningen är att privata aktörer ska ta över kommunala skolor som uppvisar dåliga resultat.
Ett annat tecken i tiden är väl att försvarsminister Peter Hultqvist nu kan framställas som den värste socialisten i konungariket Sverige. Dagens Industri har ägnat hans krönikor i Dala-Demokraten flera upprörda ledare.
Även före detta VDn på Timbro Karin Svanborg-Sjövall, nu krönikör på DNs ledarsida, menar att det är nödvändigt att ta Hultqvist på orden när han lovar socialistisk ”payback time”. Det kanske säger något om hur långt högerut Sverige har förflyttat sig att en gråsosse från Dalarna kan framställas som värsta hotet mot den privata äganderätten.
Själv vill jag bara påminna om Karin Svanborg-Sjövalls Timbroprogram med 50 frihetsreformer som kom för några år sedan. Det är verkligen ett nyliberalt skräckprogram. Där föreslås radikala skattesänkningar och fler privata alternativ. Istället för föräldraledighet ska familjerna kunna ta lån för att vara lediga med barnen. Barnbidraget ska avskaffas. Inga fler naturreservat i Stockholm. Sänkt koldioxidskatt. Mer pengar till skolor som gör bra resultat (istället för tvärtom). Läroplanerna ska avskaffas. Semesterlagstiftningen ska bort.
Är det något parti med självskadebeteende som vågar göra politik av det programmet?
Liberalerna? Inget är omöjligt. Ett möjligt tecken är kanske att Mauricio Rojas gör comeback i Liberalerna efter att ha misslyckats politiskt även i Chile. Nu satsar han på att bli riksdagsledamot från Skåne. Mycket kan uppenbarligen hända i fablernas och politikens värld. Jag får nog gå tillbaka till historien om Romarriket igen för att riktigt på djupet förstå allt som händer i den svenska politiken.
Håkan A Bengtsson ingår i Dagens Arenas ledarredaktion. Han är även vd för Arenagruppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
