Att lagstifta om sänkta lägstalöner skulle påverka alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden och vore ett ingrepp i avtalsfriheten av aldrig tidigare skådat slag, skriver TCO:s samhällspolitiska chef.

Att Centerpartiets och Liberalernas förslag om låglönejobb blir dyrare för arbetsgivaren än de redan existerande nystartsjobben är långt ifrån den enda invändningen man kan rikta mot dessa förslag. Båda förslagen är egentligen andrahandsalternativ.

Helst vill de båda partierna att arbetsmarknadens parter ska komma överens om sänkta ingångslöner, men om så inte sker vill de gå in med lagstiftning. Även Kristdemokraterna har varit inne på att lagstiftningsvägen införa det som de kallar introduktionsanställningar.

Inget av partierna har emellertid varit särskilt utförliga i sin beskrivning av hur det rent praktiskt skulle gå till att lagstifta om lägre löner. Mest utförliga är Liberalerna som skriver att de vill »i lag reglera att arbetstagarens och arbetsgivarens rätt att använda sig av anställningsformen genom kollektivavtal inte går att förhandla bort«.

Att beskrivningarna inte är så utförliga är kanske inte så konstigt. Att lagstifta om sänkta ingångslöner är nämligen mycket svårt.

Många länder har lagstadgade minimilöner. Dessa säger dock vad lönen minst måste uppgå till. Det är fritt fram såväl för arbetsmarknadens parter som för enskilda arbetsgivare och arbetstagare att avtala om högre löner. När Tony Blair införde en lagstadgad minimilön i Storbritannien 1999 var det för att höja de lägsta lönerna som hade blivit allt svårare att leva på, inte för att sänka dem. Samma sak gällde vid införandet av branschvisa lagstadgade minimilöner i Tyskland 2015.

Det som skulle krävas för att lagstiftningsvägen genomdriva sänkta ingångslöner för unga och nyanlända är en lagstiftning som skapar en anställningsform med en viss angiven lön, samtidigt som arbetsgivare och fackliga organisationer förbjuds att avtala om bättre löner för den aktuella målgruppen.

Lagstiftningen skulle behöva säga att kollektivavtal som innehåller bestämmelser om minimivillkor som berör exempelvis nyanlända eller personer under 23 år och som är mer förmånliga än startjobben, ingångsjobben eller introduktionsanställningarna är ogiltiga i de delarna.

Det skulle påverka alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden och vore ett ingrepp i avtalsfriheten på arbetsmarknaden av aldrig tidigare skådat slag.

Ingreppet är så stort att det sannolikt skulle strida mot Europakonventionens artikel 11. Europadomstolen har inte godtagit att man inskränker den fackliga förenings- och förhandlingsrätten med mindre än att det anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle (Jmf Demir och Baykara mot Turkiet).

Att riksdagspartier tämligen lättvindigt lägger denna typ av förlag är beklagligt. Värt att notera är att Moderaterna avvisar statlig inblandning i lönebildningen. Partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, Elisabeth Svantesson, säger till Nyhetsbyrån Direkt att »parterna ansvarar för lönebildningen och så ska det fortsätta vara«. Kanske förstår hon, som tidigare arbetsmarknadsminister, allvaret i frågan.

Ett annat sätt att med hjälp av lagstiftning sänka de lägsta lönerna är att försöka försvaga de fackliga organisationerna eller i vart fall deras förmåga att teckna kollektivavtal.

Ett sådant förslag, om att fackliga stridsåtgärder ska underkastas en proportionalitetsprövning, framfördes på DN Debatt av Nils Karlsson från näringslivstankesmedjan Ratio. Han vill begränsa den »generösa konflikträtten«.

Det skulle dock kunna leda till stökigare relationer på arbetsmarknaden och bland annat ge de fackliga organisationerna incitament att ta till storsläggan.

Det skulle sannolikt även innebära att i princip alla stridsåtgärder skulle hamna i domstol för att få statens godkännande innan de kan vidtas. Även det vore ett avsteg från den svenska modellen och ett dåligt sätt att utnyttja Arbetsdomstolens resurser.

Samuel Engblom, samhällspolitisk chef, TCO